I våras och under sommaren utsågs kandidaterna, i höst startar kampanjerna och under de närmast följande månaderna kommer det politiska livet i hela landet att präglas av presidentvalet. Sju partier har ställt upp var sin kandidat: socialdemokraterna, centern, samlingspartiet, gröna förbundet, svenska folkpartiet, kristdemokraterna och sannfinländarna.

Mot varandra i valet står alltså bl.a. den sittande presidenten och statsministern, centerns Matti Vanhanen. Han kandiderar för presidentposten trots att han som statsminister har mycket mer inflytande.

Han får alltså uppoffra sig för partiet: centern har helt enkelt ingen annan trovärdig presidentkandidat. Trots att valresultatet redan är givet måste ett stort parti som centern sätta till alla klutar och åtminstone sträva efter andraplatsen.

Tolkningstvister om presidentens uppgifter

Ett kvartssekel med Urho Kekkonen som nästan enväldig president lämnade traumatiska spår i finländarna. När Kekkonen hade stigit åt sidan drogs den gemensamma slutsatsen att vi inte vill ha ett likadant fenomen igen. Man inledde en grundlagsreform med avsikt att göra det politiska systemet mer parlamentariskt. Ändå ville man inte att republikens president enbart skulle vara en galjonsfigur. Presidentens konstitutionella makt kringskars rejält men vissa politiska uppdrag fick kvarstå. Det viktigaste av dem är att presidenten leder Finlands utrikespolitik tillsammans med statsrådet.

Den paragrafen skrevs innan man hade en aning om Finlands medlemskap i Europeiska unionen eller utvecklingen av EU. Då ansvaret för EU-frågorna entydigt är ålagt statsministern har situationen resulterat i oändliga tolkningstvister. En av de viktigaste frågorna är vilken utrikespolitik EU-landet Finland skall bedriva.

Extremt förenklat kan man säga att presidenten ansvarar för relationerna till Ryssland, Förenta Staterna och övriga stater utanför EU. Men när EU bedriver en egen gemensam utrikespolitik fungerar inte ovanstående logik. Dessutom är det till syvende och sist regeringen och riksdagen som sköter alla praktiska utrikesärenden och till och med utrikespolitiken skall presidenten per definition leda i samverkan med statsrådet.

Finländarna kanske förstår ansvarsfördelningen mellan statsministern och presidenten någorlunda, men gör andra det? Landets båda presidenter efter EU-medlemskapet, Martti Ahtisaari och Tarja Halonen, har ansett sig ha rätt att själva meddela när de vill delta i EU:s toppmöten. Oftast är presidenten med, och då skall det dukas upp med ”två tallrikar” för Finland. Presidenten sitter vid spakarna när utrikes- och säkerhetspolitik diskuteras och statsministern sköter resten. Vissa statsvetare anser att presidenten inte har något på dessa toppmöten att göra men ingen statsminister har tillsvidare velat ta strid om saken.

Direkt folkval stärker presidentens roll

Presidenten är alltså en kombinerad galjonsfigur och superdiplomat. Landets interna, praktiska frågor har presidenten inte mycket att göra med. Det här var nämligen en fråga som kom att bli Martti Ahtisaaris stötesten. Inte ens han, med sina diplomatiska talanger, lyckades nå framgång i den inrikespolitiska debatten, snarare tvärtom. Det är först nu, när han efter sin presidentperiod har figurerat som fredsmäklare runt om i världen, som finländarna åter höjer honom till skyarna.

Men när maktbefogenheterna reviderades och direkt folkval skrevs in i grundlagen var det ingen som kunde ana vilka följder denna kombination skulle komma att få.

Då presidenten väljs direkt av folket signalerar det att presidenten har stor makt och ger samtidigt denne en moralisk auktoritet som ingen annan politiker ens kan drömma om. Presidenten visar gärna upp sig som ”nationens galjonsfigur” och tar ställning till frågor som han ändå inte kan påverka direkt.

Natomedlemskap – mycket prat och lite verkstad

Presidentens maktbefogenheter gör att utrikes- och säkerhetspolitiken kommer att bli ett huvudtema också i detta val. Speciellt samlingspartiets f.d. ordförande Sauli Niinistö, tidigare finansminister och numera EU-tjänsteman i Luxemburg, försöker sätta dit Halonen för en alltför slapphänt utrikespolitik.

Niinistö vill göra Natomedlemskapet till ett valtema. I Finland diskuteras Natomedlemskapet livligt och märkligt nog är alla av i stort sett samma åsikt officiellt. Finland anser att en ansökan om medlemskap är möjlig, men inte aktuell just nu. Ingen säger när och under vilka omständigheter en ansökan skulle vara möjlig.

Ändå lyckas man käbbla om Natofrågan i tid och otid. Vissa politiker, de flesta från samlingspartiet, talar mer eller mindre öppet för ett Natomedlemskap. Men i presidentvalet kommer ett krav på medlemskap knappast att ge några avgörande röster: majoriteten av folket har nämligen hela tiden envist motsatt sig ett medlemskap. Därför kan samlingspartiet inte rida på den frågan och något öppet linjeval för eller emot Nato kommer presidentvalet inte att bli.

Konkurrens mellan de borgerliga partierna

Finland har en stark borgerlig majoritet och ändå har man efter Kekkonen alltid valt en socialdemokratisk president. Nu har centern och samlingspartiet kommit överens om att i andra valomgången stöda den borgerliga kandidat som tar sig vidare. I Halonens läger väcker det här ingen oro.

Finländarna är inte särskilt partibundna och gränsen mellan höger och vänster har egentligen ingen betydelse. Att regeringar bildas över partigränserna är mer en regel än ett undantag. Det gör också presidentvalet till en kvalfylld process för partierna. Folk röstar på vem de vill och då hjälper inga kabinettsavtal mellan partierna. Finländarna engagerar sig mest i just det val som har minst betydelse för deras vardagliga liv. Förklaringen ligger nog i att politiken personifieras bäst i presidentvalet.

Vänsterförbundet är det enda partiet som inte har någon egen presidentkandidat. Partiet understöder Halonen väl medvetna om att det inte finns utrymme för en kandidat till från vänsterfalangen. Dessutom gillar de Halonen, men det kan de inte basunera ut för Halonen måste ju locka även borgerliga röster. Vilket hon också gör. Halonen har hela tiden varit häpnadsväckande populär bland folket och även om konjunkturerna antagligen jämnar ut sig före valet kan bara ett mirakel hindra henne från att avgå med segern. Enligt gallupundersökningarna ligger hennes popularitetssiffror alltid en bra bit över 50 procent. Samlingspartiets Sauli Niinistö och centerns Matti Vanhanen har legat på båda sidor om 20 procent. De övriga kandidaterna har fått dela på resten och tycks ställa upp närmast för att deras partier skall synas också i detta val.

Den politiskt mest betydande kampen kommer alltså i detta val att bli en kamp om hegemonin mellan de stora borgerliga partiernas Niinistö och Vanhanen: vem av dem kommer tvåa? Enligt opinionsmätningarna i september var Niinistö snäppet mer populär än Vanhanen, vilket tycktes väcka oro i Vanhanens läger. Men valet är först i januari, kampanjerna kommer igång på allvar i november och de avgörande dusterna infaller genast efter årsskiftet.

Indholdet i artikkelen er udtryk for skribentens egne holdninger