2008 fick NIKK i uppdrag av Nordiska ministerrådet att genom¬föra en nordisk jämförelse om kön och makt i politik och när¬ingsliv. Projektet har kartlagt och analyserat kvinnors och mäns representation i Danmark, Finland, Island, Norge och Sverige samt på de autonoma områdena Grönland, Färöarna och Åland. Vad har vi då kommit fram till?

En första iakttagelse är att det inte längre är självklart att de nordiska länderna ligger i toppen när det gäller jämställdhetsutveckling i parlamentarisk representation. I ett globalt perspektiv har ett post-konfliktland som Rwanda med en kvinnomajoritet i parlamentet (56 procent) gått om alla länder i Norden (obeaktat alla övriga skillnader). Och flera länder i den globala södern (Sydafrika, Argentina, Costa Rica), med över eller strax under 40 procents kvinnoandel i parlamenten, närmar sig Norden (Dahlerup 2009). Den förra nordiska jämförelsen, Likestilte demo¬kratier?, publicerades för tio år sedan. Då låg kvinnorepresentationen i de nordiska parlamenten på mellan 25 och 43 procent och Norden framstod som den mest jämställda regionen i världen. I dag utgör kvinnor mellan 38 och 47 procent av ledamöterna i de nordiska ländernas parlament, men Norden är alltså inte längre självklart bäst i klassen. Andra länder kommer i kapp och utmanar den nordiska självbilden som världens mest jämställda region.

En annan iakttagelse i projektet är att jämställdhetsproblemen inte är lösta i Norden. Den kommunala sektorn är ett exempel. Den politiska representationen är i alla länder mindre jämställd i kommunerna än på riksnivå. Andelen kvinnor av kommunfullmäktigeledamöterna varierar mellan 27 pro¬cent i Danmark och 42 procent i Sverige. Bilden av haltande jämställdhet förtydligas om man ser på kommunernas ledningsnivå. Där är mansdominansen stark. Mellan 70 och 80 procent av kommunfullmäktigeordförandena är män i Finland, Island, Norge och Sverige. Danmark är ett särfall där den starka mansdominansen bland borgmästare blev ännu tydligare efter kommunreformen 2006. I dag finns nästan inga kvinnor (bara 7 procent) på denna politiknivå i de danska kommunerna.

Ett område som är mansdominerat men där det sker intressanta förändringar är diplomatin. Andelen kvinnliga ambassadörer (exkl. ambassadörer vid internationella organ) har i Danmark, Finland, Island och Norge  stigit från mycket låga nivåer (mellan 3 och 10 procent vid mitten av 1990-talet) till omkring 15 procent i Danmark och på Island och till knappt 30 procent i Finland och Norge. Även siffrorna från Sverige pekar åt samma håll: andelen kvinnor som ambassad¬chefer och ambassadörer vid internationella organ har ökat från 10 till drygt 30 procent sedan mitten av 1990-talet. Situationen inom utrikesförvaltning kan alltså vara på väg att förändras. I Finland har kvinnor under 2000-talet varit överrepresenterade på utrikes¬departementens aspirantkurser och i Norge har könsfördelningen bland aspiranterna under senare år varit relativt jämn.

Det allmänna intrycket är ändå att den avgörande skillnaden går mellan synliga positioner som är känsliga för insyn, som till exempel den parlamentariska politiken, och mellan mindre synliga positioner där jämställdhetsfrågor inte bevakas lika intensivt, eller inte alls.

Politiken hjälper näringslivet

Ett ytterligare viktigt – men knappast överraskande – resultat i projektet är närings¬livets fortsatta mansdominans. Projektet har fokuserat på börsnoterade och statligt ägda bolag och deras ledningsstrukturer men inte kartlagt övriga delar av näringslivet i Norden. I den mån det varit möjligt har forskarna även jämfört förändring över tiden. Och det har gjorts framsteg, samtidigt som skillnaderna mellan länderna är stora.

I de börs¬noterade företagens styrelser ligger andelen kvinnor i dag på mellan 7 och 36 procent, jämfört med med 4-9 procent i slutet av 1990-talet. I statliga bolag är siffrorna högre eftersom de i allmänhet påverkas av jämställdhetslagarnas bestämmelser om minst 40 procent av vartdera kön i styrelser och på ledande poster. I dem utgör kvinnor i dag mellan en fjärdedel och knappt hälften av styrelseledamöterna, mot 20-30 procent för tio år sedan. Det är alltså tydligt att politiken bidrar till att göra näringslivet mer jämställt.

Bäst är det i Norge som med hjälp av kvotering på fem år höjt kvinnoandelen även i börsnoterade bolagens styrelser till 36 procent, från nio procent 2004. Näst bäst är Sverige där den s.k. koden för bolagsstyrning lett till att andelen kvinnor i börsbolagens styrelser stigit till 19 procent 2008, från  fyra procent i slutet av 1990-talet.

Men bilden är mindre ljus även i Norge och Sverige om man ser på börsbolagens hela ledningsstrukturer. På VD-poster och i ledningsgrupper är det glest med kvinnor. Slutsatsen är att även om jämställdhetsdiskussionen startat i närings¬livet och stundtals varit en het massmedial fråga, och även om de statliga bolagen visat vägen, så är det ännu långt kvar innan vi på allvar börjar se resultat i det privata näringslivet. Jämställdhetsinsatser i näringslivet handlar ofta om – med undantag av den norska ASA-kvoteringen – att öka utbudet av kvinnliga chefsaspiranter. Återstår att se när näringslivet börjar efterfråga kvinnliga ledare, såsom politiken gör i dag (Göransson 2009).

Hit – men inte längre!

Den parlamentariska politiken i Norden är en jämställdhetssuccé, om man utgår från att en fördelning på 40-60 procent för varje kön är en könsbalanserad representation. Ländernas regeringar är i dag könsbalanserade i denna mening, liksom andelen kvinnor och män i parlamentens utskott och de flesta övriga ledningspositioner i parlamenten. Kvinnliga partiledare finns i dag i alla länder – även i några av de största partierna – och vi har sett kvinnliga ministrar på tradi¬tionellt mansdominerade poster som försvars¬politik, finans- och näringspolitik samt ut¬rikespolitik. Statliga bolag och de norska ASA-företagen är förtruppen för ökad jämställdhet i näringslivet.

Jämställdhetsproblemet på dessa fält handlar om systematiska, men mer subtila, skillnader. Kvinnor och män finns på olika funktioner och positioner. Vanligast är att män är över- och kvinnor underrepresenterade på politikområden som försvars-, finans- och näringspolitik. Det motsatta gäller områden som sociala frågor, kultur, utbildning och jämställdhet. Ett exempel kan tas från parlamentens utskott. Om man tittar på könsfördelningen i utskotten med utgångspunkt att kvinnor utgör 50 procent eller mer av utskottsmedlemmarna, ser vi att sociala funktioner som kultur och utbildning så gott som alltid är kvinnofrågor. Omvänt domineras prestigefyllda områden som finans- och näringspolitik av män. Därutöver är kvinnor i majoritet i utskotten på områden som arbetsmarknad (Danmark och Sverige), miljö (Finland och Island), justitie (Norge och Sverige) och utrikespolitik (Island och Norge).
Horisontell könsarbetsdelning i näringslivet är svårare att kartlägga. Men våra preliminära resultat tyder på att de högre kvinno¬andelarna i företagens styrelser finns inom finans- och företagsservice och hälsosektorn. Tidigare forskning visar också att män är över- och kvinnor underrepresenterade som mellanchefer på poster där VD-rekryteringen sker (Göransson 2009).

Detta slags horisontell arbetsfördelning är viktig att problematisera. En del forskare menar att kvinnors överrepresentation på sociala funktioner i politiken kan ses som uttryck för deras önskningar (Dahlerup 2009, Wägnerud 1999). Andra hävdar att det inte finns något som tyder på att kvinnor saknar vilja att ta plats på de mest prestigefyllda positionerna i utskottshierarkin (Holli-Saari 2009:41). I en stor europeisk jämförelse, med 27 länder, fann man ingen statistisk skillnad mellan mäns och kvinnors preferenser vid val av utskott. De högst rankade förstahandsvalen var de samma för båda könen: internationell politik, ekonomi- och finanspolitik (Drew 2000:61). Här har vi  alltså ett område som kräver ytterligare forskning.

Under alla omständigheter måste man fråga sig om vi kan tala om en könsbalanserad representation på områden där kvinnor alltid finns närmare 40- och män närmare 60-procents gränsen. Borde man inte sträva efter åtminstone en 50-50 representation för vartdera kön, för att vi ska kunna tala om en balanserad könsrepresentation? Och är hälften kvinnor, hälften män den nya gränsen?  Kan vi tänka oss 70-80-90 procent kvinnor på höga poster, vilket män alltid haft, utan att det väcker uppmärksamhet?

Vad främjar jämställdhet?

Ett av projektets viktigaste resultat är att den samhällspolitiska diskussionen, bevakningen av jämställdhetsfrågor och trycket från kvinno¬rörelsen är avgörande för jämställdhets¬utvecklingen. Projektresultaten visar att de lagar (i Sverige rekommendationer) som sedan andra delen av 1980-talet föreskrivit könsbalanserad representation i offentliga nämnder, utskott och styrelser har haft effekt. Likaså har pressen från kvinnoorganisationer och feministiska debattörer  sedan 1970- och 80-talen mer eller mindre tvingat de politiska partierna att se över den interna partidemokratin och sin nomineringspraxis.

Partierna spelar en nyckelroll i den politiska representationens utveckling – och det gäller inte enbart kvinnorepresentation utan även etnisk, hbt, åldersmässig m fl representation – eftersom partierna nominerar de kandidater som väljarna kan rösta på och placerar dem på valbara eller inte valbara platser på sina listor.

Herrklubb provocerar

Partikvotering (kvotering till partiernas interna organ) och kandidatkvoter har i alla länder, utom i Finland, introducerats av mitten- och vänsterpartierna. (I Danmark tillämpades kvoteringarna av två partier men avskaffades snabbt.) Konkurrensen mellan partierna och de jämställdhetsdebatter åt¬gärderna väckt har i sin tur tvingat hela det politiska spektret att förhålla sig till och aktivt ta ställning i representationsfrågor.

Liknande tryck från kvinnorörelsen har inte funnits vad gäller inval till det privata när¬ingslivets styrelser. Hänsyn till näringslivets autonomi och respekten för privat självstyre har satt ramarna för jämställdhetsdiskussionen (Teigen 2009).

I Sverige är den jämställdhetsutveckling vi sett i det privata när¬ingslivet resultat av de uppförandekoder som presenterades 2004, och som föreskriver att bolagen bör eftersträva jämn representation i styrelserna. Hittills har framgången varit måttlig. Resultaten från den senaste vårens bolagsstämmor, då kvinnorepresentationen i svenska börsnoterade bolagsstyrelser steg till 22 procent, fick statssekreteraren Christer Hallerby att utropa: ”Det är oerhört provocerande för stora grupper i samhället när en liten herrklubb, som bolagens valberedningar, vägrar ta något som helst intryck av samhällsdebatten”. Och han fortsätter: ”Lagstiftad kvotering är dock ett långtgående ingrepp i fria företags inre liv och bör undvikas. Näringslivet bör lösa den här frågan självt, men det går inte att göra ingenting om man vill hålla politiken och politikerna utanför.”

Är kvotering lösningen?

Kvotering i olika former har visat sig vara en effektiv dörröppnare för jämnare maktdelning. Men är den universallösningen? Forskningen demonstrerar med all tydlighet att så inte är fallet. Mari Teigen visar att den norska ASA-kvoteringen infördes av den dåvarande borgerliga regeringen under speciella omständigheter där regeringens legitimitet i jämställdhetsfrågor naggats i kanten och där näringslivets strukturförändringar spelade en viktig roll. När näringslivets jämställdhetsproblem var under debatt och de goda lösningarna få, var det lätt att luta sig mot den norska kvoteringstraditionen.

Statsveten¬skaplig kvoteringsforskning visar dessutom att lagstadgad kvotering är ett trubbigt instrument som bör utformas med omsorg och omgärdas av regler som kontrollerar åtgärdens effekter.

Är då Norden bra på jämställdhet? Kön och makt-projektet visar att det är möjligt för kvinnor i dag att nå toppositioner i de nordiska samhällena, mer så i parlamentarisk politik än på andra områden. Projektet har inte undersökt andra sidor av social representation, såsom etnisk bakgrund, ålder, handikapp osv. Ett intersektionellt perspektiv skulle ge upphov till andra typer av maktundersökningar.
Kirsti Niskanen är docent i genusvetenskap och forskningsledare vid NIKK.

Av Kirsti Niskanen, NIKK

Källo

Rapporterna och artiklarna i Niskanen, Kirsti  – Nyberg, Anita (red.), Kön och makt i Norden, Del I och Del II. Köpenhamn: Nordiska ministerrådet, TemaNord, däribland Drude Dahlerup, ”Kvinder i nordisk politik – en stadig fremgangssaga?”, Anita Göransson, ”De valda och de smorda: eliter, kön och den nordiska moderniteten” och Mari Teigen, ”Kjønnskvotering i næringslivets styrer”.

Drew, Eileen 2000, ”Career Trajectories: Convergence or Divergence?”, i Vianello, Mino – Moore Gwen (eds), Gendering Elites. Economic and Political Leadership in 27 Industrialised Societies, Basingstoke: Macmillan
Hallerby, Christer 2009: “Börsbolagens herrklubb provocerar”.

Holli Anne-Maria  – Saari, Milja 2009, Sukupuoli eduskunnan asiantuntijakuulemissa, Helsinki: TANE-julkaisuja (2009) 11

Wägnerud, Lena 1999, Kvinnorepresentation. Makt och möjligheter i Sveriges riksdag. Lund: Studentlitteratur

Artikeln är publicerad i NIKK magasin 3.2009 © NIKK