Det som mest tydligt skiljer Finland och Island från våra nordiska grannar är statsskicket. Vi är republiker med president, grannarna monarkier med kung eller drottning. Länge betraktades Finland vid sidan av Frankrike som ett starkt presidentiellt system jämfört med andra västerländska, mer parlamentariskt orienterade stater. Skämtet ”Finland har en president Kekkonen som återväljs vart sjätte år” tedde sig under långa tider som en obehagligt sann beskrivning av hur republiken styrdes.

Ökande intresse för presidentinstitutionen

Nu med ett knappt år kvar till nästa val, i januari 2006, har ett allt starkare intresse riktats mot presidenten både som institution och person.

En viktig utgångspunkt i allt detta är att det hänt mycket med presidentskapet sedan Kekkonens, och även Koivistos tid. Lagstiftning under 1990-talet samt den nya grundlagen från år 2000 har kraftigt omdanat presidentinstitutionen. Och detta på ett sätt som ter sig något paradoxalt.

Å ena sidan har presidentens befogenheter kraftigt kringskurits. Denne utnämner ej längre regeringssonderare, därmed blivande statsminister och kan ej heller längre upplösa riksdagen. Det senare ett maktmedel som Kekkonen ej tvekade att hota med. Utrikespolitiken låg tidigare så gott som helt på presidentens bord. Nu ansvarar regeringen för den utrikes- och säkerhetspolitik som anknyter till EU medan presidenten i samråd med regeringen handhar övrig utrikespolitik.

Å andra sidan har sättet att välja president ändrats. Tidigare valde folket 300 elektorer som samlades och - ofta efter många och långa förhandlingar – valde president. I dag väljs presidenten i ett direkt av folket.

Det paradoxala ligger sålunda i att samtidigt som presidenten avklätts den största delen av sin formella makt så har institutionen och framför allt ämbetets innehavare givits en direkt folklig förankring och därmed en markant ökad legitimitet. Förenklat kan vi säga att presidentens formella makt minskat samtidigt som dennes informella inflytande bibehållits eller till och med förstärkts.

S-utspel ledde inte till debatt

Det är idag uppenbart problematiskt att via reformer rätta till denna obalans. Dels gillar finländarna presidentval mer än andra val, dels åtnjuter den sittande presidenten ett stort folkligt förtroende. Grundlagsutskottets viceordförande Arja Alho (s) efterlyste nyligen en bättre balans, en mer ceremoniell president som skulle sitta en kortare period och väljas av riksdagen. Hon såg sig dock tvungen att betona att detta var principiella synpunkter och att hon stöder ett omval av Tarja Halonen. Denna markering gjorde hon trots att hon tillhör presidentens forna parti. Ett motsvarande utspel från en borgerlig politiker hade troligen direkt klassats som en partipolitiskt motiverad kritik av sittande president varför inlägget inte fött en vidare principiell debatt. Diskussionsklimatet måste därför dessvärre karakteriseras som dåligt, för att inte säga infekterat.

Ej heller nästa presidentval diskuteras helt öppet. I senaste val då den sittande presidenten, Martti Ahtisaari, inte ställde upp för omval var partierna ute med kandidater i god tid. Redan på våren och försommaren 1999 var det klart vem som i januari 2000 skulle tävla om posten. Nu har president Halonen inte givit besked om huruvida hon ställer upp för omval i valet som hålls i januari år 2006. Presidentens besked väntades i början av året men nu pekar det mesta på att det kan dröja ända fram till hösten innan vi vet hennes avsikt. Partierna har därför – utan att erkänna detta – ruckat sina tidtabeller för kandidatnominering sålunda att kandidaterna ställs upp först på möten i slutet av oktober eller i november. Detta betyder, givet juluppehållet, att den aktiva valkampanjen kommer att omfatta en dryg månad. Bakom detta tycks de borgerliga partiernas försiktighet ligga; man vill inte riskera att med dåliga odds utmana en populär president. En annan, långt intressantare förklaring kan ligga i att presidentposten ej längre ses som så politiskt viktig att den är värd en stor satsning.

Små reformmöjligheter utan presidentens aktiva stöd

Finns det då ingen möjlighet att reformera presidentinstitutionen till en ceremoniell sådan? Att gå i en isländsk riktning och att därmed skapa en bättre balans mellan presidentens informella och formella makt. Givet dagens debattklimat, där principiella synpunkter lätt stämplas som kritik av den sittande populära Halonen, ter sig reformmöjligheterna små. Den mest framkomliga vägen kan återigen vara den som ter sig mest paradoxal. Den folkligt populära Tarja Halonen omväljs och bidrar själv aktivt under sin andra period till att ämbetet avskalas sina sista formella maktbefogenheter och får en rent ceremoniell funktion. Härmed kunde hon på ett avgörande sätt bidra till en slutlig parlamentarisering av den högsta beslutande makten i republiken.

Indholdet i artikkelen er udtryk for skribentens egne holdninger