Det politiska Finland går i väntans tider. Om mindre än 9 månader skall vi välja president för åren 2006-2012. Med tanke på den begränsade makt som presidenten idag åtnjuter kan den form och intensitet som diskussionen och presidentspelet redan nu antagit te sig överraskande. Man kunde förledas tro att det rör sig om en position med en mycket stor makt. Efter grundlagsreformen är detta inte längre fallet vilket är en av de många paradoxer som kännetecknar detta val och denna kampanj. Dessa paradoxer berör relationerna mellan valsätt, presidentens formella befogenheter, kandidaterna och kampanjens innehåll.

Tidigare valdes presidenten av 300 folkvalda elektorer. Sedan 1994 väljs presidenten i ett direkt folkval i två omgångar. Den senare arrangeras om ingen kandidat fått en majoritet av rösterna i den första omgången. Valsättet har kraftigt lyft fram kandidaternas personer och skjutit deras partiband i bakgrunden. Tidigare hade presidenten en nog så stor makt som numera markant reducerats. Huvuduppgiften är i dag att tillsammans med regeringen leda utrikes- och säkerhetspolitiken. Dock ej till de delar detta berör den Europeiska Unionen; denna del handhar regeringen. Den första paradoxen är sålunda att vi via ett direkt folkval markant stärkt presidentens demokratiska förankring och legitimitet samtidigt som vi klart kringskurit dennes makt.

Folkvalda presidenter populära

Valsättet tillförsäkrar dock presidenten en stark position och en väsentlig informell makt. De folkvalda presidenterna har åtnjutit stor popularitet. De har ofta av folket setts som personer som gärna skall utöva en viss kontroll över regering och riksdag. Detta har framkommit klart i två utnämningar till Finlands Bank där presidenten gått emot de valda politikerna och fått folkets stöd. Den andra paradoxen består därmed i att vi finländare först väljer politiker men sedan tydligen inte helt litar på dessa utan gärna ännu väljer president, oftast en före detta aktiv politiker, som å våra vägnar skall kontrollera våra egna valda politiker.

Den tredje paradoxen föds i spänningsfältet mellan presidentens befogenheter och kampanjernas innehåll. Då presidentens huvuduppgift är att, tillsammans med regeringen, leda utrikes- och säkerhetspolitiken, är det desto mer överraskande att de två senaste kampanjerna i relativt liten utsträckning handlat om dessa frågor. Kampanjerna har mer dominerats av inrikespolitiska spörsmål, såsom arbetslöshet, samt av frågor i anknytning till kandidaterna som personer. Vi har något tillspetsat sagt fått en långt tydligare bild av kandidaternas såväl offentliga som privata liv och deras åsikter i frågor som hör till riksdagen än av deras uppfattningar om exempelvis ett eventuellt Nato-medlemskap. Denna paradox kommer troligen att understrykas i det kommande valet.

Kandidatuppställningen håller nu på att klarna. Sauli Niinistö, direktör vid Europeiska investeringsbanken och tidigare finansminister, ställer upp för högern. Den sittande statsministern, Matti Vanhanen ställer upp för centern. President Tarja Halonen har låtit vänta med sitt beslut men meddelat att hon offentliggör det i så pass god tid att socialdemokraterna kan behandla sin kandidat på kongressen i juni. Allt talar för att hon ställer upp. Kandidater ställs troligen upp även av Gröna Förbundet, Kristdemokraterna och Svenska Folkpartiet. Kandidaterna är sålunda i princip både många och starka vilket borde garantera en bra kampanj och en hård strid om presidentposten.

Statsministern skiljer sig

I april har medierna dock dominerats av nyheten att statsministerns fru i ett kort pressmeddelande låtit veta att paret Vanhanen skall skilja sig. Lika mycket som tabloidpressen vältrat sig i denna fråga så har de etablerade politikerna ägnat energi åt att hävda att kandidaternas privatliv inte skall blandas in i presidentvalet. Frågan är om detta kommer att lyckas. Skulle samtliga kandidater vara inställda på att främst och aktivt diskutera de frågor – utrikes- och säkerhetspolitik – vilka faller inom presidentens kompetensområde så kunde kanske kandidaternas privatliv hållas utanför valkampanjen. Nu har dock Niinistö lyft fram ”ett bevarande av den finska livsstilen” som ett av sina huvudteman. Vanhanen å sin sida har talat om att som president leda finländarna in i en förändrad, globaliserad värld. Knappast några traditionella utrikespolitiska teman kan man lugnt säga. Det finns dessvärre en ytterligare omständighet som lär leda till att den utrikes- och säkerhetspolitiska diskussionen kommer att bli sparsam och försiktig. Av de tre stora partiernas kandidater är det nämligen två, Halonen och Vanhanen, som i dag som president och statsminister tillsammans och var för sig leder landets utrikes- och säkerhetspolitik. I den politiska vardagen har man kraftigt månat om att ge en bild av ett stort samförstånd i dessa frågor. Därmed vore det lika överraskande som riskfyllt för dessa kandidater att i en valkampanj gå in i linjestrider kring dessa frågor. En öppen strid vore speciellt olycklig då det mest sannolika scenariot är att bägge även efter presidentvalet sitter kvar på sina nuvarande poster.

Spännande politisk sommar

Mot denna bakgrund förväntar jag mig att den aktiva presidentkampanjen blir ytterst kort, en dryg månad kring december. Vidare, att åtminstone Halonen och Vanhanen men också Niinistö är mycket försiktiga då det gäller utrikes- och säkerhetspolitik även om de utmanas av kandidater från mindre partier. Slutligen gissar jag att debatten mest rör allmänpolitiska frågor som egentligen inte hör till presidenten och att man försöker – men misslyckas! – med att hålla frågor kring kandidaternas person och privatliv utanför kampanjen.

I och med att alla kandidater utom Niinistö finns med i den dagliga politiken på framträdande poster så kan vi se fram emot en lika spännande som paradoxal politisk sommar och höst.

Indholdet i artikkelen er udtryk for skribentens egne holdninger