Raderna ur Internationalen illustrerar överraskande bra läget inom finsk inkomstpolitik denna höst; systemet knakar i fogarna. Hur hamnade vi här och vart går vi?

Av tradition har man i Finland haft nationella inkomstpolitiska avtal. Kännetecknande för dessa har varit generella och moderata löneförhöjningar. Solidariskt har systemet varit i två avseenden, dels har förhöjningarna varit absloluta och inte procentuella vilket haft en utjämnande verkan, dels har avtalen som regel innehållit specifika förhöjningar för någon låglönegrupp. Vid sidan av överenskommelser om löner har avtalen även omfattat en så kallad textdel. I denna har man reglerat och reformerat olika moment i arbetslivet, exempelvis den årliga arbetstiden. Denna textdel har ofta fungerat som det smörjmedel som behövts för att nå enighet om lönehöjningarna.

Då dessa reformer ofta förutsatt beslut av riksdag, regering eller annan statlig myndighet, och då skattepolitiken under senare år kopplats allt intimare till de inkomstpolitiska avtalen har det funnits alla skäl att tala om ett trepartssamarbete. Om en dialog och förbundenhet mellan arbete, kapital och stat. I mer kritiska ordalag har detta samarbete beskrivits som mycket starkt korporativistiskt. Som ett system där staten överlåtit en del av sin beslutskompetens åt arbetsmarknadens parter.

Spelet om lönerna

Nu står detta inkomstpolitiska system om inte vid ättestupan så i alla fall vid ett viktigt vägskäl. Parterna har inför årets förhandlingar positionerat sig på ett sätt som medför att de historiskt sett står extremt långt ifrån varandra.

Arbetsgivarna talar bland annat för att löneförhöjningarna skall vara relaterade till produktivitetsökning inom olika branscher. Därmed talar man mot generella förhöjningar och för ett mer decentraliserat och flexibelt system med betoning på branscher och lokala förhållanden. Man betonar sammantaget flexibiliteten i olika avseenden mer än någonsin tidigare och tonen är mer oförsonlig än vad den varit.

Facket å sin sida är huvudsakligen för ett centralt avtal med generella löneförhöjningar. Härtill lyfter man kraftigt fram behovet av en reform av procedurer och villkor vid uppsägning av arbetskraft. Detta närmast som en reaktion på de många och stora massuppsägningar som blivit allt vanligare under de senaste åren. Man kunde nästan säga att denna fråga nu lyfts fram på ett sätt som överskuggar lönekraven. Speciellt inför årets förhandlingar blir därmed att striden mer gäller principer och lagstiftning kring arbetsmarknad än löneförhöjningarna under de kommande två åren. Frågorna är tyngre, ammunitionen är grövre och risken för systemskador är uppenbar. Risken för detta förstärks av att facket nu är mer splittrat än tidigare. Akademikernas förbund (AKAVA) har sålunda tydligt uttalat sig mot lönesolidariteten; man vill bort från låglönepotter och vill ha förhöjningarna i procent.

Regeringen i sin tur önskar fortsatta centrala avtal med modesta löneförhöjningar. Man har gått så långt att man håller budgetens skattesida öppen i väntan på förhandlingarnas resultat. Skattesänkningen är den morot som skall övertyga parterna om det goda i ett centralt avtal. Om det inte blir ett avtal så hotar regeringen ompröva löftena om skattesänkningar. Man kunde även säga att regeringen med detta handlande indirekt överlåtit en del av budgetmakten åt inkomstförhandlingarnas parter.

Förhandlingsklimatet illustreras även väl av den arbetsgrupp som granskat globaliseringens effekter på finländsk ekonomi och arbetsmarknad. Oenigheten inom gruppen var så stor att slutrapporten som nyligen överlämnades var undertecknad endast av ordföranden, finansministeriets Anne Brunila.

Helhetsavtal med möda

Det föreligger alltså en uppenbar och stor risk för att man nu inte lyckas nå ett centralt inkomstpolitiskt avtal. Detta skulle innebära att en era tar slut, att regeringen som satsat stort lider en prestigeförlust och även tappar styrmedel samt att utvecklingen av regleringen av arbetsmarknaden står öppen. Osäkerhet skulle sålunda sammantaget öka markant.

Givet detta är min bedömning att parterna med en sista ansträngning och kraftig, både synlig och osynlig medverkan från regeringens sida med möda når ett helhetsavtal. Ett avtal där de generella löneökningarna hålls låga samtidigt som man tillåter en speciell branchvis ökning av löner. Smörjmedlet som möjliggör avtalet kan bestå i ytterligare utredningar om såväl ökad flexibilitet som ändrade villkor för uppsägningar. Regeringens arbetsmarknadspolitiska ambitioner och dess politiska sammansättning talar för en lösning av detta slag. Avtalet riskerar dock bli så skört att arbetsfreden knappast är tryggad för en kommande tvåårsperiod. Blir störningarna på arbetsmarknaden sålunda många och stora så lär detta helhetsavtal gå till historien som det sista av sitt slag.

Sammantaget illustrerar svårigheterna kring årets inkomstpolitiska avtal i Finland väl de generella utmaningar och tryck i riktning mot systemförändringar som den globaliserade ekonomin riktar mot våra traditionella nordiska välfärdssamhällen. Som samhällsvetare finner jag processerna utmanande och högst intressanta, som medborgare väcker de i mig en viss oro inför framtiden.

Indholdet i artikkelen er udtryk for skribentens egne holdninger