I Finland funderar man redan febrilt på tiden efter valet i mars 2007. Nu när partikongresserna har hållits ser en borgerlig regering ut att vara ett allt mer realistiskt alternativ. Åtminstone kommer debatten om Finlands Natomedlemskap att åter ta fart.

Efter midsommar börjar av tradition en lugn period i den finländska politiken. Men början av juni är däremot en betydelsefull tid ur politisk synvinkel. Under de första sommardagarna, innan semestrarna tar vid, samlas partifolket till sina kongresser. I år höll hela tre partier sina kongresser under det andra veckoslutet i juni.

Det var alltså en rejält borgerlig weekend då de tre betydande borgerliga partierna, centern, samlingspartiet och svenska folkpartiet, höll sina kongresser på olika håll i Finland.

Om man ser till hurdan den politiska maktfördelningen i Finlands riksdag brukar vara kunde dessa tre partier när som helst bilda en majoritetsregering. Sådana regeringar har vi dock sällan haft. I början av 1990-talet hade Finland en borgerlig regering under Esko Ahos ledning, men också den uppstod praktiskt taget av misstag då socialdemokraterna beslutade sig för att gå i opposition. Oftast har socialdemokraterna suttit i regeringen tillsammans med någondera av de stora borgerliga partierna.

Den här gången hörs ett annat ljud i skällan. Brytningspunkten kom under den andra omgången av presidentvalet i januari, då centern gick in för att stöda samlingspartiets kandidat Sauli Niinistö. Han förlorade valet, men inte så stort som man hade väntat sig.

Efter presidentvalet har en borgerlig regering framförts som ett genuint realistiskt alternativ. I bakgrunden ligger också en djupare brytning, generationsskifte i både samlingspartiet och centern. Samlingspartiet leds av generationen 30-åringar. Inom centern har några uppkomlingar i samma ålder gemensamt publicerat en bok, i vilken de uttrycker ett varmt stöd för ett borgerligt samarbete.

Som motpart har man då socialdemokraterna och deras nuvarande ordförande Eero Heinäluoma, som har fört partiet allt närmare fackföreningsrörelsen, framför allt närmare centralorganisationen FFC. Vänsterförbundet håller på att ta sig ur den kris som uppstod då ordföranden Suvi-Anne Siimes och partiet gick helt skilda vägar. En slags kulmen i denna utveckling är att Siimes i juni valdes till ordförande för läkemedelsföretagens intresseorganisation. Samtidigt glider det parti som hon nyligen lett allt längre ut på vänsterkanten.

Centerns styrka är unik för Finland

I den finländska politiken har centern, avvikande från de övriga nordiska länderna, en enastående stark ställning. I övriga Norden är ju centerpartierna mycket mindre, men i Finland leder de landet som landets största riksdagsparti.

Centern, f.d. Agrarförbundet, firade sitt hundraårsjubileum i juni och är ursprungligen ett parti med stark agrar bakgrund. Rötterna har inte rivits upp men det finns trots allt inte så många lantbrukare kvar i Finland. Därför har det siats om centerns tillbakagång redan i årtionden men inget tyder på att förutsägelserna skulle vara på väg att uppfyllas.

En förklaring till detta är att centern har ett starkt organisationsmaskineri som har lyckats lyfta partiet till ett parti för ”landsbygdens Finland”. I de stora städerna i södra Finland är centerns ställning fortfarande svag men i de geografiskt sett största delarna av Finland är centern ett maktparti som folk engagerar sig i. Partiet har 220 000 medlemmar, vilket är överlägset mest av alla partier i landet. Finländarna ansluter sig nämligen inte nödvändigtvis till ett parti även om de sympatiserar med det.

Drygt 2 000 personer deltog i partidagarna i Uleåborg och centern påstår åtminstone självt att de har de näst största partidagarna i världen - efter kommunistpartiet i Kina. Debatten internt i partiet har alltid varit livlig och olika synsätt vädras friskt.

I Uleåborg valdes statsminister Matti Vanhanen till synes enhälligt till ordförande, men om partiet förlorar i riksdagsvalet är hans dagar räknade. Vanhanen anses vara alltför färglös i en rörelse där man alltid har uppskattat verbal begåvning och uttrycksförmåga. Hans mest sannolika efterföljare är utrikeshandels- och biståndsminister Paula Lehtomäki, en verklig politisk begåvning på något över de trettio.

Centerns interna skiljelinje återspeglades i valet av partisekreterare då den liberala flygeln, som blickar mot städerna, och den traditionella flygeln med betoning på partiets rötter och ideologi, tog mått på varandra. Den nye partisekreteraren Jarmo Korhonen representerar den senare.

Det är också till centern som EU-kritiken från landsbygden har kanaliserats. Något öppet motstånd mot unionen är det ändå inte frågan om, utan det handlar snarare om att betona det finländska.

Högern vill man inte tala om

Centeranhängarna identifierar sig inte med begreppet ”de borgerliga”. Partiet har visserligen alltid varit skarpt icke-socialistiskt, men ordet borgerlig är i Finland reserverat främst för samlingspartiet. Det betyder att en eventuell borgerlig regering i så fall enligt centerns önskemål skulle kallas en ”blågrön” regering.

I båda partierna ryggar man något för ordet högersinnad. Det är ett ord som inte ger framgång i den finländska politiken. Samlingspartiet definierade sig på partikongressen i juni som ett center-högerparti för att påvisa en boskillnad mellan partiet och den extrema högern - som egentligen inte ens existerar i Finland.

Partiets 34 år unga ordförande Jyrki Katainen har fått medvind för sitt parti. Samtidigt har han lotsat in partiet i en mer grönaktig, mjuk riktning, alltså närmat sig den politiska centern.

Gapet mellan de borgerliga partierna i Finland har ofta varit större än gapet mellan dem och vänstern. Den här tumregeln är dock inte självklar längre. Vid samlingspartiets kongress i Joensuu andades en känsla av att huvudmotståndaren i valet utgörs av socialdemokraterna, och centern är en möjlig regeringspartner. Bland centeranhängarna finns det ändå många som är mer socialdemokratiskt tillvända.

I praktiken innebär situationen att de tre största partierna kan tänkas alliera sig hur som helst efter valet. Alla har haft ett understöd kring 22-25 procent.

Svenska folkpartiet siktar över språkgränsen

Det tredje borgerliga partiet är svenska folkpartiet, sfp. Partiet har ett understöd på cirka fyra procent men är en slags regeringsautomat. Sfp har fått vara med i så gott som alla regeringar, oberoende av vilken bas regeringen bygger på. Det räknar man inom partiet med att få göra också framöver. För svenska folkpartiet är en plats i regeringen ett livsvillkor för att den svenskspråkiga minoritetens synvinkel inte skall glömmas bort. De övriga brukar villigt ta med sfp eftersom språkfrågorna inte utgör något större problem och partiet är en bra utfyllnad i regeringarna.

På kongressen i juni avstod partiets långvarige ordförande Jan-Erik Enestam sin plats och han efterträddes av sin långvarige specialmedarbetare Stefan Wallin. Wallin är tillsvidare ett oskrivet blad på den finskspråkiga sidan om språkgränsen men han kommer säkert att träda fram. Också Wallin hör till den nya generation under 40-åringar som nu har framgång i de borgerliga partierna.

Då och då har det ur svenska folkpartiets led trätt fram nationellt sett mycket starka namn, t.ex. Elisabeth Rehn, som nära nog blev president. I princip kunde sfp med sitt frisinnade rykte locka till sig även finskspråkiga liberala röster men på den spelplanen lämnar kombinationen samlingspartiet, centern och de gröna inte mycket plats för övriga partier. Utmaningen för Wallin är att komma över denna språkgräns och åtminstone nå fram till de tvåspråkiga familjerna, den enda grupp som partiet kan söka tillväxt hos.

Natomedlemskap genom folkomröstning

Den politiska debatten i Finland, som nu har ställt in sig på sommarlov, färgades åter en gång av käbbel om Natomedlemskapet. Samlingspartiets kongress ställde sig för ett medlemskap i framtiden, men någon tidtabell fastslogs inte. Ett medlemskap ska enligt dem ha folkets stöd och föregås av en folkomröstning.

Ungefär samtidigt uttryckte socialdemokraternas ordförande Eero Heinäluoma att ett Natomedlemskap kan understödas om man på det sättet kan stärka landets och invånarnas trygghet. Beslutet borde enligt honom tas antingen i riksdagsvalsdebatten eller genom en folkomröstning.

Alla dessa åsikter får plats inom samma regeringsprogram. Natomedlemskapet kommer inte att skrivas in som ett mål för följande regering men man kommer att öppna för möjligheten. En sak är säker - det kommer att talas en hel del om Nato inför riksdagsvalet i Finland.

Indholdet i artikkelen er udtryk for skribentens egne holdninger