Så här skulle det inte kunna gå till i något annat nordiskt land än i Finland. Centern och socialdemokraterna samarbetar i regeringen. Statsministern, centerns Matti Vanhanen, försöker i presidentvalet slå ut den sittande presidenten, socialdemokraternas och vänsterns kandidat Tarja Halonen. Då Vanhanen misslyckas, ger han nu i andra valomgången sitt stöd till oppositionens kandidat, samlingspartiets Sauli Niinistö. Målet är att få en president ur de borgerliga leden. Statsministern strävar alltså efter att från oppositionen lyfta fram en president, som skall leda landets utrikespolitik tillsammans med regeringen.

Dessutom skulle denne president vara betydligt mer Nato-inriktad än Vanhanens regering är.

Gränsen mellan regering och opposition, liksom gränsen och åsiktsskillnaderna mellan högern och vänstern i valets viktigaste sakfråga, suddas ut i denna röra. Ur finländsk synvinkel är det här ett alldeles normalt sätt att bedriva politik på. Samtidigt är man medveten om att sådana här överenskommelser mellan partierna i slutändan inte har någon som helst betydelse. De borgerliga väljarna stöder gärna en vänsterkandidat om de råkar känna för det.

Det har de borgerliga de facto redan gjort en längre tid. Finland har sedan början av 1980-talet hela tiden haft en socialdemokratisk president, även om vänsterpartierna i riksdagsvalen alltid får klart mindre än hälften av rösterna.

Tumregeln inom politiken i Finland är att alla kombinationer är möjliga. Alla kan vid behov samarbeta med alla, för här finns i själva verket varken några extrema politiska eller framgångsrika populistiska rörelser.

Halonens popularitet sjönk på slutrakan

För presidentvalet gäller att det är mer ett person- än ett partival. Det här bevisades återigen i valets första omgång. Väljarna ändrade sitt beteende i sista stund och överraskade både kandidaterna och kanske t.o.m. sig själva.

Tarja Halonen fick över 46 procent av rösterna i första omgången. Det är ett överlägset resultat men ändå en besvikelse. Hennes stödgrupper hade siktat in sig på mer än 50 procent av rösterna redan i första omgången, vilket skulle ha avgjort att hon får sitta kvar. Nu väntar en andra omgång mot samlingspartiets Sauli Niinistö.

Under i princip hela Halonens sexåriga presidentperiod har opinionsmätningarna för hennes del visat skyhög popularitet. Man tänkte sig valet som en formalitet, och bara en vecka före valet såg det faktiskt ut att bli det. Men plötsligt hände något. Kurvan för Halonens stöd sjönk som en sten. Samtidigt började Niinistö dra ifrån i kampen mot Vanhanen.

Det här fenomenet kan leda till att valets andra omgång den 29 januari kan bli mer spännande än siffrorna ger vid handen.

Halonen förde en mycket försiktig kampanj. Hon försökte samtidigt uppträda som ”en av oss” och som president, alltså i två roller som omöjligt kan kombineras. Valmötena svämmade över av folk men det var mer fråga om underhållande turnéer med kända artister än att föra fram ett politiskt budskap.

Men försiktigheten straffade sig. I synnerhet i valdebatterna på tv var Halonen oinspirerad. Hon klarade inte riktigt av att byta om från rollen som populär president till en vanlig kandidat som också ska stå ut med förargliga frågor. En av dessa var frågan om Halonens natur. Enligt många lär hon vara mer hetlevrad än man av det offentliga uppträdandet skulle tro.

För sex år sedan var Halonen ett fenomen, en ensamförsörjare som försvarade kvinnor och minoriteter. I det här valet kom den sidan av henne inte alls lika tydligt fram.

Fenomenet Niinistö

Samlingspartiets Niinistö blev däremot ett nytt ”fenomen”. Denne f.d. partiordförande och finansminister, som numera är biträdande generaldirektör vid Europeiska investeringsbanken, är relativt okänd utanför landets gränser. Så icke i Finland.

Niinistö, den rökande juristen som trivs på jazzbarer, är en färgstark person, vars liv inte bara har gått i jämna spår. Som finansminister höll han en stram linje, vilket konstigt nog bara ökade hans popularitet. Mitt under en viktig partikongress fick han bud om att hans fru hade omkommit i en bilolycka. Ministern och partiledaren blev ensam med två tonåriga pojkar. Efter en tid ändrades hans utstrålning: han definierade sig själv som en ”halvbusig änkeman” med ett mycket omväxlande privatliv.

Kvällspressen höll på att svämma över då Niinistö inledde en romans och förlovade sig med före detta Miss Finland, sedermera riksdagsledamot för centern och numera kulturminister, Tanja Karpela. Romansen varade i sammanlagt fyra år. Karpela hör till statsminister Matti Vanhanens närmaste politiska krets, så man kan förstå att situationen var delikat för skvallerpressen.

För drygt ett år sedan semestrade Niinistö i Thailand och var nära att mista livet i tsunamin. Det var en medtagen och skakad man som återvände till Finland.

För sex år sedan förstörde Niinistö samlingspartiets presidentval. Partiet önskade innerligt att han skulle ställa upp men själv ville han inte. Han drog ut på beslutet för att till slut avböja. Riksdagens talman Riitta Uosukainen blev samlingspartiets kandidat och gjorde ett undermåligt val.

Statsministern förblev statsminister

Matti Vanhanen blev i valet en slags riddare i sorglig gestalt. Statsministern är alltid allvarlig, han är saklig och lugn. Det medges att han sköter sitt arbete väl men han saknar den karisma som en valsegrare bör ha.

Många väljare har undrat varför statsministern kandiderar för presidentposten då han i sin nuvarande ställning har mera makt. En del av centerns anhängare ville ha honom kvar på sin gamla post. Partiets mer konservativa flygel har däremot sett snett på de vändningar som Vanhanens privatliv har tagit: skilsmässan förra våren stred mot den bild av familjeidyllen som hade målats upp och bakgrunden till skilsmässan kom aldrig ut i offentligheten.

Vanhanen trodde själv på ett bättre valresultat. Besvikelsen över tredjeplatsen var stor men förlusten påverkar åtminstone inte direkt hans arbete som statsminister. Inom centern kan pressen däremot öka, man har inte råd att förlora i riksdagsvalet nästa år.

De små partiernas kandidater förblev småpartikandidater ända till slutet. Till exempel svenska folkpartiets Henrik Lax är en gentleman, som bara inte var tillräckligt intressant. De grönas Heidi Hautala gjorde utmärkt ifrån sig i valdebatterna men många i hennes stödtrupp gav för säkerhets skull sin röst direkt till Halonen. Sannfinländarnas Timo Soini återigen uppbådade skickligt en EU-motståndspopulism, som kan ge partiet stöd i riksdagsvalet. Men det är ännu en lång väg kvar innan partiet kan komma ur sin ställning som marginalgrupp.

Natodiskussionen fortsätter

Kvar har vi alltså Halonen, Niinistö och, som det tredje hjulet, militäralliansen Nato.

På grund av de maktbefogenheter som presidenten har gäller valdebatterna ofta Finlands utrikes- och säkerhetspolitik. Natomedlemskapet diskuteras numera ständigt, och öppet. Men genom att direkt stöda ett Natomedlemskap når man inte framgång i politiken. Det är alltså frågan om hur man definierar ”optionen” för medlemskapet. Halonen är härvidlag inne på en mycket mer återhållsam linje. Niinistö har haft ”ett europeiskt Nato” som tema, men definitionen av begreppet har nog fått många som följer valdebatten att tappa tråden.

Debatten inför den första valomgången fastnade ofta på att man ältade frågan om huruvida de finländska EU-snabbinsatsstyrkorna skall kunna öva med Natostyrkor, och i så fall hur. Frågan är så komplicerad att kandidaternas repliker försvann bakom en ridå av bokstavsförkortningar. Nu har Halonen och Niinistö massor av tid att fortsätta på temat på tumanhand.

Om Halonen behåller vänstern, de gröna och kvinnorna bakom sig och dessutom får en del av centerns väljare, vinner hon valet galant. Men risken finns att folket har tröttnat på hennes nuna och vill ha omväxling. Niinistö har under andra omgången fördel av rollen som utmanare och av sin mer dynamiska utstrålning. Centerledningen stöder nu honom, men det återstår att se om väljarna låter sig påverkas av det.

Högerpartiets kandidat Niinistö hade i sin kampanj lånat en idé av moderaterna i Sverige och uppträdde som ”arbetarnas president”. Han betonade att motsatsförhållandet inte längre gäller. Faktum är att valets andra omgång för ovanlighetens skull står mellan högern och vänstern. Men i Finland gör man på sitt sätt: väljarna ser inte till parti, utan till vilken kandidat som tilltalar dem mer som person.

Indholdet i artikkelen er udtryk for skribentens egne holdninger