En planerad elkabel från Ryssland via Finland till Sverige och ratificeringen av EU:s grundlag är två frågor som har präglat den politiska debatten i Finland i vår. I båda fallen handlar det om landets relationer till sina grannar och, i ett vidare perspektiv, om dess plats i Europa. Alltså helt vanliga perspektiv i finländsk debatt.

Det är numera svårt att föra en politisk debatt i Finland som skulle hålla sig bara till det som sker inom landets gränser. Men till sommaren utlovas faktiskt en sådan. Regeringens försök att reformera landets kommunstruktur ser oundvikligen ut att väcka stort rabalder, oberoende av om regeringen kommer till skott eller ej. Men de besluten tas inte förrän i juni.

Under våren har den politiska debatten åter en gång rört sig längs axeln Moskva-Stockholm-Bryssel. Men den här gången reflekterar man Finlands ställning mellan öst och väst genom aspekter kring energisäkerheten och inte den militära säkerheten.

El motsvarande ett kraftverks produktion till Sverige

Diskussionen startades av ett sedan tidigare helt okänt ryskt bolag, United Powers, som erbjöd sig att dra en elkabel med början i närheten av kärnkraftverket Sosnovyj Bor under Finska viken till staden Kotka i Finland. Kabeln skulle leverera tusen megawatt el, lika mycket som ett kärnkraftverk producerar, till en slutlig ändstation i Sverige.

Den här frågan fick plats i rubrikerna under ett flertal dagar på vårvintern och får det fortfarande. Regeringen sköt upp det svåra beslutet om beviljande av tillstånd till efter sommaren och försöker med hjälp av tilläggsutredningar ta reda på vad det egentligen är frågan om och vilka följder en eventuell kabel skulle få.

I Finland byggs som bäst ett femte kärnkraftverk. Beslutet togs för några år sedan, i en tid då de övriga västländerna inte hade byggt kärnkraftverk på många år. Inte nog med det, företrädare för näringslivet och till och med en del politiker har så smått börjat tala för ett sjätte kärnkraftverk.

Miljörörelsen och de politiska röster som hittills har motsatt sig kärnkraft har tynat bort och inte ens de gröna ser längre kärnkraftsfrågan som avgörande för deras regeringsmedlemskap. Partiet gick ju i opposition då beslutet om det femte kärnkraftverket togs.

Men det finns trots allt något som finländarna motsätter sig, och det är rysk kärnkraft.

Svårt beslut väntar

Ingen i Finland ser med blida ögon på att Sosnovyj Bors reaktorer av Tjernobyltyp finns precis vid landets gränser. Men enligt det ryska bolaget skulle elen i kabeln egentligen komma någon annanstans ifrån, bara kabelns ände skulle finnas vid Sosnovyj Bor.

Det hela kompliceras av Rysslands meddelande i mitten av maj om att ett helt nytt kärnkraftverk ska byggas för att ersätta det gamla och trygga elförsörjningen till S:t Petersburg. I Finland funderar man nu på om detta stämmer och vad det i så fall innebär med tanke på sjökabeln.

Bolaget Fingrid, som ansvarar för det finländska stamnätet, motsätter sig kraftigt en kabel och säger att den ryska elektriciteten skulle innebära att stamnätet måste förnyas för hundratals miljoner euro. Ryssarna meddelade att de kan stå för kostnaderna.

Rysk el skulle förmodligen sänka elpriset i Finland, vilket en del av industrin inte har något emot. Åsikterna om projektet går kraftigt isär men de flesta tycks vara emot det. Regeringen är i en besvärlig sits när den i sinom tid ska fatta beslut om tillstånd för kabeln. Många har varit skeptiska till det ryska bolaget, även om det på sina lönelistor har en del kända, finländska ex-politiker och -näringslivsföreträdare. Frågan om leveranssäkerhet har också dryftats. Under förra vinterns kallaste dagar hade ryssarna t.o.m. svårt att leverera den mängd el som Finland normalt köper eftersom efterfrågan på den egna marknaden också var stor.

Även om det inte uttalas högt så är det delvis också frågan om att Finland inte vill bli alltför beroende av Ryssland i sin energiförsörjning. Samtidigt försöker man dessutom vänja sig vid den nya tid och de nya fenomen som Rysslands ekonomiska tillväxt för med sig. Österifrån kommer nu stora pengar som kunde räcka till vad som helst. Ryssarna är välkomna till Finland som köpglada turister men investeringar i nationellt viktiga bolag är en helt annan sak.

Finland mellan Ryssland och Sverige

I Finland väcker det också en del irritation att hela kabelidén från början hänger samman med Sveriges elbehov. Den rådande åsikten är att Sverige har skött sina egna energifrågor så försumligt att ryssarna nu ser en möjlighet till business i att sälja el över Finland.

Alla finländska politiker och både den ryske och svenske statsministern har under sina besök i Finland fått svara på frågor om elkabeln. Frågan har knappt noterats i de båda grannländerna men i Finland har den väckt stort nationellt intresse.

Det är nämligen inte enbart fråga om el. Kabeln har visserligen en obestridlig verkan också på Finlands egna energilösningar, men i grund och botten är det en fråga som berör vår nationalkänsla. Förutom att det handlar om självförsörjning i energifrågor, handlar det också om Finlands ställning mellan Ryssland och Sverige. Men det här är inget man uttalar officiellt. Statsminister Matti Vanhanen har försäkrat att regeringens beslut tas på rent kommersiella grunder.

EU:s grundlag ratificeras

I början av maj blev det klart att ratificeringen av Europeiska unionens grundlag framskrider i Finland. De politiska besluten om riktlinjer har redan tagits i riksdagen, och då återstår bara beredningen av ärendet. Ratificeringen kommer förmodligen att ske i höst under Finlands EU-ordförandeskap.

Finland håller alltså på att bli det enda nordiska EU-land, som ratificerar detta avtal - även om alla vet att avtalet inte kan träda i kraft som sådant då Frankrike och Nederländerna har förkastat det i sina folkomröstningar.

Ratificeringen av grundlagen erbjuder en ypperlig lektion i finländsk politisk psykologi. I Sverige och Danmark skulle ett beslut av det här slaget knappast komma på fråga. Också i Finland visar opinionsundersökningar att man motsätter sig grundlagen och vill ha en folkomröstning. Ett par dagar innan riksdagen skulle ta sitt beslut tog till och med president Tarja Halonen ställning emot en snabb ratificering, vilket ansågs vara mycket ovanligt. Halonen var bekymrad över hur beslutet skulle påverka den allmänna opinionen.

Vad gör då regering och riksdag i denna situation? Ja, de beslutar med övertygande majoritet att någon folkomröstning inte ska ordnas och att man går vidare med ratificeringen. Och det här blir inte till något politiskt problem. Ett fåtal politiker är emot beslutet, närmast för att vara på den säkra sidan och få sin åsikt antecknad i protokollet. Folket rycker på axlarna och låter regeringen göra vad den vill. Halonens uttalande har ingen verkan på någon. Det här är inte presidentens beslut, och inte ens hennes eget parti, socialdemokraterna, stöder henne i frågan.

Halonens ställningstagande medförde på sin höjd att hennes egen ställning som påverkare och opinionsledare försvagades.

Svag EU-kritik, stark Nato-kritik

Trots allt riktas det också kritik mot EU i Finland. I själva verket förhåller sig en stor del av finländarna antingen skeptiskt eller negativt till unionen. Framför allt bland det ledande regeringspartiets, centerns, anhängare är skeptikerna många. Men den åsikten kanaliseras inte ut i någon verklig politisk kraft, varken genom partierna eller genom folkrörelserna. Det har det aldrig gjort, i någon fråga, under den tid Finland har varit med i EU.

Också riksdagsledamöterna vet att ratificeringsbeslutet förmodligen inte kommer att påverka riksdagsvalet nästa vår. I den här typen av frågor har finländarna vant sig vid att låta beslutfattarna besluta. EU brukar dessutom inte väcka någon större passion, vilket två andra frågor tydligen gör: Ryssland och Nato. Finlands självständighet pejlas mot dessa två, inte mot Europeiska unionen.

Situationen är alltså den, att EU:s grundlag kan ratificeras i allsköns ro, om och när politikerna så behagar. Men ett beslut om en stor elkabel från Ryssland tar man inte alltför lättvindigt - åtminstone inte ett positivt beslut. Inte heller i frågor om relationen till Nato är det lätt att komma vidare. Politikerna vet mycket väl att finländarnas kritiska inställning till EU betyder att en minoritet rycker på axlarna, men kritiken mot Nato är en genuin och djupt rotad känsla hos majoriteten.

Indholdet i artikkelen er udtryk for skribentens egne holdninger