Pravda och Isvestija? Den 3 december gnuggade sig mången finländare i ögonen och sökte sin almanacka för att kontrollera vilket år och vilket samhälle vi lever i. Två av de få kvarlevande partitidningarna, huvudorganen för centerpartiet, Suomenmaa, samt socialdemokraterna, Uutispäivä Demari publicerade nämligen den dagen helt identiska ledare. Innebörden i texten var att gemensamt övertyga medborgarna om två saker. För det första att den finländska utrikespolitiken är bra och står fast i sin tidigare linje. Och, för det andra att det råder en total enighet om denna linje mellan president Halonen (före detta socialdemokratisk utrikesminister), statsminister Vanhanen (centerpartiet), utrikesminister Tuomioja (s) samt den övriga regeringen.

Som läsare frågar man sig spontant två saker. Varför, för det första, lånar sig tidningarna ännu år 2004 åt detta slag av ”journalistik” som osökt för tankarna minst 20 år tillbaka i tiden? Till tider då begreppet ”finlandisering” myntades för att beskriva just detta slag av fenomen. Än mer speciell blir situationen av att ledaren publiceras gemensamt i tidningar som representerar partier som i val hårt strider med varandra även om de för tillfället delar regeringsansvar.

Den andra frågan lyder: Varför finns det just nu behov av att unisont stämma upp i en lovsång över den förda utrikespolitikens innehåll och skötsel? En mer misstänksam betraktare ställer sig osökt frågan om vi här har att göra med ett ”ingen rök utan eld”-fenomen?

Kritik mot hanteringen av Ryssland

Utrikespolitiken har under senare tid kritiserats ur två perspektiv vilka avviker relativt mycket från varandra. Den första typen av kritik var som kraftigast under de regeringar som leddes av Paavo Lipponen (s). Tidigare presidenten Mauno Koivisto var en av galjonsfigurerna för denna kritik som, grovt sagt, betonade att landets leding i sin orientering mot Europeiska unionen ägnat alltför lite uppmärksamhet åt relationerna österut, mot Ryssland. Trots regeringsskiftena har denna fåra för kritik inte dött ut. Nyligen var före detta UM-tjänstemannen Veli Sundbäck inne på samma tema i en artikel i tidskriften Ulkopolitiikka (Utrikespolitik). Oron för östrelationerna har under hösten fått ny näring av ryska uttalanden som på ett mer allmänt plan uttryckt missnöje över Finlands linje och skeenden i Finland.

En kall fläkt från historiens bakgårdar drog nyligen över landet då man från ryskt håll uttryckte sitt missnöje över att myndigheterna inte ingripit då ett finskt företag upplåtit serverutrymme för en tjetjensk hemsida.

Också kritik mot Europa-politiken

Den andra typen av kritik inriktar sig uttryckligen mot presidenten, den nuvarande regeringen och samarbetet dessa emellan. Kärnan i denna kritik är att nuvarande regering backat från Lipponen-regeringarnas europaorientering. Man menar även, bland annat riksdagsman Kimmo Sasi (samlingspartiet/moderat), att presidenten nyligen i sitt tal i FN fördömt Irak-invasionen i väsentligt strängare termer än vad tidigare varit fallet från finländsk sida.Tillspetsat hävdar dessa kritiker att presidenten och utrikesministern (s) fört utrikespolitiken mer vänsterut utan att den borgerligt dominerade regeringen och dess centerpartistiske ledare förmått eller velat stoppa detta. Denna typ av kritik riktar sig därför minst lika mycket mot regeringen som mot presidenten.

President Halonen gav nyligen ytterligare näring åt spekulationerna om en linjestrid mellan henne och regeringen. I en intervju för Hufvudstadsbladet betonade hon vikten av att reflektera mera över vad Finlands deltagande i EU:s insatsstyrkor kunde innebära.”Jag har sagt lite dramatiskt att vi måste tala om zinkkistorna så länge de är tomma” sade Halonen. Presidenten förhåller sig, delvis i motsats till regeringen, ytterst avvaktande till att insatsstyrkorna kunde användas enbart med mandat av EU och utan mandat av FN eller OSSE Statsminister Vanhanen (c) var efter presidentens intervju snabb med att betona att han delade hennes bekymmer och försiktighet. Med detta justerade han, enligt mången bedömare sin tidigare linje i fråga om dessa trupper.

Slut på EU-euforin

De olika parterna i den utrikespolitiska ledningen och regringspartierna försäkrar sålunda att lugn och eninghet råder rörande landets utrikes-och säkerhetspolitik. Det är dock uppenbart att linjestriderna i dessa frågor i dag är hårdare än vad de var under de två tidigare vänster-högerregeringarna som Paavo Lipponen (s) ledde. En orsak till detta är att det internationellt hänt en hel del, främst Irak-krisens och EU:s fortsatta utveckling, sedan dess.

En annan förklaring är att högern i regeringen bytts ut mot centerpartiet. Detta parti har traditionellt haft en mycket stark ställning inom utrikes- och säkerhetspolitiken. Linjen som partiet drivit har genom tiderna varit klart försiktig.

En mer EU-euforisk profil har bytts ut mot mer traditionella och försiktiga nordiska linjedragningar. Slutligen har presidentvalet, vintern 2006, nu börjat kasta sin skugga över dagspolitiken. Högerns utspel kan delvis kanske ses som första linjemarkeringar i förhållande till den mycket populära president Halonen eller andra eventuella kandidater från vänster-centerblocket. Statsminister Vanhanen (c) som senast i april lovat meddela om han kandiderar i presidentvalet står inför ett annat dilemma. Presidentens linjedragningar har mycket väl stämt överens med medborgaropinionen varför det för honom knappast lönar sig att ta strid med henne i just dessa frågor. Presidentens har även generellt legat närmare centerns mer traditionella, försiktaga linjedragningar än de som drogs upp under Lipponens tid.

Sammanfattningsvis kan man säga att det ännu i dag måhända inte kokar i den finländska utrikes- och säkerhetspolitiska kitteln. Men det sjuder nog såpass mycket att locket börjar röra på sig och temperaturen lära bara gå upp under det dryga år som återstår till nästa presidentval.

Indholdet i artikkelen er udtryk for skribentens egne holdninger