Kaa Eneberg
Ny feministvåg i Sverige
Under hösten har den feministiska debatten varit livlig för att inte säga het i Sverige. Våld mot kvinnor, avdrag för hushållstjänster och jämställdhetsministerns klavertramp har varit förstasidesstoff i media. Debatten kröns nu av förre vänsterledaren Gudrun Schymans avhopp från vänsterpartiet och hennes befarade avsikter att bygga upp ett rent feministiskt parti i Sverige.
Ett särskilt institut som samordnar samhällets insatser för kvinnor, mer pengar till fler kvinnliga nätverk och även manliga stödgrupper. Skärpt övervakning av den svenska lagstiftningen mot kvinnovåld. En inbjudan till kvinnor i EU-länder med abortförbud att utföra ingreppet i Sverige.
Idéerna har varit många under en het debatthöst om kvinnovåld, feminism och jämställdhet mellan könen. Så het att man talar om en tredje feministvåg som svept in över Sverige.
De historiskt viktiga föregångarna var kampanjerna som ledde till kvinnlig rösträtt 1921 och 1970-talets kvinnorörelse som gav svenska kvinnor rätt till fri abort, till gemensam vårdnad av barn, föräldraförsäkring och rätten till sin egen sexualitet.
Vad resultatet av den intensiva kampanjen sist och slutligen blir är oklart. Det uppdagas säkert under 2005, året före de allmänna valen då kvinnofrågorna får större betydelse sedan ledande feminister höjt stridsyxan. Nya nätverk bildas i rasande fart och etablissemanget hotas t.o.m. av ett feministparti.
Ledarna för fem av landets sju riksdagspartier har också varit snabba med att bekänna sig till feminismen med variationer som ”liberalfeminism” för folkpartiledaren Lars Leijonborg och ”centerfeminism” för centerns Maud Olofsson.
De två resterande ville inte anta den stämpeln trots att de anser att de själva och deras partier- moderaterna och kristdemokraterna- verkar för att stärka kvinnornas ställning. Deras motstånd har främst gällt att inordna sig i kollektivistiska begrepp.
Samtliga partier har höjt beredskapen för kvinno- och jämställdhetsfrågor och juluppehållet används med största säkerhet för vidare strategiplanering.
Sverige ser sig alltjämt som ett föregångsland och torde, enligt statsvetarna vara det land som vidtagit flest kraftåtgärder för jämställdhet mellan könen. Bristerna anses mest bero på att t.ex. endast få kommuner uppfyller sina lagliga förpliktelser att skydda utsatta kvinnor.
Hedersrelaterat våld ökar?
I rollen som föregångsland har regeringen mitt i julmånaden axlat värdskapet för en stor internationell konferens kring det s.k. patriarkaliska våldet. Det handlar om hedersrelaterat våld, ett fenomen som ökat eller i varje fall synliggjorts genom flera uppmärksammade kvinnomord i Sverige de senaste åren.
Statistiken är också i övrigt klart avskräckande. Var tredje vecka mördas en kvinna i Sverige av en närstående man, var fjärde ensamstående mor har utsatts för våld, anmälningar till de s.k. kvinnojourerna ökar och dessutom söker yngre kvinnor - ner till 13-årsåldern- hjälp efter misshandel från pojkvänner. Till detta kommer att mörkertalet är stort. Enligt brottsforskare avstår fyra av fem misshandlade kvinnor att anmäla brotten.
Debatten som omspänner allt från arbetstider, föräldraledighet, könsroller, hemarbetet och allmän jämställdhet har givetvis inte saknat pikanta inslag och gräl. Är det s.k. pigavdraget - skatteavdrag för hushållstjänster - en kvinnofälla eller en befriare? En klurig tvistefråga har gällt om alla män har en gemensam skuld till kvinnoförtrycket och våldet. Förslag om en ”mansskatt” för att betala denna skuld har kastats fram.
Den nytillträdde jämställdhetsministern Jens Orback blev i höstas snabbt ifrågasatt. Han ville bl.a. inte kännas vid en gemensam manlig skuld för kvinnovåldet, däremot om ”mäns gemensamma ansvar”.
Kvinnliga akademiker anklagade honom för att prioritera mäns rättigheter och bekämpa feminismen. Han har anklagats för att vara ”familjefundalist” och för att vara passiv mot kvinnovåld.
För att illustrera skillnaden mellan män och kvinnor sade Orback till en reporter att olikheten skulle framstå tydligt om han och hans kvinnliga sekreterare klädde av sig. Det är oklart var denne unge socialdemokrat hittat exemplet, men äldre svenska journalister har ännu i färskt minne hur gamle höger/moderatledaren Gösta Bohman ville illustrera könsskillnaderna på samma drastiska vis. Men det var på 1970-talet.
Feministas – motvikt till kvinnoparti
Det finns anledning att tro att Sverige fått denna intensiva kvinnodebatt långt utöver pliktskyldiga internationella manifestationer under hot om etablering av ett formellt kvinnoparti.
Initiativtagaren till ett kvinnoparti är förra vänsterpartiledaren Gudrun Schyman, numera riksdagsledamot som s.k. politisk vilde efter ett plötsligt och uppmärksammat avhopp från partiet. Under hela sina över tio år som partiledare höll hon en s.k. feministisk profil och vann kvinnliga röster som nu tycks svika partiet. Ingen blir förvånad om hon en dag verkligen presenterar ett nytt parti. Det senaste året har hon rest landet runt och bildat nya nätverk.
Det hotet, även om sambandet förnekas, har fått regeringspartiet att bilda ett nytt feministiskt nätverk. Motorn i det är förra kulturministern Marita Ulvskog, numera partisekreterare, som räknar med stöd inte bara av partimedlemmar utan av det kulturetablissemang hon som kulturminister haft under sina vingars beskydd.
Nätverket skall heta Feministas och inte konkurrera med partiets eget kvinnoförbund. Rörelsen räknar med att vinna röster från främst vänster- och miljöpartiet, båda samarbetspartier för regeringen.
Huvudfrågor blir att öka männens ansvarstagande i föräldraförsäkringen och lagstadga rätt till heltidsarbete eftersom halvtider betraktas som en kvinnofälla. Kvinnolönerna som i de flesta branscher ligger mycket lägre- i genomsnitt 18 procent enligt färsk statistik- än männens skall upp på dagordningen liksom kvinnovåldet.
Stor uppmärksamhet är garanterad eftersom kvinnonätverket skall vara klart till den internationella kvinnodagen i mars. Till dess torde också regeringens tidigare feminist, f.d. vice statsministern Margareta Winberg, numera svensk Brasilienambassadör ha klargjort sin strategi för att driva de feministiska frågorna.
Jämställdhetsdebatten i Sverige har länge präglats av krav på fler ledande kvinnor i närings-livet. Kvinnliga företagsledare får också stor mediauppmärksamhet, men statsvetarprofessorn Bo Rothstein, Göteborgs universitet är inte imponerad över dessa förbättringar. Att välja in kvinnor på poster i näringslivet kostar inget men har stort symbolvärde. Men att förbättra ensamstående mödrars situation kostar väldigt mycket, resonerade han i Svenska Dagbladets stora feministserie nyligen.
