Under våren har vi i Finland fått bevittna en arbetsmarknadskonflikt av ett nytt och intressant slag. I praktiken handlar det om en konflikt inom pappersindustrin, en bransch som traditionellt utgör en viktig del av ryggraden i den finländska exporten. Pappersindustrin tillhörde en av de få branscher som inte gick med i det centrala inkomstpolitiska helhetsavtal som slöts på vårvintern. Till det yttre inleddes denna konflikt av att facket i mars inledde en blockad mot övertidsarbete; en i sig tung stridsåtgärd. Facket har dock inte egentligen sökt väsentligt större fördelar än vad det allmänna avtalet erbjöd.

En relativt allmän uppfattning är däremot att arbetsgivarsidan – med en sedvanlig hänvisning till den internationella konkurrenskraften – nu velat testa och eventuellt förskjuta positionerna parterna emellan. I praktiken har det främst handlat om att få produktionen att rulla även under vissa helgdagar då den hittills stått stilla. Man har även prövat fackets tålamod och beslutsamhet då det gäller att vid pappersbruken använda sådan personal, för exempelvis städning, som inte tillhör pappersfacket. Denna fråga har redan tidigare varit föremål för öppna konflikter.

Ny facklig hantering

Det nya är sålunda inte konflikten i sig, egentligen inte heller frågorna som man strider om även om dessa ligger i tiden. Nej, det nya ligger i fackets sätt att handskas med konflikten. Man har nämligen på ett helt nytt sätt fört upp konflikten på en transnationell nivå. Ägandet av pappersindustrin är sedan länge multinationellt. Exempelvis har nordamerikanska pensionsfonder utgjort en av de största enskilda ägarna i storkoncernen UPM-Kymmene. De stora koncernerna har även anläggningar i flera länder; i det aktuella fallet exemplifieras detta av Stora-Ensos anläggningar i Sverige och Finland. Det svenska pappersarbetarfacket har nu inte enbart uttalat sitt stöd för sina finländska kolleger utan man har även uttryckt sin beredskap att ta till konkreta fackliga stridsåtgärder vid i första hand Stora-Ensos anläggningar i Sverige. Även pappersfacken i en rad andra gamla EU-länder har övervägt inte enbart sympatiyttringar utan mer konkreta åtgärder.

Under senare år har vi fått lära oss att ägandet och kapitalet är globalt och att det rör sig snabbt och obehindrat över landsgränser. Det aktuella finländska fallet pekar nu på att även arbetstagarnas organisationer försöker lära sig att agera transnationellt. Och detta inte enbart på ett symbolplan med uttalanden om stöd utan även i form av konkreta stridsåtgärder. I våra nordiska länder är det gränsöverskridande ägandet, ofta korsägandet, vanligt. Hos oss ligger även den fackliga organiseringen på en mycket hög nivå. Kanske till och med speciellt hög inom de branscher där korsägandet är störst. Mot denna bakgrund är det därför föga överraskande att facket just i Norden har goda förutsättningar att höja sin intressebevakning och även sina stridsåtgärder till en övernationell nivå.

Globaliseringens effekter

Den aktuella konflikten syns även på ett allmänt plan återspegla befolkningens syn på globaliseringens effekter på arbetsmarknaden. Då enskilda fack lämnat sig utanför den allmänna inkomstpolitiska lösningen för att försöka nå större egna fördelar har attityderna till detta som regel varit negativa. Varför skall de ha mer än vi andra, har man frågat sig. Nu möts pappersfackets kamp av klart mer sympati än av avståndstaganden. En förklaring till detta är att Pappers nu inte söker högre löner än vad det allmänna avtalet ger. En annan, viktigare förklaring kan vara att folk i någon mening upplever att facket här för en, för många andra löntagare, ställföreträdande kamp mot det globala ägandets villkor och konsekvenser. Metaforiskt kunde vi kanske säga att mången ser detta som fackets David i kamp med det globaliserade kapitalets Goliat.

Oberoende av hur den aktuella konflikten avslutas så är det uppenbart att bägge parter här tagit tillfället i akt att spänna och visa upp nya muskler. Muskler som vi troligen får se mera av i framtida konflikter på arbetsmarknaden i både våra nordiska länder som inom EU.

Indholdet i artikkelen er udtryk for skribentens egne holdninger