Göran Djupsund
Ojämlikhet mellan stad och land –inte bara ekonomisk utveckling!
En aktuell studie från Statistikcentralen visar att finländska kommuner lever i mycket olika verkligheter. Det finns en mindre grupp, ofta sydliga, urbana orter där utvecklingen är god. Men det finns även en mängd glesbygdskommuner där läget är det motsatta. Rent konkret kan det betyda att då arbetslösheten nationellt i genomsnitt ligger kring 9% så kan den i tillväxtcentra vara nere kring 4% medan den i de värst drabbade glesbygdskommunerna stadigt ligger på uppemot 25%.
Om vi sätter den ena foten i en ishink och den andra i elden så har fötterna det i medeltal ganska skönt? Självfallet inte! Trots att vi alla vet detta så lever vi en värld där utvecklingen ofta beskrivs med medelvärden av olika slag. Hur det ser ut i vårt land nu och i framtiden? Beträffande ekonomisk tillväxt, arbetslöshet, utbildning, offentlig service, valdeltagande och motsvarande.
Självfallet säger medeltal något om utvecklingen i ett land. Lika klart är dock att det bakom siffrorna kan dölja sig nog så stora problem som man inte är fullt medveten om. Dessa problem förefaller i dag, åtminstone i Finland ofta att ha regionala förtecken. Vi kan undra om det kanske brinner i vissa storstäder medan isen lägger sig över glesbygderna?
En aktuell studie från Statistikcentralen visar att de många finländska kommunerna (över 400 stycken) i dag lever i mycket olika verkligheter. Kort sagt har vi en mindre grupp, ofta sydliga, urbana orter där utvecklingen, bland annat ekonomiskt är god. Men vi har även en mängd glesbygdskommuner där läget är i stort sett det motsatta. Däremellan finner vi kommuner som antingen försöker nå tillväxtstatus eller sådana som kämpar hårt för att inte falla in i samma situation som glesbygdskommunerna. Vi kan konkretisera problematiken med att nämna att då arbetslösheten nationellt i genomsnitt ligger kring 9% så kan den i tillväxtcentra vara nere kring 4% medan den i de värst drabbade glesbygdskommunerna stadigt ligger på uppemot 25%.
Inte bara ekonomisk utveckling
Nu handlar denna potentiella glesbygdsdöd och snedvridna regionala utveckling ej endast om ekonomisk utveckling. Nej, flera andra fenomen ser ut att uppvisa liknande mönster. Sålunda visar en färsk studie som granskat skolframgång även den på regionala skillnader. Kort sagt är framgången något bättre i urbana, ofta sydliga områden än vad den är ute i regionerna och speciellt i glesbygden. Intresset för politik förefaller också det följa liknande mönster. Vid senaste EU-val upprördes politiker och media över att det nationella valdeltagandet stannade på cirka 40%. Själv upprördes jag ännu mer av variationerna i detta deltagande. I starka utvecklingsområden röstade man nämligen nog ganska flitigt. Deltagandet låg i flera kommuner på uppemot 70%.Samtidigt fanns det en avsevärd grupp kommuner, främst från glesbygden där knappt var fjärde medborgare röstade.
Det börjar sålunda i dag finnas allt fler tecken på att en viss skräckvision håller på att bli verklighet. Finland håller på att delas upp – falla sönder i – miljöer som allt mindre liknar varandra. Vid den ena polen hittar vi heta urbana, sydliga tillväxtcentra som med, åtminstone en viss framgång hävdar sig i den globaliserade ekonomin. Vid den andra polen finner vi glesbygds-Finland som för en desperat kamp för sin överlevnad. Däremellan ligger en gråzon av kommuner vilka med större eller mindre framgång försöker hänga med i utvecklingen.
Regionala tillväxtcentra som motorer?
Under ett antal år har landets regeringar försökt bemästra problematiken genom att satsa på en tanke om regionala tillväxtcentra som motorer för respektive område. Förvisso har själva tillväxtcentren stärkts men policyns nytta för glesbygdskommunerna kan dock i dag starkt ifrågasättas. Nu överväger man i regeringskretsar en utlokalisering av vissa statliga myndigheter. Detta dock ej med en snabb tidtabell utan då pensionsboomen kommer framemot 2010-talet. Man diskuterar även - i hård politisk motvind! – en förstärkning av den högre utbildningen i regionerna på tillväxtcentras bekostnad. Självfallet kunde åtgärder av detta slag –om de skulle realiseras vilket jag betvivlar – något underlätta situationen i regionerna. Logiken från policyn med regionala tillväxtcentra går dock här igen. Min starka misstanke är därför att de mest utsatta, de mest drabbade nämligen glesbygdskommunerna inte skulle få nämnvärd nytta av dessa åtgärder.
Den underliggande stora politiska frågan kommer sålunda förr eller senare att bli så akut att den inte längre kan undvikas. Snart har vi på den politiska agendan följande frågor: Skall vi även i framtiden utgå från att medborgarna i alla delar av landet skall erbjudas samma samhälleliga service? Vilket pris är vi beredda att betala för att hålla liv i glesbygden? Kan vi med nuvarande EU-regler ens göra detta om vi så önskar. Eller ger nämnda regler oss en legitim ursäkt för att slutligt tömma glesbygden på dess invånare?
Frågorna är lika ofrånkomliga som politiskt vanskliga. Troligen kräver deras lösning inte enbart politiska skicklighet utan även ett stort mått av modighet och kreativitet. Måhända tarvar glesbygden egna spelregler och premisser för att överleva. Den stora frågan är om myndigheter och politiker hittar och vågar ta till dessa. På sikt skulle detta dock troligen ligga i hela nationens intresse. Det som skänker en viss tröst är att dessa problem i hög grad är gemensamma för våra nordiska länder. Man får hoppas att vi har vishet att samarbeta och lära med och av varandra.
