I svallvågorna av tsunamikatastrofen har Sverige oväntat fått en debatt av aldrig tidigare skådat slag om kungens roll i riket. Det talas till och med om näst intill en konstitutionell kris.

Statsvetare och debattörer träter om huruvida kungen överträtt sina befogenheter genom uttalanden som vunnit stark sympati och medkänsla i folkdjupet.

Kung Carl XVI Gustaf har i ett huj blivit omåttligt populär och det bara ett år efter det hans aktier nått bottennivå efter en resa till  Brunei och hans positiva omdömen om sultanatets styrelseskick.

Att som skribent för analysNorden anse det berättigat att under mindre än ett år basera två rapporter om Sverige kring monarkens roll känns egendomligt med tanke på att frågan i stort sätt saknat verklig aktualitet sedan 1970-talet. Då slogs bodelningen mellan regeringen och kungahuset fast i den s.k. Torekov-kompromissen 1971 och i grundlagen 1974. Monarkens uppgift är endast att representera Sverige, inte att uttala sig politiskt.

Men att avstå från att återigen skriva om kungarollen skulle kännas ojournalistiskt. Så intensiv är nämligen diskussionen kring frågeställningar som i vilken mån en maktkamp pågår mellan kungahuset och regeringen, om kungens roll och till och med krav på att den bör moderniseras.

Nyväckta stridsrop

Befria kungen från munkaveln och tillerkänna honom mänskliga fri- och rättigheter! Så lyder ett av många nyväckta stridsrop från debattörerna.

Extra krydda i anrättningen är det styrande socialdemokratiska partiets krav i partiprogrammet på kungamaktens avskaffande. Det har dock inte aktualiserats i modern tid.

Fast visst vädrade republikvännerna morgonluft efter kungens uppmärksammade Brunei-resa i fjol. Men han vann matchen mot kritikerna. Kritiken ansågs onyanserad och hovet kunde visa att kungens bedömning baserat sig på skrivningar av utrikesdepartementet. Hans popularitet sköt i höjden och vidare diskussion uteblev.

Kungen, tidigare mest omtalad för sitt intresse för snabba bilar, naturvård och jakt hyllas efter katastrofen till skyarna, även av republikanhängare, och kallas plötsligt ”landsfader”. En sådan har inte Sverige haft sedan s-veteranen och krigstida statsministern Per Albin Hanssons dagar fram till 1946.

Rubrikerna varierar från ”Kungen har äntligen blivit kung” och ”Nu går kungen till historien” till ”Kungen bröt den förlamande tystnaden”.

I ett läge av nationell sorg och ovisshet har monarken uppträtt som en samlande kraft.

I en intervju med Dagens Nyheters kulturchef Maria Schottenius avslöjade kungen att han inte blev informerad av regeringen utan själv fick jaga information sedan han i TV hört om flodvågen. Enligt konstitutionen skall kungen informeras vid nationella katastrofer.

För första gången har han också inför hela folket brutit tystnaden kring sin egen livslånga saknad efter en far. Kungen var endast ett år gammal då hans far, arvprinsen Gustaf Adolf omkom i en flygkrasch 1947. Då var kungen endast ett år. Först sju år gammal fick han kännedom om faderns öde.

Kunglig medkänsla

Kungen har något oväntat tagit på sig rollen att speciellt trösta det okända antalet barn som mist sina föräldrar i flodvågen. Det har han gjort  i ett uppmärksammat tal som TV-sänts från Stockholms stadshus den första skoldagen. Han framträder också på en video som distribuerats till skolorna.

Kungens djupa medkänsla med de övergivna barnen har bland annat yttrat sig i att han i största hemlighet besökt skadade barn på ett sjukhus i Stockholm.

Det som i DN-intervjun satt fart på diskussionen om kungens rättigheter är hans direkta eller indirekta- beroende på uttolkarna- kritik av regeringen för passivitet under krisens inledningsdygn.

Föga hjälper det att hovet deklarerat att kungen inte avsett att kritisera regeringen. Men den tolkningen är hovmarskalken tämligen ensam om.

Regeringen har definitivt känt sig kränkt av hans tal om att ”ingen i Sverige tycks vilja ta ansvar”. Det har utrikesminister Laila Freivalds reagerat på liksom partisekreteraren, tidigare kulturministern Marita Ulvskog som anser att kungen gått över revirgränsen genom vad hon anser vara ett rent politiskt uttalande. Många i den egna rörelsen har dock menat att Ulvskogs kritik som man kanske i sak håller med om var otaktiskt med tanke på monarkens popularitet. Kommentatorerna träter om hon agerat med eller utan statsministerns medgivande.

Kungen finns också hela tiden med i diskussionen kring den andra katastrofen som drabbat Sverige- stormen som ödelade skog för mångmiljardvärden i södra Sverige. Den drog fram medan svenskarna ännu försökte dra andan efter tsunamikatastrofen. Kungen var snabbt på plats och uttalade t.o.m. en åsikt om att statsmakterna borde kompensera skogsägarna. Som hedersledamot och beskyddare av olika vetenskapliga institutioner som Sveriges skogsvårdsförbund syntes han uttala sig med viss sakkunskap.

Skogens konung

Skogsskövlingen som kostat dussintalet människor livet har mörklagt hela samhällen, brutit telefonförbindelser och lagt många skogsbönders egendom i ruiner. Bland offren uppges finnas bönder som valt att ta sina liv i förtvivlan över ödeläggelsen av deras egendomar.

Kungen har överraskat på flera fronter. För första gången på 30 år har han deltagit i den årliga försvarskonferensen i Sälen med politiker, försvarsaktiva, debattörer och journalister med just krishantering som huvudtema.

Framträdandet i Sälen har brutit gamla mönster. Där har han för första gången träffat och samtalat med politiska journalister och bland annat markerat att nationens krafter bör koncentreras på problemlösning och inte gräl.

Monarken är idag gångbar på tidningarnas alla sidor, förutom på politik- och kultursidorna även i näringsbilagorna. Man talar om ”kungens kursökning” som ”all-time-high”.

Först som en personlig och samlande kraft efter flodvågen och därefter som en skogens konung efter stormens intåg i södra Sverige, var Dagens Nyheter bedömning.

Trots diskussionen om kungens ställning är den inte föremål för den grundlagsutredning som startade i fjol. Regeringen med statsminister Göran Persson i spetsen granskas däremot för sitt agerande under katastrofen av två oberoende utredningar- av riksdagens konstitutionsutskott och av en nytillsatt medborgarkommission som skall presentera sina slutsatser i december.

Indholdet i artikkelen er udtryk for skribentens egne holdninger