Göran Djupsund
Höjd alkoholskatt i Finland?
För ett år sedan sänktes alkoholskatterna i Finland drastiskt. Under året som gått har Finland och resten av Norden väntat på erfarenheterna av detta försök. Men redan nu har omsorgsministern gått ut och föreslagit en höjning igen. En annan debatt i Finland har rört presidentens maktbefogenheter och huruvida dessa ska nedmonteras.
Omsorgsminister Liisa Hyssälä (c) har bytt åsikt. Nu vill hon snarast möjligt höja skatten på alkohol. Skatten sänktes för ett knappt år sedan och fram tills nyligen menade Hyssälä, liksom de flesta av hennes kolleger att man skulle vänta och samla erfarenheter innan man åter tog tag i alkoholbeskattningen. Statsminister Matti Vanhanen (c) och finansminister Antti Kalliomäki (s) avvisade dock omsorgsministerns utspel som hade fått stor media- uppmärksamhet.
Finansministern gjorde själv ett överraskande och drastiskt utspel om att man borde överväga att göra kommunalskatten progressiv. Uppmärksamheten blev stor och han fick mothugg från de flesta håll, inkluderande statsministern. Likafullt hade Kalliomäki själv valt att aktivt göra detta utspel; det handlade inte om ett förfluget svar på en fråga i någon intervju.
Handels- och industriminister Mauri Pekkarinen (c) satsade på att, delvis mot sina egna ledande tjänstemän, genomföra en reform som inneburit bland annat en starkare regionalisering av vissa verksamheter som faller inom hans ministerium. Initiativet fick stor offentlighet, starkt motstånd i regeringen och blev till intet.
Miljöminister Jan-Erik Enestam (sfp) lanserade i sin tur en tanke om att öka beskattningen av hus som uppvärms med hjälp av elektricitet. Stor tumult uppstod även nu i medierna. Tanken sköts snabbt ned av inte bara intressegrupper och företag utan även av ministerkollegerna.
Grundlagsutskottets ordförande Liisa Jaakonsaari (s) har ifrågasatt inte bara presidentens utan även statsministerns linjedragningar – kanske snarast brist på linjedragningar - i utrikes- och säkerhetspolitiken. Regeringens företrädare har dock inte alls velat vidkännas denna kritik.
Nedmonterade befogenheter för presidenten?
Arja Alho (s), viceordförande för grundlagsutskottet, har i sin tur efterlyst en grundlagsreform där presidentens resterande maktbefogenheter, i synnerhet gällande utrikespolitik, skulle nedmonteras och ämbetet skulle ändras i en klart ceremoniell riktning. Även hon har mötts av ett klart avståndstagande från regeringens sida.
Exemplen ovan pekar på tre aktuella, intressanta och i relation till de senaste två regeringarna även nya fenomen i finländsk politik. För det första ligger stridslinjerna i dessa konflikter inom regeringsblocket. För det andra är linjen i vissa fall dragen mellan, i andra fall inom regeringspartierna. Slutligen, för det tredje har det i samtliga fall rört sig om aktiva utspel från respektive politiker; utspel som lett till en stor medial uppmärksamhet. Detta leder naturligt till vissa frågor: Vad är på gång i finsk politik? Knakar regeringen i fogarna? Är den ur Törnrosasömnen återuppväckta koalitionen mellan socialdemokratin och centerpartiet trots allt såpass svag att den riskerar haverera och i nästa val åter ersättas av ett samarbete av annat slag? Mellan socialdemokraterna och högern?
Min bedömning är att denna vitalisering av den offentliga politiska diskussionen knappast återspeglar mer djupgående sprickor inom regeringsblocket. Själv skulle jag söka förklaringar bakom begreppen omvärldsbedömning, ledarstil och vision. Det är för det första klart att Finland idag på de flesta indikatorer har en långt bättre utveckling än under mitten och slutet av 1990-talet. Likaså klart är att den nuvarande regeringen inte lyfter fram de framtida hoten, kring exempelvis en åldrande befolkning, på samma sätt som Lipponens röd-blå regeringar gjorde.
Ljusare framtid?
Dagsläget är ljusare och regeringen ser - rätt eller fel? – ljusare på framtiden. Därmed uppstår det ett utrymme för att även inom regeringen vara av olika åsikt. Denna åsiktspluralism eller alternativt, brist på enhetlig linje hos regeringen befrämjas av två ytterligare omständigheter. De två förra regeringarna hade en mycket stark ledare, Paavo Lipponen som hade en klar vision av vart landets skulle ledas, nämligen in i den europeiska unionens kärna i alla centrala frågor. Den nuvarande regeringen förefaller, utifrån betraktat klart annorlunda i dessa två avseenden. Tanken att sträva mot EU: s kärna har avskrivits och det är svårt att se att den skulle ha ersatts med någon annan klar framtidsvision. Måhända har regeringen eller statsministern en sådan men då Vanhanen inte klart kommunicerat denna har han kommit att framstå som en klart annorlunda, i mångens ögon svagare ledare är Paavo Lipponen. Så behöver det självfallet inte förhålla sig. Det är ju fullt möjligt att skillnaderna mellan regeringarna och deras ledning förklaras av att svåra tider kräver rättning i regeringsleden och en stark ledare medan bättre tider tillåter en mer öppen och tillåtande profil i regeringsarbetet. I vilket fall som helst ter sig nu den finländska politiken mer traditionellt nordisk och mer öppen för diskussion. Men måhända även mer blåögt, eller varför inte säga ”rödgrönt” optimistisk inför framtiden.
