Finland tar över EU-ordförandeskapet i juli. Det viktigaste för de nordiska länderna under denna period är att innehållet i den nordliga dimensionen kommer att genomgå en grundlig revidering. Finland har för avsikt att lyfta fram relationerna mellan Europa och Ryssland.

Finland hade EU-ordförandeskapet förra gången på hösten 1999. Då kunde man skönja en nationell ansträngning, finländarna ville verkligen visa vad de går för. Den nya unionsmedlemmen i norr ville en gång för alla visa att den platsar i laget. Inom statsförvaltningen präglades denna inställning naturligtvis också av att den dåvarande statsministern Paavo Lipponen var speciellt Europatillvänd.

Nu är utgångsläget ett annat. Medlemskapet är ingenting nytt längre. Finland har som enda nordiskt land gått över till euro och folket har anpassat sig utan några större invändningar. Den egna gamla valutan är numera endast en s.k. ”mormorsmark”, som ingen längtar efter. De i östra och norra Finlands glesbygder som mest motsatte sig medlemskapet har lärt sig att suga åt sig alla stödpengar som unionen har att ge. Man spelar med i EU:s system men har samtidigt tagit för vana att anklaga ”Bryssel” för alla dumma beslut i stället för att som tidigare klanka ner på ”herrarna i Helsingfors”.

På pragmatiskt, finländskt manér har man alltså anpassat sig till EU-medlemskapet. Bara några få hyser hopp om att lämna unionen, men å andra sidan ser man inte heller mycket av den EU-iver som fanns i början. Samtidigt har folk märkt att också unionen själv allt emellanåt är en enda röra.

Allt detta har återspeglat sig på förberedelserna inför den nya ordförandeskapsperioden. Det verkar som om regeringen var beredd att ratifiera EU:s nya grundlag som en slags symbolisk gest och antydan om att Finland är engagerat i att utveckla unionen. Någon stor politisk passion har frågan inte väckt: närmast får man intrycket att det för finländarna är egalt om staten godkänner den döda konstitutionen eller ej.

Rutinperiod förväntas

Statsminister Matti Vanhanen är inte, som Lipponen, en europeisk visionär. Vanhanens stil är närmast att sakligt bearbeta frågor vartefter de dyker upp. Denna praktiska flärdfrihet betonas inför ordförandeskapet: det är en uppgift som ska skötas, och det helst med heder.

Om ordförandeskapet för sex år sedan frammanade en nationell ansträngning så tycks det nu närmast ha lockat fram en slags nationell pliktkänsla. Mötesrutinerna är inget problem för finländarna och av de politiska frågorna kommer många upp oberoende av Finlands aktivitet. Inga stora ödesfrågor för EU ser ut att behöva få sin lösning under denna period, så en rätt rutinmässig ordförandeperiod är att vänta. Detta motsvarar också stämningarna i Finland.

Den mest synliga enskilda händelsen under perioden är toppmötet i höst mellan EU- och ASEAN-länderna, alltså mellan Europa och Asien. Det är det största politiska möte som någonsin ordnats i Finland. Ingen kan i förväg veta hur mycket t.ex. situationen i Iran påverkar den internationella agendan under Finlands ordförandeperiod.

Som vanligt styrs dynamiken i ordförandeskapet mest av EU:s egna tidtabeller, och dem kan ordföranden inte rucka mycket på. Den största prägel Finland själv kan sätta på denna period tycks hänga ihop med den fullständiga revideringen av den nordliga dimensionen. Det är en fråga som kommer att ha betydelse också för de övriga nordiska länderna.

Nordliga dimensionen på tillbakagång

EU:s nordliga dimension har bara knappt tio år på nacken. Den tanke som Paavo Lipponen framförde år 1997 i Rovaniemi på Barentskonferensen vann rekordsnabbt terräng och blev unionens gemensamma policy. Inga nya strukturer byggdes kring temat, men det fanns där som ett allmänt genomsyrande begrepp, ett begrepp som främst finländarna har bemödat sig om att föra fram.

Den andra treårsperioden för handlingsprogrammet för den nordliga dimensionen går nu mot sitt slut. Ur Finlands synvinkel är timingen perfekt: höstens EU-ordförande skulle i vilket fall som helst ha varit tvungen att ta ansvar för hur den nordliga dimensionen utformas under följande period. Nu råkade Finland själv stå i tur, och möjligheten att lotsa initiativet ur sin kris serveras landet på en bricka.

Farten hade nämligen avtagit för den nordliga dimensionen. Handlingsprogrammen utgjordes av en samling frågor som ändå skulle lyftas fram i regionen och av en lista över fromma önskningar i anslutning till dessa frågor. Men programmet medförde varken resurser till regionen eller något nytt intresse för dessa frågor. Det största undantaget var den nordliga dimensionens miljöpartnerskap. Partnerskapet som inrättades år 2002 representerar verkligt nytänkande i finansieringsfrågorna och har fått mycket till stånd. Det ståtligaste exemplet hittills är S:t Petersburg sydvästra reningsverk, som togs i bruk på hösten 2005 och innebär en betydande avlastning för Östersjön. Utan miljöpartnerskapet skulle reningsverket aldrig ha kommit till.

Inom social- och hälsovården finns det ett annat partnerskap med ett litet sekretariat i Stockholm, men detta har inte kommit igång ordentligt. Frivilliga finansiärer för samarbete inom social- och hälsovården är inte lätta att hitta och tanken om en fond finns bara på papper.

Den nordliga dimensionen är generell EU-politik på samma sätt som Medelhavssamarbetet i söder. I praktiken har det ändå visat sig att det är unionens nordligaste medlemsländer som får stå för utvecklandet av nya idéer inom dimensionen. Finland, Sverige och Danmark har haft goda diskussionsrelationer i detta avseende, intresset i södra delarna av Östersjöområdet har varit mindre och närmast obefintligt i övriga Europa.

Ryssland en jämbördig partner

Under den andra handlingsprogramperioden upplevde Ryssland sig inte som en jämbördig part i den nordliga dimensionen, utan närmast som ett objekt för verksamheten. År 2004 började Finlands utrikesministerium fundera på en lösning på detta problem. Frågan bearbetades diplomatiskt, vilket ledde till ett genombrott på utrikesministermötet i Bryssel i november 2005. Ett bra flankstöd har Finland hela tiden fått från bl.a. Sverige.

I november kom EU, Ryssland, Norge och Island överens om de nya principerna. Alla ska i fortsättningen vara jämbördiga partner och den nordliga dimensionen ska knytas intensivt till de allmänna principerna för samarbete mellan EU och Ryssland. Det detaljerade handlingsprogrammet ersätts av en politisk manifestation och ett övergripande ramdokument. Förenta Staterna och Kanada är med som observatörer genom att de deltar i det arktiska samarbetet.

De regionala råden, t.ex. Barentsrådet, Östersjörådet, Nordiska ministerrådet och Arktiska rådet ses som de viktigaste aktörerna i den nordliga dimensionen och samarbetet mellan dessa ska därför intensifieras. Den nordliga dimensionen kommer alltså att vara ett slags paraply för all samverkan i Nordeuropa, speciellt i nordöstra Ryssland. Avsikten är att utveckla nya partnerskap inom t.ex. kommunikationer, men tillsvidare är inget slutgiltigt fastslaget.

Tanken är att de nya principerna officiellt ska slås fast i Helsingfors i höst i samband med toppmötet mellan EU och Ryssland. Under sin ordförandeperiod kommer Finland att betona relationerna mellan EU och Ryssland, och det är här som den nordliga dimensionen förväntas få en stor roll. Det är dessutom inte enbart av eget intresse som Finland vill betona relationerna med Ryssland, utan det hänger också ihop med frågan om energitillgångar, som diskuteras mycket i Europa just nu. Ryssland är också på slutrakan i sina förhandlingar om WTO-medlemskap. Om Ryssland blir medlem skulle handeln underlättas betydligt.

Norge kör hårt i Barentsområdet

Verksamheten inom den nordliga dimensionen präglar Finlands politik i de nordliga områdena. Finland är t.ex. för närvarande ordförande för Barents euroarktiska råd. Där har Finland ändå hållit en mycket låg profil: utrikesministeriet anser Barentssamarbetet vara en regional del av hela den nordliga dimensionen, precis som det arktiska samarbetet eller Östersjösamarbetet.

Här skiljer sig Finland från Norge, där Barents hör till spjutspetsprojekten i landets utrikespolitik. Norges kraftiga satsning på de nordliga områdena har samtidigt förorsakat vissa spänningar.

Finland har till exempel varit reserverad till Norges kraftiga strävan att, i huvudsak med norsk finansiering, bilda ett internationellt sekretariat för Barentssamarbetet i Kirkenes. I den frågan har man ännu inte nått samförstånd. I norra Finland befarar man att ett sekretariat ytterligare skulle stärka Norges roll i Barentssamarbetet och leda till ett minskat engagemang i de övriga länderna. Man har ju haft stora problem med de regionala resurserna redan som det är nu.

Indholdet i artikkelen er udtryk for skribentens egne holdninger