I regel har variationen i partiernas väljarstöd legat på högst några procentenheter. Nu visar opinionsmätningarna på något helt annat. Sannfinländarna har hittills alltid kategoriserats som ett litet parti med ett stöd på några procent (cirka fyra i det senaste valet). Inför det stundande valet närmar sig partiets stöd så mycket som 20 procent.

Förhållandet mellan opinionsmätningar och verkligheten är även det en stor gåta, men det verkar säkert att Sannfinländarna kommer att gå till en storseger av något slag. Och det innebär framför allt att väljarstödet för de tre traditionella stora partierna - Centern, Samlingspartiet, Socialdemokraterna - minskar. Inför söndagens val tycks det finnas fyra partier i Finland som alla har ett stöd på omkring 20 procent.

De senaste fyra åren har Finland haft en borgerlig regering bestående av två stora (Centern och Samlingspartiet) och två mindre (De gröna och Svenska folkpartiet) partier. Statsminister Matti Vanhanen byttes i somras ut mot Mari Kiviniemi på grund av Centerns interna kriser.

Det är fullt möjligt att Sannfinländarna kommer med i den nya regeringen. Men partiet kan lika väl hamna i opposition. I normala fall skulle två av de tre huvudpartierna tillsammans bilda kärnan i regeringen. I skrivande stund är det verkligen svårt att förutspå valresultatet. I den finska politiken finns det inga oöverstigliga blockgränser, utan i princip har alla kunnat ingå i regeringen med alla.

Skiljelinjen i detta val har framför allt kommit att bli EU-politiken och inställningen till stödet åt de krisdrabbade länderna. Först Grekland, sedan Irland och alldeles före valet Portugal: alla dessa har kommit som en skänk från ovan för Sannfinländarna.

Rötter i landsbygdens protest

Man har all anledning att försöka utforska vad som egentligen ligger bakom Sannfinländarnas kraftiga uppgång.

Det handlar inte om någon ny rörelse. Den finländska populismens rötter sträcker sig tillbaka till 1950-talet, då Finlands landsbygdsparti under ledning av Veikko Vennamo uppstod som en proteströrelse mot den strukturella förändringen som landsbygden genomgick. I sin krafts dagar i skiftet mellan 1960- och 1970-talen nådde partiet upp till ett väljarstöd på cirka tio procent.

Efter Vennamo kom partiet med i regeringen, men rörelsen upplöstes snabbt och försvann närapå. Ur det som fanns kvar av Landsbygdspartiet föddes partiet Sannfinländarna och dess ledare Timo Soini erkänner Vennamo som sin lärofader. Enligt Soinis skola är populismen ett instrument med vilket folket kan uttrycka sin egen vilja och förbigå den byråkratiska experteliten.

Soini har en lång karriär inom politiken bakom sig och har till och med fått övning i rollen som presidentkandidat. I många år var han känd som ett slags oförarglig politikens ståuppkomiker med ett verbalt uttryckssätt och mustiga metaforer som var i särklass jämfört med de övriga partiledarna.

Det var först det senaste Europaparlamentsvalet som började rubba på de invanda positionerna. Den mycket EU-kritiska Soini blev röstmagnet och fick en plats i Bryssel. Nu gick han in för sin roll som utmanare av de "gamla" partierna och kapade åt sig platsen som den mest synliga oppositionsledaren, trots att vänsterns oppositionspartier är större i riksdagen.

Politiska skandaler faller inte i glömska

Soinis budskap går väl hem bland sådana väljare som är frustrerade och alienerade från politiken.

Under de senaste åren har skandalerna avlöst varandra inom det politiska livet i Finland. Många politiker framför allt inom Centern och Samlingspartiet har fått tvivelaktig finansiering av skumma affärsmän. Trassliga kvinnoaffärer har gett usel publicitet åt såväl förre statsministern Matti Vanhanen (Centern) som förre utrikesministern Ilkka Kanerva (Samlingspartiet). Kända politikernamn har varit inblandade i allehanda rättsfall.

Det allmänna förtroendet för politiker har fått sig en törn. Samtidigt har politikerna varit tvungna att fatta svåra beslut om Finlands deltagande i avhjälpandet av finanskriserna i euroområdets svaga länder. Miljarder har fladdrat förbi i nyheterna och en enda sak har framstått tydligt i den svårförståeliga härvan: pengarna rör sig bort från Finland. Stödens nödvändighet har förklarats på ett krångligt språk och förkastats på ett enkelt språk.

Den politiska kunnigheten är överlag svag och det har varit svårt att hitta skillnader mellan partierna. Enligt en färsk undersökning kan bara 31 procent av finländarna räkna upp regeringspartierna. En tredjedel av befolkningen tror att det största oppositionspartiet Socialdemokraterna sitter i regeringen.

Så gott som alla dagens partiordförande i Finland är moderna och stiliga män och kvinnor i fyrtioårsåldern som strör omkring sig politiska termer.

Enmansshow

Soini utgör en kontrast till allt detta: han är en helt annan typ av person med en otrolig förmåga att komprimera och förenkla det politiska budskapet. Samtidigt har Sannfinländarna byggt upp sitt maskineri på gräsrotsnivå i hela landet. Partiet har nått ut till folk som de övriga partierna har förlorat.

Resultatet har varit enastående. Soini har liksom blivit till ett nav, kring vilket hela den övriga politiska diskussionen kretsar. Men tillika har den tunga valkampanjen fallit på en enda mans axlar, för partiet har inte haft några andra starka namn att slänga in i spelet på riksplanet. Det finns visserligen kandidater på regional nivå, men framför allt handlar det hela om en enmansshow.

Partiets kandidater utgör en brokig skara och bland dem finns tydligt invandrarfientliga ståndpunkter. Det svenska språkets ställning och svenskundervisningen i Finland får inte heller stor förståelse i partiets led. Liksom inte heller bistånd, klimatpolitik och så vidare. Det allmänna intrycket är en djup värdekonservatism och nationalistisk anda. Ordet extremhöger används inte i Finland. Partiets framtida utformning hänger dock på vilka av partiets kandidater som slutligen får en plats i riksdagen. I Finland använder man sig av ett personvalssystem.

EU-politiken sätts på prov

Soinis eget huvudtema är emellertid kritik av EU: ”Där EU finns, där finns problem”. Denna attityd kan också vara nog för att stänga dörren till regeringen för Soini, även om han vinner valet.

Men senast efter krisen i Portugal är det politiska läget ytterst komplicerat. Socialdemokraternas ordförande Jutta Urpilainen har framfört villkor för att Finland ska ställa upp med säkerheter. Sådana villkor är enligt statsminister Mari Kiviniemi och finansminister Jyrki Katainen fullkomligt omöjliga inom EU. Det verkar sannolikt att den nya och troligen mer EU-kritiska riksdagen som sitt första uppdrag måste behandla stödet till Portugal i ett läge där det inte ännu ens finns en ny regering.

Tonen i valkampanjen har varit exceptionell, till och med bitter. Det finns gott om valteman: EU, pensionerna, skatterna, Libyen, kärnkraften, svenskundervisningens ställning, äldrevården och så vidare. Ingen säger längre något om Nato-medlemskap; den frågan har helt försvunnit från dagordningen.

Den mest avgörande aspekten är dock i hur hög grad detta blir ett protestval. Intresset för politik har för första gången på länge tydligt ökat. I Finland har valdeltagandet sjunkit till under 70 procent. Men inför detta val har man talat politik överallt.

Detta kan bli ett ödesval för Finland, där det avgörande är om man riktar sig inåt eller öppnar sig utåt. Den centrala frågan är ett hur starkt fotfäste den nationalistiskt inriktade och värdekonservativa populismen nu får i Finland och hur den i framtiden kan påverka såväl landets EU-politik som övriga beslut.

Indholdet i artikkelen er udtryk for skribentens egne holdninger