Handlinger tilknyttet webside
Indholdet er ikke tilgængeligt på dit valgte sprog. Vi viser det istedet på Svensk

November 2010: Förbundsstaten Norden – Den realistiska utopin

I all stillsamhet har Norden just nu en möjlighet att förändra förutsättningarna för medborgarnas, näringslivets och kulturens utveckling.

01/11 2010

För ganska jämnt ett år sedan skrev jag ett par artiklar i Dagens Nyheter och föreslog att de nordiska länderna och självstyrande områdena borde gå samman i en förbundsstat.

Sällan har jag fått så starka reaktioner som då. Därför har jag nu utvecklat förslaget i Nordiska rådets och Nordiska ministerrådets årsbok 2010.

Det svåra är inte att skissa hur en förbundsstat skulle kunna se ut. Schweiz är en tänkbar förebild till ett liknande förbund, med de fem länderna (Danmark, Finland, Island, Norge och Sverige) och de tre självstyrande områdena (Färöarna, Grönland och Åland) som medlemmar.

Förbundet skulle bara ha de befogenheter som medlemmarna uttryckligen uppdrar åt det. Utrikes- och säkerhetspolitiken skulle höra dit, den ekonomiska politiken och arbetsmarknadspolitiken behöver samordnas, forskningspolitiken skulle säkert också tjäna på det.

Att länderna samlas i en förbundsstat betyder inte att all politik beslutas för förbundet som helhet. De nordiska länderna har en stark tradition av lokalt självstyrelse, med kommunerna och amter/fylken/landsting som ansvariga för stora delar av i synnerhet det sociala området, men med en nationell nivå som vakar över likvärdigheten.

På samma sätt skulle förbundsstaten Norden kunna verka, som arena för jämförelser och samverkan utan att alltid behöva tvingande beslut för att komma vidare. Det mesta av beskattningen skulle ligga kvar i de enskilda länderna, det sociala området likaså, och kanske socialförsäkringarna också, så länge man inte tror det finns mer att vinna på ett gemensamt system.

Förbundsstaten behöver en författning, en lagstiftande församling och en regering. Hur de ska se ut måste medlemmarna komma överens om.

Det kommer säkert att bli en lång process, men den skulle kunna börja med att Nordiska rådet tar initiativet till en förstudie om framtida alternativ för det nordiska samarbetet.

När den har kommit med sina synpunkter och förslag kan medlemmarna börja förhandla. Sedan måste folken och parlamenten säga sitt om förhandlingarnas resultat. Framåt år 2030 skulle de nordiska medborgarna kunna välja sitt första gemensamma ting.

Förflutet med förhinder

Det konstiga är att det inte redan har hänt.
I internationella sammanhang berömmer sig de nordiska länderna av sitt fredliga och framgångsrika samarbete. Men man kan lika gärna vända på bilden.

På andra håll i Europa har liknande områden med gemensam kultur och språk för länge sedan bildat länder och stater: England och Frankrike under tidig medeltid, Spanien på 1400-talet, Storbritannien på 1600-talet, Tyskland och Italien på 1800-talet… Det är bara de fem nordiska länderna som envisats med att hålla sig vart och ett för sig.

En del berodde på att Danmark/Norge och Sverige/Finland länge var så jämnstarka att inget rike lyckades lägga under sig det andra, annat på att stormakterna bromsade försöken, från Hansan till USA och Sovjetunionen.

Men nu lämnar stormakterna Norden i fred. För första gången på 600 år skulle länderna kunna diskutera frågan i lugn och ro.

Nordismen har sedan 1800-talet burits av starka kulturella och idealistiska stämningar, men i dag menar jag att det tillkommer starka ekonomiska och utrikespolitiska skäl.

Världens tionde ekonomi

Det började med en sifferlek. Jag räknade samman ländernas BNP och invånarantal. Resultatet var förbluffande. Förbundsstaten Norden skulle idag ha drygt 25 miljoner invånare och en BNP på omkring 1600 miljarder dollar, i samma härad som Spanien och Kanada, en av världens 10-12 största ekonomier.

Det öppnar två viktiga perspektiv.

I och med finanskrisen har det internationella samarbetet fått kraftigt ökad betydelse. När Bretton Woodssystemet havererade i början av 1970-talet satte avregleringarna in, och de internationella organisationerna förlorade alltmer av sin roll.
De senaste åren har man emellertid insett att finansmarknaderna inte klarar sig utan internationell reglering. Problemet är att FN, WTO, IMF/IBRD och t.o.m. OECD under tiden har blivit alltför otympliga för att kunna nå svåra resultat i stora förhandlingarna.

Lösningen har blivit G20, som drar upp de stora linjerna och sedan låter de traditionella organisationerna verkställa dem.

Antagligen är inte detta övergående: när klimatfrågan ska lösas är behovet av liknande mekanismer minst lika stort.
Problemet är att G20 ställer de nordiska länderna vid sidan av. Det förlorar både Norden och världen på.

De nordiska länderna är mer frihandelsvänliga än någon G20-medlem, de har också varit beredda att göra mer på miljöområdet. Genom att vara splittrade berövar de sina ståndpunkter deras talan i de viktigaste organen, dit bara de största ekonomierna har tillträde.

Som förbundsstat vore Norden en självklar och konstruktiv deltagare.

Starkare tillsammans

Men det handlar också om de nordiska ländernas egna ekonomier. En sammanhållen ekonomi med 25 miljoner invånare är långt mer slagkraftig och fruktbar än fem ekonomier på 10+5+5+5+0,5 miljoner invånare.

Med mer gemensam lagstiftning, med en aktiv gemensam arbetsmarknad och med en sammanhållen forskningspolitik skulle Nordens tillväxtpotential bli påtagligt större än med dagens splittring.

Förbundsstaten Norden vore mindre ekonomiskt sårbar än de fem länderna var för sig.

De små länderna är starkt beroende av enskilda varor, branscher och/eller marknader, men konjunktursvängningarna blir mindre om man ser till Norden som helhet.

Förbundsstaten skulle bli ett USA i miniatyr. Ju mer hemma vi känner oss i varandras länder, desto mer effektivt kan medborgarna parera konjunkturerna genom att flytta dit arbetskraften behövs.

I själva verket har företagen och medborgarna redan tagit Norden ett gott stycke på väg mot förbundet.

I Oslo lär var tionde anställd vara svensk, varje dag pendlar tre procent av Malmös befolkning över bron, och hälften av dem är danskar. Företagen har gått ännu längre.

Halva finans- och försäkringssektorn är nordisk, skogen, kraften och livsmedlen är på väg åt samma håll, och internationella koncerner organiserar ofta sin närvaro på nordisk snarare än nationell bas.

Förbundsstat bättre än samarbete

Ofta blir invändningen: ”Ja, men då räcker det väl med fördjupat samarbete?”. Eller: ”varför bry sig om Norden, när integrationen inom EU omfattar så många fler?”

Men så är det inte.

”Fördjupat samarbete” är väsensskilt från ”förbundsstat”. I det fördjupade samarbetet förhandlas varje enskilt projekt för sig. Om inte alla fem länderna ser tillräckliga fördelar blir förslaget inte av.

Så har det varit med många angelägna förslag genom åren. Om ”samarbetet” blir framtidens lösen är risken stor att Norden glider allt mer isär.

I en förbundsstat, däremot, kommer det hela tiden nya frågor att hantera. Då kan var och en av medlemmarna låta gungorna betala karusellerna – eftergiften den ena dagen möjliggör framgången dagen efter.

Den gemensamma federationen skapar en helt annan ram och förutsättning för uppgörelserna än det lösliga samarbetet.

Längre än EU

Norden står inte alls i motsats till EU. Tvärtom kan Norden stärka EU. Förbundsstaten skulle höra till de fyra-fem tyngsta medlemmarna i unionen. Då borde frågan om medlemskap komma i ett annat läge för dem som är skeptiska.

Jag förstår dem som drar sig för en union där det fransk-tyska direktoratet kan köra över ett Sverige eller Finland eller Danmark, men Spanien eller Polen hanterar man inte hur som helst. Och Norden vore gott och väl ett Spanien.

Dessutom kan det nordiska samarbetet gå betydligt längre än det europeiska. De gemensamma värderingarna i Norden lägger en grund för samarbete om lagstiftning, socialförsäkringar och beskattning som det kommer att ta generationer att nå inom EU.

Det nordiska samarbetet kan fungera som exempel och vägröjare för hela gemenskapen.

Den stora möjligheten

Ibland kan politiken göra skillnad. Det är politiken som bestämmer de institutionella ramarna för vad vi gör. Den viktigaste institutionella ramen är de geografiska gränserna. Dem kan marknaderna inte göra något åt – tvärtom slår gränserna igenom i både handel och näringsliv.

Häromåret fick Paul Krugman ekonomipriset till Alfred Nobels minne för sin forskning om ekonomi och geografi. Krugmans slutsatser är starka. Det spelar roll vem man är nära, det har betydelse att branscher, företag och kunnigt folk samlas på en plats.

Geografin är ekonomi, och den vilar i politikens händer.

Från Schweiz grundande och Nederländernas frigörelse över Italiens enande till Tysklands återförening och Sovjetunionens sönderfall har den politiska geografin gång på gång omskapats och satt djupa spår i historiens gång.

I all stillsamhet har nu Norden just en sådan möjlighet att förändra förutsättningarna för medborgarnas, näringslivets och kulturens utveckling.

Den möjligheten är det ytterst ländernas politiker som måste förvalta. Om de bestämmer sig för att göra det, så har förbundsstaten alla förutsättningar att lyfta Norden till något mer än vad de splittrade länderna kan erbjuda medborgarna var för sig.

Det är den möjligheten som den nordiska årsboken 2010 handlar om.

Indholdet i artikkelen er udtryk for skribentens egne holdninger

Anonymous siger:
01/11 2010 13:47

saataisiin kertaheitolla Ruotsin mamu-väkivaltarikollisuus Suomeenkin. Kuoleva Ruotsin yhteiskunta levittäisi tautinsa myös tänne. Itsenäisyys ja oman kulttuurin säilyttäminen on ainoa oikea tapa pysyä kilpailukykyisenä...

Anonymous siger:
02/11 2010 00:01

Few things in this region are more controversial than thinking as a region. But as an outsider with 10 years direct experience, and a blogger on the subject as well, I think Wetterberg has a point. http://tinyurl.com/37veqos

Anonymous siger:
04/11 2010 12:31

I think that only somebody who has no knowledge of Finnish history can be in favour of such an undemocratic idea. Finland would be subjected and subordinated in every respect especially by the Swedes. Not even now Finnish is accepted as equivalent language in the Nordic Council.

Anonymous siger:
02/11 2010 07:10

Mikä olisi sitten tällaisen liittovaltion virallinen kieli? Ei kai ruotsi, sillä tämä näivettäisi Suomen kielen.

Anonymous siger:
02/11 2010 21:31

Koska se on Sveitsin mallin mukaan ruotsia, islantia, norjaa, tanskaa ja suomea olisi kaikki varmasti virallista kieltä.

Anonymous siger:
02/11 2010 15:58

Kan förbundsstaten Norden vara med i EU om en stor del av dess land Norge inte är med?

Anonymous siger:
03/11 2010 23:15

Norge har vært medlem av Nordisk råd siden opprettelsen og er medlem av EEA/EØS fra 1994. Norge (og Island) har adoptert store deler av EUs lovgivning og deltar i Schengen-samarbeidet. Norge er også medlem av Nato. En forbundsstat som har en del av territoriet utenfor EU høres merkelig ut. Men både Grønland og Færøyene er danske, men samtidig utenfor EU. Så utfordringen kan opplagt løses, hvis det er politisk vilje.

Anonymous siger:
04/11 2010 16:39

Jag håller med helt och hållet!!

Anonymous siger:
02/11 2010 17:15

Nogle kalder samarbejdet i Norden for spindelvævs nordismen. Fx indenfor erhvervslivet er der mange virksomheder, som betragter Norden som sit hjemmemarked. Af nyrer eksempler har vi Nets.eu, Posten Norden (hvor vi mangler alle de nordiske postvæseners tilslutning) etc.. I Norden er vi nok så ens kulturelt og på mange områder. Jo mere samarbejde desto bedre står vi rustet i en globaliseret verden. Nordisk samarbejde bør også lægge vægt på det sproglige fællesskab mellem fx norsk, svensk og dansk - mange orde er ens og har samme betydning. Jo mere vi lærer hinandens sprog jo rigere bliver vi. Lad os få mere af hinandens TV, radio og Internet. I disse sparetider er al nordisk samarbejde en yderligere økonomisk fordel. Vi lærer hele tiden af hinanden og vi sammenligner os ofte med hinanden. Arbejd fx på at formidske bureakratiet i Norden. Udvid yderligere vores samarbjde fx med nordisk deltagelse i nationale valg til Folketinget, Stortinget, Riksdagen, Altinget, Lagtinget etc..

Anonymous siger:
02/11 2010 21:21

Det er en virkelig god ide med en nordisk union.
Vigtigst er måske, at vi dermed kan tale med én stemme overfor resten af verden. De økonomiske fordele er desuden også store.

Anonymous siger:
03/11 2010 23:17

Norden er allerede en union. Vi har hatt felles arbeidsmarked siden 1950-tallet og har reist passløst mellom de nordiske landene så lenge jeg kan huske.

Anonymous siger:
02/11 2010 21:35

I support the idea!

Anonymous siger:
02/11 2010 23:09

I guess the nordic union (Asgard?), could be as much a member of eu as switzerland or norway. Basically having access to the markets in return for a smaller protection fee.

Anonymous siger:
03/11 2010 14:55

Suosittelen mitä lämpimimmin tutustumaan myös toisenlaiseen, analyyttisen kriittiseen kirjoitukseen aiheesta. http://networkedblogs.com/9ZRMA kirjoittaja Hannu Visti.

Anonymous siger:
06/11 2010 10:36

Why not consider Flanders as a member state :D ? After the kingdom of Belgium has been split, of course. Essentially, I think you are mistaken in choosing a federal Union on a regional level. The only viable realistic utopia in a global world is a European federal state of which Norway, Denmark, etc are all member states, just like Catalonia, Wales, Scotland and Flanders

Anonymous siger:
08/11 2010 03:28

I would strongly advice the author to push for further feasibility studies and try to anchor the idea with national politicians.

Anonymous siger:
09/11 2010 15:05

Man kan ikke etablere en union i en union, eller en forbundsstat i EU som nå etter Lisboatrakteten juridisk sett er en statsdannelse. Hva slags stat ville dette bli? Et lydrike under Brüssel! Uansett vil det norske folk aldri bli medlem av EU, vi har allerede stemt nei to ganger, og lar oss ikke manipulere inn i denne antidemokratiske, neo-føydale byråkratmastodonten ved urealistisk snikk-snakk av maktkåte politikere. Vi vil nå ut av EØS og kvitte oss med direktiv-diktaturet fra Bryssel.

Forslaget viser en oppsiktsvekkende mangel på politisk realisme. Med mindre Wetterberg foreslår at Finland, Danmark og Sverige skal melde seg ut av EU og deretter som frie og uavhengige nasjoner sammen med de øvrige nordiske land etablere en Nordisk forbundsstat. Da blir det jo noe ganske annet. Og hvis han ønsker en forbundsstat som Sveits, med stor grad av lokalt selvstyre, direktedemokrati og folkeavstemninger om viktige spørsmål, så kan vi diskutere saken. En sveitsisk modell ville helt sikkert få stor oppslutning i de nordiske nasjonene.
Men jeg tror ikke Wetterberg vil ha en slik stat, han vil ha en Nordisk "stat" i EU for å sikre posisjoner og innflytelse for det nye aristokratiet (bestående av politikere, byråkrater, finans- og forretningsmenn og hoff-intellektuelle) som vokser frem i de europeiske nasjonalstatene. Hvorfor skulle nordboere gå inn for et slikt prosjekt? Slik det er nå er det ille nok med én union, som har som mål å oppløse nasjonalstaten, folk i Norden trenger ikke en union til. La oss heller revitalisere Efta, og vende ryggen til Bryssel. Både euroen og EU kommer til å gå i oppløsning.. Man kan ikke gå baklengs særlig langt uten at det går galt, og særlig ikke inn i fremtiden.

Anonymous siger:
15/11 2010 01:20

Jeg synes det er en bra ide. Jeg lever utenfor Skandinavien nå, og nordiske verdier er ...nødvendige i EU. De finns ikke her, i Østen, heller ikke i Spanien, heller i England!! Som en EU borger, som har levd i begge Sverige og Norge lenge nok, og kjenner de andre nordiske land også, jeg oppmuntrer og støtter dere: Gjør dette! Men før 2030. Det er mulig om alle vill. Ni måste se det gode som kan komme ut. Hva kommer å skje er at den nordiske synspunkt vil ha større viktighet i europeiske affærer, og den skandinaviske fornuft og grundighet som savnes i SørEuropa skal ha respekt og bli lov! Heja Norden.

Anonymous siger:
16/11 2010 17:27

With the experience of democracy, the European continent needs to truly transform itself back into the Europe of the sovereign regions. A typical region in Europe comprises 1-10 million people, with its own parliament, government, supreme court, Flag and often castle. Europe has always comprised these regions which in the last centuries were artificially forced together in language areas called national states to shield against external competition from other Europeans. The current European Union is therefore merely a union of language areas, not a Union for the peoples of the historically sovereign European regions of today 1-10 million people. For example, each of the 16 states in Germany, such as Saxony, Bavaria, North-Rhine Westphalia are regions with 4-5 million inhabitants with their own parliaments and flags, making up a total of 80 million people. Each of the 20 regions in Italy, such as Lombardia, Liguria, Campania are in the same way such regions with their own parliaments and flags, making up a total of 60 million people. Each of the 17 regions in Spain, such as Andalucia, Aragon and Cantabria are in the same way such regions with their own parliaments and flags making up a total of 40 million people. Each of the 22 mainland regions in France, such as Brittany, Lorraine, and upper Normandy are in the same way such regions, with presidents and flags, but not their own parliaments, making up a total of 60 million people. The Republic of Irland is in itself a sovereign region of 6 million people. The UK comprises old Kingdoms, such as Wales with 2 million inhabitants, Scotland with 6 million inhabitants, Northern Ireland with less than 2 million inhabitants, and England with 49 million inhabitants, the latter who itself traces its roots back to the Seven Old Anglo-Saxon Kingdoms such as Northumbria and East Anglia, but today comprising 9 ad hoc English regions for various administrative purposes, each with 5-6 million inhabitants. All over Europe the same regional structures of old cultural kingdoms and regions remain throughout history, or could be restored in a democratic setting. Today, all over Europe, regions of 1-10 million people have their own parliament, president/king, flag and supreme court. Some of these regions are sovereign, as the countries of the Nordic Council. There is no reason for various regions who speak the same language to cluster into a national state since the national state transfers the powers away from the citizens of the regions. The countries of the Nordic Council are still such regions, sovereign regions in their own right, with populations of 1-10 milion people, parliament, government and supreme courts, and should lead their European counterparts, such as Lombardia, North-Rhine Westphalia, Andalucia, Normandy and the Seven Old Anglo-Saxon Kingdoms, such as Northumbria and East Anglia, to a fully fledged Europe of sovereign historic cultural regions, a Europe of old castles and new sports cars, comprising a hundred regional republics or democratic Kingdoms, each comprising 1-10 million inhabitants, parliament and flag united in such a federation where military, foreign policy and roads are on the federal European level, and the rest is on the regional level, that is, of such sizes as still are seen in the Nordic countries. This solution safeguards the ultimate subsidiarity, the power to the people of the regions, and yet, as a federation protects each region from foreign threats such as the emerging financial and military powers of China, India, Brazil and Russia as well as from being tossed around by the United States of America. Such proposed federal system works perfectly well in the USA which comprises 50 states with some 6 million people each, making up a total of 300 million people. Those American states are sovereign and independent in anything but a few areas such as military, and foreign policy. The Nordic Council, comprising the sovereign five regions in the North, of those hundred European regions of equal sizes, should therefore take initiatives in providing communication arenas for a) the other sovereign European regions of the same size, such as Ireland, Switzerland and Austria. b) the not yet soverign European regions of the same sizes, such as Lombardia, Andalucia, Normandy, Saxony, Scotland and the cultural, yet to be re-established, old English Kingdoms, such as East-Anglia and Northumbria.

Anonymous siger:
07/12 2010 12:54

Dette synes jeg var en meget god idé. Kanskje Norge kunne bli kvitt sine mindreverdighetskomplekser i samme slengen. Økonomisk og militært ville dette kunne bli en sukssess!

Anonymous siger:
10/12 2010 17:44

I think this is an excellent idea. The nordic countries have far more in common with each other — religion, thrift, culture, languages, economies — than the south-european countries.

Not that I care much for sports myself, but we would easily dominate the winter olympics, the hockey world cup and would have a better chance at football.

Many corporate cooperations seems to work just fine too, e.g. StoraEnso, Telenor/Bredbandsbolaget and Posten (Danish/Swedish).

Anonymous siger:
20/12 2010 22:56

Virallinen kieli jokaisela alueella olisi englanti ja alueellisesti lisäksi suomi, ruotsi, norja, tanska ja islanti. Samantien Baltia mukaan elikkä lisää alueellisia kieliä, viro, latvia, liettua.

Anonymous siger:
14/01 2011 13:23

As a Swede I would have no objections against importing the excellent Finnish school system, Denmark's view on clean energy, Norways position as a major oil importer and an OPEC-member, combined with the well developed industrial experience of Swedish businesses.

Anonymous siger:
26/01 2011 21:25

... så länge det rör sig om ett samarbete mellan suveräna stater. En Nordisk Union i stället för EU, som anpassas efter de individuella nationalstaternas önskemål om samarbete sinsemellan.

Att försöka konstruera en samnordisk nationalstat tycker jag däremot är en dålig idé, mot bakgrund av djupt inrotade föreställningar hos våra folk, som baseras på tidigare historiska skeenden. Jag tror inte att det senare är folkens vilja. Som svensk har jag ingen önskan att söka inordna Finland eller Norge under Sverige igen, och jag skulle själv aldrig acceptera att Sverige skulle styras av danskar igen. Min förfader Engelbrekt sparkade ut dem på goda grunder. På samma vis sparkade finnar och norrmän ut oss svenskar, eftersom det var folkens vilja att styra sig själva.

Sedan jag växt upp och lärt mig mer om världen så har jag fullständigt ändrat uppfattning om vår Europeiska Union. Det svenska folket manipulerades till att rösta ja i folkomröstningen, och den hölls under en mycket kort tidsperiod då majoriteten tillfälligt var positiv. (Troligtvis som ett resultat av valutaspekulationerna i början av 90-talet.) Desvärre bär jag själv ett mått av skuld till detta, då jag arbetade för Näringslivets EU-fakta och bidrog till att sprida propaganda. Nu står det fullstängigt klart för mig att vi borde lämna denna union omgående och fullständigt.

Alternativet med en Nordisk Union har föreslagits otaliga gånger genom historien, och jag tror att en majoritet av folket har varit för detta. Det tycks dock inte vara önskvärt ur våra styrande politikers synvinkel, och följdaktligen har vi aldrig fått lov att folkomrösta om detta (så vitt jag vet). Våra politiker tycks vilja hålla oss tillbaka, och bibehålla oss som lydstater till USA och "världssamfundet".

Jag kommer till fullo att stå bakom en strävan mot en Nordisk Union om detta blir ett alternativ i framtiden.

Anonymous siger:
17/04 2011 16:07

Håller med. Förutom påståendet att finnarna kastade ut svenskarna, eftersom det skedde genom våld utifrån. Enl. historieböcker fanns ingen folkrörelse i Finland för att bli fritt från Sverige.

Anonymous siger:
18/02 2011 17:14

En nordisk förbundsstat, vore inte en dum idé. Däremot är de delstater/förbundsländer som här nämnts lämpliga som delstater.
Skulle Sverige, med 9 miljoner inv. ha lika mycket att säga till om som Island, med mindre än en halv?!
Och motsatt, om delstaternas inbördes makt gentemot varandra vore proportionell mot folkmängden; vad är då skillnaden mellan att "de stora EU-länderna kör över de mindre"? D.v.s. Sverige eller Danmark, som ex., skulle kunna köra över Åland, eller Island.

Nej, vad man bör göra är följande:
I Sverige planeras redan för indelning av staten i 8-9 storregioner. Om man ger dessa ungefär lika stor grad av självstyre som de tyska Bundesländerna, och på liknande sätt delar in övriga nordiska stater i "bundesländer" med 0,5-2 milj. invånare vardera, så kan dessa tillsammans utgöra Förbundsstaten Norden. Våra nuvarande självständiga stater kommer då att delas upp, och kvarstå som folkliga/kulturella gränser, såsom Sverige idag består av Götaland, Svealand och Norrland; alltså områden som idag saknar administrativ roll.

Givetvis ska regionuppdelningen ske efter, i första hand, kulturell/historisk identitet, i andra hand efter folkmängd, i tredje hand efter infrastruktur/kollektivtrafik och administrativ indelning.


Ett exempel på "bundesland" kunde vara Skåneländerna: Skåne, Blekinge, Halland (ev. ej den nordligaste delen av Halland, då denna integrerats i Göteborgsregionen) samt ev. Bornholm.
Ett annat exempel: Storstäderna kan vara egna "länder". Ex. Kööpenhamn, Stockholm, Helsinki, Oslo, Göteborg...

Med denna uppdelning får man ett större antal självstyrande enheter; makten flyttas närmare folket - inte längre! Problemet i bl.a. Sverige idag är ju avsaknad av tillräckligt regionalt självstyre, med konsekvens att stora delar av folket känner sig överkörda av "Stockholm".

Commenting has been disabled.

Søg i Analys Norden