När presidentvalskampanjen kommit in på slutrakan ställde man till med en konstitutionell konflikt i Finland. Konflikten råkar dessutom gälla presidentens maktbefogenheter. Regeringens lösning på problemet var att snabbt fatta beslut om att ändra grundlagen. I detta konsensusens förlovade land har nu motiveringarna till beslutet lett till en mycket mer tillspetsad politisk debatt än man är van vid.

Landets politiska elit skred med blandade känslor in i presidentens slott för att delta i den traditionella självständighetsbalen den 6 december. Tvisten handlar egentligen bara om ett problem gällande arbetsfördelningen mellan presidenten och statsministern. I månadsskiftet november-december lyckades man ändå förstora upp det hela till en serie händelser som fick de finländska politiska observatörerna att kippa efter andan. Balansen mellan de centrala politiska institutionerna i landet, riksdag, regering och president, hade inte på långa tider ruckats på det här sättet.

Vissa anser att man samtidigt kom att lösa problemet med vilken sammansättning följande regering skall ha, trots att det är ett och ett halvt år kvar till riksdagsvalet.

Vem skall besluta om EU:s insatsstyrkor?

Kärnan i problemet är den nya krishanteringslagen. Finland skall gå med i EU:s krishanteringsstyrkor och för det behövs en juridisk bas Här ingår även frågan om vem som i sista hand skall ta beslutet om att skicka insatsstyrkorna till en EU-operation. Enligt lagförslaget skulle presidenten ha sista ordet, precis som i fråga om FN- och Natooperationer.

När grundlagen i Finland reformerades i början av 1990-talet var den bakomliggande tanken att man skulle öka parlamentarismen och minska på presidentens maktbefogenheter. Det gjorde man visserligen, men lagen innehåller fortfarande ett drag som vissa experter kallar för ett ”gjutfel”.

Enligt gällande grundlag är det presidenten som leder utrikespolitiken tillsammans med statsrådet. Presidenten är försvarets överbefälhavare. Trots det skall alla EU-frågor ledas av statsministern.

I mina tidigare AnalysNorden-artiklar i höst har jag skrivit om att arbetsfördelningen i grundlagen vållar problem, i synnerhet när det gäller vem som skall leda Finlands utrikespolitik då man i EU-sammanhang beslutar om utrikes- och säkerhetspolitik. Vanligen har det här dilemmat gällt vem som skall representera Finland vid EU:s toppmöten. Nu är det fråga om Finlands interna beslutsfattande, och lagförslaget om krishantering ledde till en kris som inte är behärskad.

Grundlagens högsta övervakare

Riksdagens grundlagsutskott är i Finland det organ som har i uppgift att övervaka att inga lagförslag strider mot grundlagen. Utskottets beslut går inte att ändra.

När utskottet fick lagen om militär krishantering framför sig, beslutade de efter övervägande att lagförslaget strider mot grundlagen. I lagen talas det om EU-trupper och EU-frågorna hör till statsministern allena.

Grundlagsutskottet leds av oppositionsriksdagsledamoten Kimmo Sasi, samlingspartiet. Utskottet hörde experter och diskuterade frågan ingående men i den slutliga omröstningen var det bara vänsterförbundets representanter som röstade emot beslutet. Centerns företrädare röstade blankt, de övriga ansåg att lagförslaget skulle förkastas. Representanterna för regeringspartierna har majoritet i alla riksdagsutskott, men grundlagsutskottets klara åsikt var i alla fall att lagförslaget inte följer grundlagen.

Det här var nog för att Finlands inrikespolitik skulle spåra ur.

Regeringen för en stark president

Situationen är den att landets statsminister Matti Vanhanen samtidigt är centerns presidentkandidat. Han har inget intresse av att minska på presidentens maktbefogenheter. Socialdemokraternas Tarja Halonen har i alla opinionsundersökningar varit folkets överlägsna favorit och det är sannolikt hon som går segrande ur valet i januari. Socialdemokraterna vill inte heller rucka på maktbefogenheterna. Men då presidenten väljs i direkt folkval innebär det att medborgarna i allmänhet tänker sig presidentens makt som större än den egentligen är. Det här är också en illusion som partierna ogärna slår sönder inför valet. Till råga på allt har de tre största partierna, centern, socialdemokraterna och samlingspartiet tidigare ingått ett avtal om att maktbefogenheterna inte skall ändras under den här valperioden.

Det att utskottet leddes av en oppositionspolitiker som är känd för sin egensinnighet bidrog åtminstone inte till att minska regeringens irritation. Maktmaskineriet i landet ansåg att lagen hade fått lov att duga som den var. Utskottets tolkning är dock slutgiltig, så något måste göras. Det var inte bara frågan om en princip: för att tidtabellen för deltagande i EU:s krishantering skall hålla, behövs en lag redan i vår.

De lärde fick också bråttom att uttala sig i media, men det visade sig att också de tolkade frågan på olika sätt. Plötsligt började man betona presidentens roll som försvarsmaktens överbefälhavare – en uppgift som normalt anses vara närmast ceremoniell och som enligt lag också lätt kan delegeras till någon annan om det kniper. Halonen själv, som faktiskt är en högst omilitärisk person, meddelade att hon håller hårt fast vid att presidenten skall vara överbefälhavare.

Men är då det enskilda krishanteringsbeslutet en militär eller politisk fråga? Och har beslutet egentligen något med överbefälhavarrollen att göra? Inte heller de här frågorna var de lärde eniga om.

Regeringen funderade på saken ett par dagar och slog sin egen lösning i bordet: grundlagen ändras så att problemet försvinner och beslutsmakten gällande EU-operationer åläggs presidenten.

Det här är ett juridiskt hållbart sätt att lösa frågan, men aldrig tidigare har man beslutat ändra grundlagen så här, utan någon som helst beredning. Många inom oppositionen och i pressen tolkade situationen så att det här ökar presidentens makt, då man under de senaste åren har strävat efter att minska den.

Det hela stannar inte vid det här. En ändring av grundlagen kräver enkel majoritet i den sittande riksdagen och kvalificerad majoritet efter valet. I princip behövs alltså en stark majoritetsregering efter valet som kan driva igenom frågan. Om de största regeringspartierna socialdemokraterna och centern har det här som en kärnfråga i regeringsförhandlingarna, banar de samtidigt väg för att samma regeringsbas skall få fortsätta också efter valet.

Dessutom skulle den föreslagna grundlagsändringen eliminera bara det här ena problemet. Till övriga delar skulle problemet med arbetsfördelningen mellan president och statsminister i utrikes- och säkerhetsfrågor kvarstå.

Presidentvalskampanjen fick alltså ett nytt samtalsämne precis vid upploppet. Många fick sin speltaktik sönderslagen. Opinionsmätningarna som gjordes i början av december, före det här skådespelet, visade att stödet för Halonen var på väg nedåt trots att hon fortfarande ledde med stöd av 50 procent av folket. Samlingspartiets Sauli Niinistö hade klivit upp på andra plats med 25 procentigt väljarstöd och Vanhanen var trea. De övriga kandidaterna fick dela på smulorna. Valet är i januari och avgöranden väntas först kring nyår. För att göra det hela ännu mer oklart: i regeringen fungerar socialdemokraterna och centern bra ihop, men inför presidentvalet har centern och samlingspartiet för länge sedan ingått ett ”gentlemannaavtal” om att de röstar på varandras kandidater vid en eventuell andra omgång för att landet skall få en borgerlig president.

Slottsbalens värdinna

På Finlands självständighetsdag den 6 december har det aldrig rått några tvivel om presidentens roll. Då är presidenten republikens främsta ceremonimästare och står värd för den traditionella bal på slottet som också televiseras för hela folket. Då vi inte har några kungligheter att ta till, får tidningarna i dagar stöta och blöta damernas balklänningar och vem som kom med vem. Inbjudna är den högsta ledningen inom politik, tjänstemannakår, organisationer, ekonomi och press, kryddat med krigsveteraner, framgångsrika idrottare, konstnärer, diplomater och några ”vanliga” medborgare.

Till Halonens bal kom alltså även alla de som vill bestiga hennes tron och också en hel del av dem som anser att presidentens uppgifter gott kunde begränsas till handskakningar.

Finland är ett litet land, där alla inom politik och ekonomi känner varandra. På slottsbalen sitter man ofta i bästa sämja i kabinetten allt medan kvällen lider. Det är en grundläggande konsensus som inget kan hota, trots att rösterna kanske höjs mer än vanligt i offentligheten.

Indholdet i artikkelen er udtryk for skribentens egne holdninger