Samhällslivet i våra nordiska länder har under årets inledande veckor dominerats av flodvågskatastrofen i Asien. Detta är fullt förståeligt då våra länder i fredstid inte upplevt händelser där lika många människor mist livet. Det är endast Estonia-haveriet som i hemskhet kommer i närheten av händelserna under julhelgen.

Min äldre dotter som i år studerar i Köpenhamn firade jul i Thailand. Hon skulle den aktuella dagen åka från Bangkok ut till kusten. Efter timmar av gnagande oro visade det sig att kusten i detta fall låg långt norrut och att hon var i trygghet. Detta är en av förklaringarna till att jag brett och intensivt följt med speciellt de svenska och de finländska mediernas bevakning av katastrofen. En annan förklaring är att mediebevakningens volym och intensitet varit unik. Slutligen har det varit intressant att se hur katastrofen hanterats på ganska olika sätt i grannländerna Sverige och Finland; länder som vi är vana att betrakta som relativt lika i många avseenden.

Vad gäller myndigheternas agerande, speciellt utrikesdepartementen, under krisens första dygn ser vi fler likheter än skillnader. I ingetdera landet förefaller man till fullo ha förstått krisens omfattning. Detta avspeglade sig även i den första information som man gick ut med; respektive lands egna medborgare hade synbarligen inte drabbats speciellt hårt. Senare har regeringarna i bägge länder beklagat nämnda fördröjning, fortfarande dock med ursäkten att man inte hade säkerställd information om dels krisens omfattning, dels hur det egna landets medborgare berörts.

Stora skillnader Sverige – Finland

Medierapporteringen kring katastrofen har, i mina ögon, skilt sig markant mellan Sverige och Finland. De svenska medierna var tidigare ute med att omvandla nyhetssändningarna till en kontinuerlig och intensiv bevakning. De förefaller även ha upprätthållit denna intensitet långt mer än de finländska medierna.

Innehållsligt uppvisar bevakningen såväl likheter som skillnader. Gemensamt är, grovt taget och fullt förståeligt en fokusering på Thailand och de egna medborgarna. Skillnaderna ligger främst i sättet att behandla myndigheterna. De myndigheter vilkas agerande på det hela taget torde uppvisa fler likheter än skillnader. Förvisso fick finländska UD utstå kritik för vad som betraktades som en långsam start i krisarbetet. Och visst fick finska utrikesministern kritik för vad som sågs som brister i visad empati och öppenhet.

De svenska mediernas, och via dessa överlevandes och anhörigas kritik av regering, ministrar och myndigheter hade dock inte någon motsvarighet i Finland. Såväl tonen som intensiteten i kritiken av beslutsfattare och myndigheter har kort sagt varit klart hårdare i Sverige. Skillnaderna länderna emellan illustreras även av diskussionen kring de kommissioner som skall granska hur man hanterat katastrofen. Den finländska enheten innefattar en före detta president, en långvarig statsminister och andra personer med en relativt nära koppling till myndighetsutövning på rimligt hör nivå. Sammansättningen har väckt kritik endast såtillvida att man frågat om president Ahtisaaris arbete inom utrikesförvaltningen måhända gör honom jävig för denna uppgift. Även denna kritik kom snabbt att tystna.

Man har i Finland även ordnat en televiserad tillställning där de i krisarbetet involverade parterna, med representation från ministerier, övriga myndigheter samt reseföretag och frivilligorganisationer, fått dels uttrycka sin sorg och sitt deltagande, dels även tacka varandra för ett mycket gott och smidigt samarbete.

Skilda mediekulturer?

Våra grannländers sätt att, framför allt medialt hantera katastrofen i Asien förefaller sålunda uppvisa ganska stora skillnader. Min uppfattning är dock att dessa skillnader inte faller tillbaka på att berörda parter skulle ha handlat speciellt olika i krisens olika skeden. En möjlig förklaring till att bilderna av krisen skiljer sig kan ligga i att det finns skillnader i sättet på vilket medierna tar sig an en katastrof som denna. Mediekulturerna skiljer sig helt enkelt mer än vi kanske trott.

En annan möjlig, men mer grundläggande förklaring vore att historien format våra folk och samhällen något olika och att vi därför har något olika behov vad gäller att bearbeta katastrofer av denna art. De gemensamma nordiska karaktärsdragen som samhälle och folk finns nog där. De överskuggar dock inte faktumet att det även finns skillnader våra länder och folk emellan; skillnader vilkas betydelse måhända kommer tydligare fram i kristider.

Indholdet i artikkelen er udtryk for skribentens egne holdninger