Göran Djupsund
Kommunalval speglar välfärdsproblem
Kommunalvalen i Finland blev en spegel av de problem som Finland just nu har att tampas med. I mångt och mycket handlar det om välfärden och att ha råd till den. En åtgärd som varit aktuell är att slå ihop mindre kommuner för att på så sätt minska driftsutgifterna. Men administrativa åtgärder löser inte kommunernas grundproblem: en åldrande befolkning med en utflyttad arbetskraft.
De finländska kommunalvalen i mitten av oktober aktualiserade en rad problem som landet har att tampas med. Problemen aktualiserades indirekt eftersom valkampanjen i huvudsak såg ut som moderna kampanjer brukar se ut; partierna och kandidaterna tävlade i att lova allt gott åt alla. De grundläggande, ofta strukturella problem som existerar och de besvärliga och ofta smärtsamma reformer som väntar i framtiden fick endast lite uppmärksamhet.
Speglat i medierna – medborgarnas enda kanal till politiken idag – föreföll valet mest handla om vem som får den politiska makten, inte om vad man kommer att göra med denna makt. Man kunde säga att vi nu vet vem vi fått men vi vet inte vilken politik vi kommer att få.
Låt mig peka på ett par grundläggande problem som antingen halvt negligerats i valen eller som diskuterats i termer som inte angriper problemens kärna.
Välfärdsservicen i Finland ligger på kommunernas ansvar. Hälso- och socialvård samt utbildning tar idag uppemot 85% av kommunernas driftsutgifter. Dessa utgifter stiger nu särskilt vad gäller specialsjukvården. Då detta kombineras med att Finland har över 430 kommuner, av vilka många är mycket små och ekonomiskt svaga så uppstår det ett läge där medborgarna i landet ej längre kan garanteras samma samhällsservice i alla delar av landet.
Detta är ett stort problem i sig. Ännu större och än mer akut blir problemet då vi beaktar den starka geografiska mobilisering som pågått de senaste 10 åren och som bara ser ut att fortgå. Vi håller helt enkelt på att bygga om landet och bygga upp en avsevärd del av den offentliga servicen en gång till. I metropolområdena finns stora behov av nya skolor, dagis, hälsovård m.m. medan de investeringar – ofta relativt nya – som gjorts i glesbygdens kommuner körs ned i en allt snabbare takt.
Större kommuner löser inte problemen
Politikernas standarlösning verkar nu vara att, åter en gång, försöka reformera kommunindelningen. Att kort och gott slå samman kommuner; speciellt gäller detta svaga och utsatta landsbygdskommuner. Detta angriper dock inte problemets kärna. Visst mår kommunerna dåligt. Men vi bör minnas att kommuner är administrativa konstruktioner. Grundproblemet består i att den ort, de orter som kommunen omfattar mår dåligt. Detta gäller oftast såväl näringsliv, offentlig sektor som befolkningsstruktur. Dessa fakta ändras inte av vilken kommun som en ort administrativt hör till. Om Rautavaara kommun (röstningsprocent i EU-valet 24,7% !) inte har råd att erbjuda sina invånare sevice på hemorten så ändras detta inte av att kommunen skulle sammanslås med andra kommuner. Glesbygdens och landsbygdens problem låter sig ej längre lösas med traditionella administrativa modeller.
Landets beslutsfattare, på både lokal och nationell nivå står inför en lika stor som svår utmaning. Skall man erkänna att landets medborgare ej längre på lika grunder garanteras samhällsservice? Eller skall man – i den mån EU-regler medger detta – söka speciallösningar på glesbygdens problem? Direkt stöd kan knappast komma ifråga, men glesbygdens befolkning och kommuner kunde kanske ges rättighet till egna speciallösningar för att trygga samhällsservicen och sin framtid. Något nytt måste till.
Statsminister i kommunal valkampanj
En speciellt finländskt fenomen som ger spännande förtecken åt den framtida diskussionen är rikspolitikernas engagemang i kommunalvalen. Hela 143 av riksdagens 200 medlemmar ställde upp i kommunalvalen. Hela 8 av regeringens 18 ministrar kandiderade likaså. Smått makaber blev siuationen i Nurmijärvi kommun där landets statsminister Vanhanen (c) tävlade om väljarnas gunst med finansminister Antti Kalliomäki (s).
Då det på kommunal nivå råder ett brett missnöje med vad man uppfattar vara statens ogenerösa inställning till kommunerna så skapar detta en intressant situation. Rikspolitikerna är i sitt dagliga värv med och ställer upp de ramar av olika slag som kommunerna i regel är missnöjda med. Samtidigt skall samma personer i kommunerna verka bland annat för att den egna kommunen skall få en positivare behandling av statliga myndigheter.Till detta kan ytterligare fogas de olika linjerna hos partierna i kommunfrågor samt det demokratiska dilemmat som otvetydigt uppstår av koncentrationen av förtroendeuppdrag. Den litterära associationen till Tjechovs ”Tolv stolar” ligger inte långt borta.
Slutligen bör vi notera det generellt lama valdeltagandet samt faktumet att röstningsaktiviteten föreföll speciellt lågt i glesbygdens problemkommuner. Då framstår även det aktuella kommunalvalet som en tydlig illustration av de problem som den traditionella finländska välfärdsstaten i dag brottas med -eller i alla fall borde brottas med.
