Spaniens beslut att ge amnesti åt 700.000 illegala invandrare har satt ny fart på debatten kring den hårt kritiserade svenska asylpolitiken. En växande opinion kräver att även Sverige inför allmän amnesti.

Kyrkan arbetar i ekumenisk enighet med alla trossamfund för att pressa regeringen till amnesti. Tusentals asylsökande hålls gömda, inte av kyrkan men med dess stöd. Totalt 160.000 personer skrev under två månader på det s.k. Påskuppropet för amnesti.

Riksdagsledamöter i fem partier har gått samman och kräver amnesti för asylsökande som anlänt före den 1 januari år. En sådan torde omfatta ca 16.000 personer, därav 2.800 med utvisningsbeslut. Dessutom lever många tusen under jord. Enligt statistiken är de 18.000, men en hel del antas redan ha lämnat landet.

Något massivt stöd politiskt för amnesti finns dock inte, men frågan håller på att bli en ovälkommen fråga i valrörelsen som redan är i full gång inför riksdagsvalet nästa år.

Regeringen har förgäves försökt desarmera frågan, men har hittills endast mötts av ökade protester mot en inhuman flyktingpolitik.

Spanska exemplet sprids

Det är en tidsfråga när regeringen måste ta ställning till amnestikravet. Det spanska exemplet har redan spritts i otaliga demonstrationer i hela landet. Sist men inte minst så har även kungen uttalat sig positivt för amnesti.

Flera tidningar stöder uppropet och ledande Dagens Nyheter har manat regeringen att ”fånga in den spanska flugan”. Man hänvisar till Sveriges låga invånarantal och att invandrarna redan bidragit till landets ekonomiska framgångar.

- Vi lever i en nationell lögn, med en armé av invandrade städerskor och hantverkare som tvingas existera bortom alla trygghetssystem, menar DN.

I fokus för den heta flyktingdiskussionen står sedan en tid de hundratals apatiska barnen som migrationsmyndigheterna, efter ett år av motstridiga besked, försökt hantera som rena asylärenden.

Svårt sjuka barn har tvingats återvända till sina hemländer för fortsatt vård där. Under våren då debatten varit som hårdast har 32 barnärenden beslutats. Endast två har fått stanna, enligt Rädda Barnen.

I fall som avslöjats av pressen har vården som svenska myndigheter hänvisat till inte alls varit tillgänglig , av brist på pengar och bristfälligheter i hemlandet. Regeringen har inte ansett att Sverige har någon laglig skyldighet att följa upp de utvisade.

I några fall har FN-styrkan i Kosovo lyckats avbryta utvisningar från Sverige medan andra har fått stanna åtminstone tills vidare genom beslut av Europadomstolen.

Flyktingbarn blir psykfall

Efter ett riksdagsbeslut med tolkningsmöjligheter, en folkstorm av protester och bittra expertgräl håller nu barnen på att hamna hos de sociala myndigheterna som psykiska sjukdomsfall istället för att vara vanliga asylärenden.

Den beslutande utlänningsnämnden har dessutom låtit ett fall gå till regeringen. Den skall genom ett principbeslut skapa ny praxis och förhoppningsvis rensa bordet från ärenden när särskilda domstolar tar över besluten vid årsskiftet.

Före sommaren väntas nya riktlinjer om hur barnen skall diagnostiseras och bedömas. Alla beslutade avvisningar har inställts tills vidare.

I en av regeringen beställd rapport uppskattas 410 ”asylsökande barn med uppgivenhetssymptom” ha behandlats sedan januari 2003. Åtskilliga har varit onåbara i åratal.

Problemet är nytt och myndigheterna har varit vilsna och splittrade om barnens problem. De har ofta missförståtts och tolkats som ren simulering. Ansvariga ministern har t.o.m. talat om en ren ”smittorisk” och en annalkande katastrof med en anstormning av ännu fler apatiska barn om amnesti beviljas.

Det framgick klart då riksdagen efter en hård debatt i april avslog krav på amnesti för barnen. Det gjordes med hänvisning till att individuell prövning är bättre än amnesti som bara riskerar att skapa nya fall.

Det behövdes en expertartikel i fackorganet Läkartidningen innan problemet kom upp till ytan. Barnpsykiatern Göran Bodegård, som då redan hade vårdat, och till en del botat, sådana barn i ett år, slog larm.

För den hårt ansatta regeringen är det viktigt att finna en lösning, att få problemet ur världen för att det inte skall skymma de rent ideologiska frågorna i den hårda och avgörande valkamp som väntar.

Apatiska barnen – en valfråga

Regeringen signalerade sin oro i årets förstamajtal då socialdemokraternas partisekreterare Marita Ulvskog utan omsvep deklarerade att det största hotet mot regeringsinnehavet inför valet 2006 är den växande arbetslösheten och problemet med de apatiska barnen. Fyrtiotalet av barnen finns i hennes hemlän Norrbotten där det egna partiet kräver att barnen skall få stanna.

Barnpsykiatern Göran Bodegård har protesterat mot en politisering av ett rent sjukvårdsproblem, men ser ändå en viss ljusning för de sjuka barnen.

Kritisk är också ärkebiskopen K. G. Hammar som dessutom anser att den inflammerade asyldebatten speglat rasism och främlingsfientlighet.

Läkaren Olle Jeppsson med erfarenhet från sjuka flyktingbarn vid Huddinge sjukhus har protesterat mot att vården inte fått gå ut på att göra barnen friska utan ”transportabla”. Läkarnas uppgift har bara varit att se till att barnen blir tillräckligt bra för att skickas ut ur landet, tillbaka till den verklighet i oftast det forna Sovjetunionen som de flytt ifrån.

Bodegård talar också om mytbildningar som snabbt vuxit i styrka kring barnen av vilka flera sondmatas och befinner sig i det närmaste komalikt tillstånd. Efter studier av utländska fall benämner han sjukdomen ”depressiv devitalisering.” Barnen har tappat livskraften och lider av depression.

På Eugeniahemmet i Stockholm har Bodegård botat 15 av 25 svåra fall och menar att flera fall skulle ha kunnat förhindras om barnen uppfattats som patienter och inte som politiska problem.

Han har opponerat mot uttalanden om att barnen tillfrisknat bara familjen fått rätt att stanna i landet. Det är en myt, menar Bodegård. Tillfrisknandet om det över huvudtaget sker kan ta åratal.

Bodegård har kritiserats för sin behandlingsmetod med stöd, samtal och psykoterapi av kolleger. I debattinlägg har de hävdat att barnens apatiska tillstånd bara förvärras av längre inläggningar på sjukhus. De har t.o.m. påstått att barnens ”tillfrisknande kan leda till att skräcken och oron ökar”.

De apatiska barnen har av regeringen setts som ett speciellt svenskt problem, men Bodegård hänvisar till redovisningar av både brittiska och australiensiska forskare.

Bodegård anser att sjukdomen, som är livshotande, funnits tidigare men att den nu för svensk del vuxit till nästan en epidemi. Sverige har helt enkelt fått en anhopning av barn med svåra upplevelser från det forna Sovjetunionen De kommer från nya republiker som svenska myndigheter saknar erfarenhet av borde samla kunskap om.

– Vi har svårt att se in i ondskan, som Bodegård uttryckt det i en intervju.

Indholdet i artikkelen er udtryk for skribentens egne holdninger