Det mindre av de två vänsterpartierna i Finland, d.v.s. Vänsterförbundet, hamnade i månadsskiftet februari-mars i en djup kris: partiordföranden Suvi-Anne Siimes fick nog, avgick och avrundade med en utskällning av sina partikamrater. Vissa inom både socialdemokraterna och vänsterförbundet drömde genast om en sammanslagning av hela den finländska vänstern men något sådant är inte i sikte. Vänsterförbundet måste däremot åter en gång göra upp med sitt förflutna.

Det verkar som om ett spöke från den forna sovjettidens Moskva plötsligt hade dykt upp i en ny tid och gett partiet en giftinjektion.

Vänsterförbundet i Finland räknas till de medelstora partierna med ett understöd som ligger kring tio procent och konkurrerar i storlek närmast med de gröna. Så har det varit hela tiden under det nuvarande partiets sextonåriga historia. Partiets föregångare var mycket större och räknades till ett av de fyra stora partierna i Finland tillsammans med socialdemokraterna, samlingspartiet och centern.

Länge ett delat parti

Den finländska arbetarrörelsen har i snart hundra års tid varit tudelad i socialdemokrater och de som tidigare kallades kommunister. Efter kriget trädde det kommunistiska eller folkdemokratiska partiet fram ur underjorden och blev ett av de största partierna i Finland. Partiet förde en ständig kamp med socialdemokraterna om vänsterns hegemoni – en kamp som partiet i praktiken hade förlorat före slutet av 1980-talet.

I några tiotal år efter kriget bytte partiet namn ett flertal gånger. I riksdagen satt partiets takorganisation Demokratiska Förbundet för Finlands Folk, som de facto omfattade två falanger som förde en hetlevrad kamp mot varandra.

Majoritetsgruppen ville som kommunister föra en självständig finländsk linje som grundade sig på demokrati medan minoritetsgruppen i mångt och mycket följde de råd som kom direkt från Moskva. Under många långa årtionden var denna tudelning, som dessutom indelades i många små grupperingar, en gravallvarlig sak inom partiet.

Den interna splittringen återspeglade sig i riksdagspolitiken, fackföreningsrörelsen och i praktiken allt som rörelsen befattade sig med. Ibland var klyftan uppenbar, ibland undertryckt men ständigt närvarande.

När Sovjetunionen föll var den kommunistiska rörelsen i Finland fortfarande politiskt rätt betydelsefull men den var splittrad internt och ekonomiskt i konkurs. Inom rörelsen insåg man också att allt måste börjas om från början. På ruinerna upprättades ett nytt rödgrönt parti, Vänsterförbundet. Det här innebar i praktiken att partiet var nytt men medlemmarna de samma som tidigare. Företrädarna för den strama minoritetsgruppen visades inte på porten, utan många av dem fortsatte sin politiska karriär.

Lovande nystart

I början såg det lovande ut. Vänsterförbundets förste ordförande blev Claes Andersson, en svenskspråkig psykolog, författare och jazzpianist, som var allmänt respekterad och därmed som skapt för kulturministerposten. När Andersson gav upp år 1998 satt partiet i regeringen och en ny galjonsfigur började träda fram.

Hon var Suvi-Anne Siimes, en stilig ung kvinna och nationalekonom, som inte tyngdes av partiets historiska barlast. Siimes inträdde uttryckligen i Vänsterförbundet, inte i dess föregångare. Hon fick en flygande start som riksdagsledamot, biståndsminister och partiledare. Siimes passade som hand i handske in i Paavo Lipponens regering och hon återvaldes som galjonsfigur i partiet. Men något mer ”nytt blod” följde inte efter Siimes, utan fortfarande bottnade partiets understöd i fackföreningsrörelsen och den gamla folkdemokratiska traditionen. En modern ordförande med intresse för globala frågor och de traditionella anhängarna kom från olika tankevärldar som inte alltid möttes.

Problemen började när Vänsterförbundet hamnade i opposition våren 2003. I sin nya roll som oppositionsledare lyckades Siimes inte höja partiets profil. Trycket blev allt hårdare och den sista droppen kom från Bryssel. Siimes och partiet gick skilda vägar i en fråga som ligger långt borta från anhängarnas vardagsbekymmer.

Tvist om EU-styrkorna

Det var frågan om Finlands deltagande i EU:s snabbinstatsstyrkor, alltså en fråga där Vänsterförbundets åsikt inte på något sätt är avgörande. Partiet lyckades ändå få det här till en intern principfråga: ska man alltid kräva FN:s mandat för Finlands deltagande eller räcker det ibland med enbart ett EU-beslut? Siimes blev allt mer ensam om sin åsikt att man inte alltid skall behöva FN:s beslut. För att förstå de starka känslorna inom vänstern i den här frågan bör man veta att det hela bottnar i frågan om Finlands alliansfrihet.

Det är i synnerhet några i den gamla minoritetsgruppen, med riksdagsledamot Jaakko Laakso i spetsen, som väsnas om saken. Siimes hade velat utesluta dem från partiets kandidatlistor inför följande riksdagsval och på detta sätt isolera dem men också i den här frågan stod hon ensam.

Siimes och partiet gled allt längre ifrån varandra. I riksdagsgruppens omröstningar var ingen inne på hennes linje. I månadsskiftet februari-mars brändes de sista broarna. Ordföranden meddelade att hon avgår med omedelbar verkan och till på köpet skällde hon ut både sina motståndare och sina långvariga anhängare. De som stött sin ordförande genom åren lyssnade med förskräckelse när hon berättade att hon för ett år sedan varit nära att hoppa av till socialdemokraternas riksdagsgrupp. Detta ledde till total förvirring inom Vänsterförbundet. En extra partikongress väntar i maj och allt hänger fortfarande i luften. Den gamla uppdelningen inom partiet återupplivas igen. Samtidigt slickar sig socialdemokraterna och de gröna om munnarna: båda fikar efter åtminstone en del av Vänsterförbundets röster. Vissa i den socialdemokratiska ledningen hann redan tala öppet om en sammanslagning av vänsterpartierna tills den före detta statsministern Paavo Lipponen röt till. Enligt honom skall Vänsterförbundets historiska börda hållas långt borta från socialdemokratiska partiet.

Siimes era var för det traditionella vänsterpartiet ett slags moderniseringsprojekt som körde på grund med full fart. Frågan om EU-styrkornas aktionsmandat ligger ljusår från de frågor som partiets anhängare, ofta låginkomsttagare, stöter på i sin vardag. Sannolikt kommer partiets fackföreningsaktiva nu att stärka sitt grepp. Det är ju vad som har hänt inom socialdemokraterna, vars nye ordförande Eero Heinäluoma har ett förflutet inom FFC, dvs Finlands motsvarighet till LO.

Även socialdemokratiska ledningen trängd

Om Vänsterförbundets anhängare går över till socialdemokraterna kan de bidra till en valseger och därmed till att socialdemokraterna får ansvaret för de kommande regeringsförhandlingarna. Det är alltså inget under att partiledaren Eero Heinäluoma myser.

Bilden grumlas dock något av att han samtidigt står inför en tuff situation både som finansminister och som partiledare.

Siimes prickade nämligen in sitt avsked på exakt samma dag som Tarja Halonen inledde sin nya presidentperiod genom att utlysa sig som en ledare i värdefrågor, klaga över löneklyftan mellan kvinnor och män samt uppmana regeringen att hålla sitt löfte om att nå FN:s mål på 0,7 procent i biståndspengar före år 2010.

Presidenten, som var socialdemokraternas kandidat, kräver alltså att regeringen ska hålla sitt löfte samtidigt som socialdemokraternas ordförande, finansminister Eero Heinäluoma, tycks vara beredd att dröja med att höja biståndspengarna och i stället använda statens medel för andra behov, ändlösa även de. Slutresultatet av den här politiskt märkliga situationen får vi se senare. Finland hade nått upp till FN:s mål redan i början av 1990-talet men under den ekonomiska krisen kördes finansieringen drastiskt ned och sedan dess har den inte kommit upp till tidigare nivåer. Samtidigt talar Finland för FN:s målsättning på internationella fora, en konflikt som har lett till pinsamma situationer.

Ännu tuffare blev det för Heinäluoma då skogsbolaget UPM-Kymmene i början av mars varslade om de största uppsägningarna genom tiderna i det industriella Finland. Tretusen anställda får gå och en hel fabrik läggs ned i Kymmenedalen i sydöstra Finland, ett av socialdemokraternas kärnområden.

Skogsindustrin har utgjort ryggraden i den finländska välfärden så nyheten var ett hårt slag. Är inget längre säkert? Lönar det sig inte att arbeta ens inom skogsindustrin längre i det här landet? Ett bolags ekonomiska beslut blev plötsligt en stor politisk fråga som underminerar förtroendet för regeringen och dess närings- och sysselsättningspolitik. Regeringens svar kommer senare i vår och ur socialdemokraternas synvinkel får nu Heinäluoma lov att visa vad han går för.

Indholdet i artikkelen er udtryk for skribentens egne holdninger