Den finländska exportindustrins stolthet ångade iväg på öppet hav och styrde kosan mot Karibien. Vid varvet i Åbo, där fartyget hade byggts, sades 400 anställda upp två veckor senare. Efter lyxkryssaren var det slut på beställningarna.

I det innersta av Finland ligger staden Varkaus med sina drygt 20 000 invånare. Under hela sin 80-åriga tillvaro har staden levt och andats tack vare pappers- och massaindustrin. Bokstavligen, för fabrikerna ligger mitt i stadens centrum.

Varkausfabrikerna ingår i Stora Enso-koncernen, vars största ägare är den finska staten och den svenska släkten Wallenberg. I juni meddelade bolaget att fabrikerna i Varkaus läggs ned inom ett år om marknadssituationen inte förändras väsentligt.

Näringslivet i hela regionen är helt beroende av skogsindustrin. Om fabrikerna läggs ned försvinner tusentals arbetstillfällen, inklusive allt vad det innebär i biverkningar, och arbetslösheten i Varkaus stiger till 30–40 procent. Det vore finskt rekord, för något liknande har inte upplevts ens under den värsta depressionen i början på 1990-talet. Varkaus kan bli det dystraste av minnesmärken över den finländska skogsindustrins fornstora dar. Skogsbolagen lever ändå vidare; på den globala marknaden investerar de framför allt i Sydamerika.

Industrin lider fortfarande

Den ekonomiska krisen far fortfarande fram med skadeverkningar på olika håll i landet. Från exportindustrin har den spridits till andra branscher, till servicesektorn och offentlig förvaltning.

Arbetslöshetsgraden låg under åtta procent ännu i september men alla förmodar att den når över tio procent under vinterns gång. De vildaste prognoserna talar till och med om 14 procent.

Allt det här märks än så länge inte mycket i folks uppehälle. Det inkomstrelaterade arbetslöshetsskyddet i Finland garanterar nästan oförändrad lönenivå under 500 dagar efter att man blivit arbetslös. Sedan sjunker stödet. De som har mist sitt arbete på grund av den ekonomiska krisen lever fortfarande på det inkomstrelaterade stödet. Deras största utkomstproblem ligger framför dem, om arbetslösheten fortsätter.

Det nya är att arbetslösheten bland män har ökat så kraftigt. Den ekonomiska krisen slog till hårdast inom den mansdominerade exportindustrin, som fortfarande dag efter dag, sänder ut dåliga nyheter. En stor del av Finlands exportindustri tillverkar investeringsvaror, som det just nu inte finns någon efterfrågan på eftersom industrin i köparländerna inte längre investerar.

Dessutom har många företag permitterat sina anställda. Sannolikt kommer en stor del av de permitterade under vinterns lopp att få beskedet att de står helt utan arbete. En tidsbomb håller på att bildas, och de verkliga samhällskostnaderna av den kommer att synas först med en viss eftersläpning.

Inkomstskillnaderna ökar, det är dagens verklighet. Den befintliga statistiken är från tiden före den ekonomiska krisen, men redan år 2007 var 13,5 procent av finländarna låginkomsttagare. Den största gruppen av dem utgjordes av pensionärerna, efter dem följde studenterna och de arbetslösa. Man kan förvänta sig att de arbetslösas andel av låginkomsttagarna ännu kommer att öka märkbart. I mitten av 1990-talet bodde cirka fyra procent av de finländska barnen i familjer med låga inkomster, år 2007 var siffran redan ungefär 14 procent.

Inkomstskillnaderna är i Finland små jämfört med övriga Europa, men de är ändå större än i Sverige, Norge och Danmark. Enligt beräkningarna har inkomstklyftan i Finland efter 1990-talet ökat snabbare än i något annat OECD-land under samma tid.

Brödköerna blir allt längre

Den ekonomiska krisens verkningar på det finländska samhället är ändå inte lika dramatiska och synliga som i början av 1990-talet då det blev tvärstopp. En lättnad är visserligen att räntorna är låga och skuldsättningen behärskad, så var det inte på 1990-talet. Men någon ordentlig utväg kan fortfarande inte skönjas. Förmodligen kommer många andra problem att eskalera i och med att arbetslösheten ökar.

Enligt den senaste jämförelsen hade Finland år 2008 gått förbi Danmark som det land i Norden där man konsumerar mest alkohol. Orsakerna till förändringen kommer inte fram i undersökningen, som är gjord före den ekonomiska krisen. Den ökade arbetslösheten kommer förmodligen inte åtminstone att stävja alkoholkonsumtionen, och redan nu är de alkoholrelaterade sjukdomarna allvarligare i Finland än i de övriga nordiska länderna.

Brödköerna har redan länge hört till den dystrare delen av det finländska välfärdssamhället. Kyrkorna, de arbetslösas organisationer, Frälsningsarmén och andra motsvarande organisationer har delat ut gratis bidrag, som har haft sina mottagare också under bättre tider. Nu har man överallt sett att dessa tysta köer på sistone har blivit betydligt längre. Fattigdomens besvärjelser håller klart på att öka.

Fattigdomen drabbar framför allt de långtidsarbetslösa och många pensionärer, ensamstående och studerande. Ungdomsarbetslösheten ligger, beroende på ort, på båda sidorna om 20 procent. Det är omöjligt att få inkomstrelaterat arbetslöshetsbidrag om man aldrig ens har börjat få inkomster.

Majoriteten av de unga studerar, försöker få ett jobb och leva ett vanligt liv. Men inte alla. Man har uppskattat att till och med 40 000 finländare mellan 16 och 24 år har hamnat utanför både utbildning och arbetsliv. De har ”försvunnit” någonstans och ingen tycks veta vart. Rusmedelsmissbruk och bristande framtidstro är allmänt bland de utslagna. Samhällets sista skyddsnät når visserligen de flesta av dem men det blir att hanka sig fram på låga socialbidrag. Klyftan mellan de utslagna och den aktiva befolkningen ökar, för i samhället accentueras allt mer betydelsen av kunnande och aktivitet.

Allt fler låginkomsttagare

Ändå kan också utbildade unga se med avund på sina föräldrars generation, som har haft ett bestående arbete. Dagens unga erbjuds närmast bara vikariat, tidsbestämda anställningar, deltidsanställning och en osäker framtid.

Ta till exempel Uleåborg: en modern stad i norra Finland med 130 000 invånare, universitet och en teknologiindustri som man är stolt över. Orten växer men arbetslösheten med den. Ungefär 9 000 Uleåborgare står utan arbete, ett par tusen av dem är unga.

Den stora staden och de många utbildningsmöjligheterna har lockat många unga från övriga delar av norra Finland till Uleåborg men de har nu stora svårigheter att få arbete där. Man har febrilt sökt metoder för att minska ungdomsarbetslösheten, som i Uleåborg är störst i landet, men verkligheten låter sig inte förändras i en handvändning. Företagen rekryterar inte längre och den offentliga sektorn strävar på grund av kostnadstrycket efter att minska på antalet anställda snarare än att avlöna fler. Trots detta är gatubilden normal: fattigdomen i Finland är relativ, utåt märks den knappt.

I Helsingfors ser man tydligt att bostadsområdena har börjat differentieras enligt förmögenhet samt social och etnisk bakgrund. Fenomenet är ännu inte lika påtagligt i landet i övrigt.

Arbetslösheten bland invandrare var redan före den ekonomiska krisen dubbelt så stor som bland majoritetsbefolkningen. Även deras situation har försvårats av att arbetsmarknaden har gått i stå. Samtidigt blir det också svårare att integrera sig i det finländska samhället. Inte heller detta fenomen blir särskilt synligt eftersom antalet invandrare i Finland är väsentligt mindre än i de övriga nordiska länderna.

Indholdet i artikkelen er udtryk for skribentens egne holdninger