I februari 2009 överlämnade Thorvald Stoltenberg sin rapport ”Nordisk samarbeid om sikkerhets- og utenrikspolitikk” till de nordiska utrikesministrarna. I rapporten presenterades ett antal politikområden och former inom vilka det nordiska utrikes- och säkerhetspolitiska samarbetet skulle kunna utvecklas och fördjupas.

Sedan rapporten överlämnades har Europeiska unionen antagit Lissabonfördraget, vilket bland annat medfört nya förutsättningar på det utrikes- och säkerhetspolitiska området som påverkar det nordiska samarbetet.

Enestam menade att Stoltenbergrapporten ännu inte påverkat de nordiska regeringarna i rätt riktning till exempel när det gäller ambassader.

- Det är svårt att förstå att det inte redan kommit igång trots att utrikesministrarna själva beställt rapporten. Vit- Ryssland är ett bra exempel där enbart Sverige har en ambassad idag. Där kunde vi samsas nordiskt, menade Enestam.

- När det gäller försvarsmakten så stiger kostnaderna för försvarsmaterial konstant och därför blir samarbete alltmer viktigt. Dessa kostnadsökningar kommer att fördjupa och integrera de nordiska ländernas försvar som så småningom kan komma att gå ihop i en nordisk försvarsunion, menade Enestam som också berömde de nordiska parlamentariker för att vara pådrivande i frågan.

Han föreslog också ett löst ’’nordiskt block’’ i EU där också de baltiska länderna skulle delta.

Teija Tiilikainen, Direktör i Utrikespolitiska Institutet i Finland föreslog att de nordiska länderna skulle uttrycka en nordisk solidaritetsdeklaration i händelse av angrepp utifrån och en sådan deklaration skulle kunna förstärka Lissabon-deklaration.

Fredrik Doeser, forskare vid Utrikespolitiska Institutet i Sverige menade i sitt tal att Lissabonfördraget kan underlätta utvecklingen av nordisk säkerhetspolitik och en nordisk säkerhetstjänst. Detta syftar till att öka det nordiska inflytandet i EU, menade Doeser.

Baldvin Þor Bergsson, journalist och politisk analytiker från Island ville se assistans från NATO och de nordiska länderna i händelse på angrepp på Island.

- Island måste fråga särskilt Sverige, varför man vill ha en solidaritetsdeklaration med EU men inte med de andra nordiska länderna, sade Bergsson.

Den 1 december 2009 trädde Lissabonfördraget i kraft och satte därmed punkt för många år av förhandlingar om institutionella frågor. Syftet med fördraget är att förenkla, förtydliga och effektivera EU:s beslutsfattande. Fördraget ändrar de befintliga EU- och EG- fördragen men ersätter dem inte. Genom Lissabonfördraget införs det regelverk och de verktyg som EU anser sig behöva för att möta framtidens utmaningar och tillgodose människors behov i en globaliserad värld.