En helg i oktober samlades Sverigedemokraterna till landsmöte i skånska Klippan. Då var partiet litet och ökänt för sin islamfientliga politik. På mötet i Klippan tog man också beslut om sin invandringspolitik. Svenska journalister närmade sig mötet med försiktighet, lite osäkra på hur mycket de egentligen skulle lyfta fram de kontroversiella ståndpunkterna.

Det var först på måndagen efter mötet som det brakade loss. Den 19 oktober publicerade Sveriges största tidning Aftonbladet en debattartikel skriven av Jimmie Åkesson, partiledare i Sverigedemokraterna.

Aldrig förr hade det lilla främlingsfientliga partiet nått en sådan uppmärksamhet. Citatet i rubriken var oerhört provocerande: ”Muslimerna är vårt största utländska hot”. Debatten satte i gång flera debatter om debatten. Alla medier hängde på för att kommentera debattartikeln.

”Aftonbladseffekten”

Opinionssiffrorna steg och vid jul trodde nog alla svenskar att Sverigedemokraterna skulle ta sig in i den svenska riksdagen vid valet i september 2010.  Partiets framgångar beskrevs som ”Aftonbladseffekten”.

Tidigare på hösten hade svenska medier tvistat om Sverigedemokraternas annonsering i valrörelsen. Bonnierägda TV4 meddelade att man tänkte sälja annonstid för flera miljoner.

– Det är trevligt om partierna nu kommer till oss, sa tv-kanalens kommunikationsdirektör Gunnar Gidefeldt.

Aftonbladets chefredaktör Jan Helin beslutade sig däremot för att stoppa Sverigedemokraternas annonsering.

– Jag ville inte göra mig till en del av Sverigedemokraternas mycket skickliga kampanj för att tvätta bort sin stämpel som ett främlingsfientligt, extremistiskt parti genom att publicera deras reklam, löd Jan Helins motivering.

Men, som han sedan skrev på sin blogg, han hade inte mer chans än en ”snöboll i helvetet”. Många debattörer menade att risken fanns att Sverigedemokraterna skulle göras till martyrer och då skulle sympatierna för dem öka.

Men Aftonbladet valde alltså att stoppa partiets reklam med sommarängar och Bullerbystämning. Däremot krävde tidningen att Jimmie Åkesson svarade på frågan om varför partiet uppfattar islam som ett hot mot Sverige.

Svaret kom i form av debattartikeln som därmed också blev publicerad. Partiets värdegrund blev klar och tydlig. Att partiet höll sitt landsmöte i Skåne det här året var logiskt, Sverigedemokraterna har alltid varit störst i Skåne. Där finns man redan representerade i flera kommuner. I Landskrona blev man till exempel tredje största parti i förra valet med 12 mandat i kommunfullmäktige.

Landskrona ligger i skuggan mellan Köpenhamn, Malmö och Helsingborg. En gång var det här en välmående hamnstad med en stor varvsindustri. Men så kom krisen och 1983 lades Öresundsvarvet ner.

Landskrona hämtade sig aldrig, arbetslösheten bet sig fast och i dag är den högst i hela Skåne. Många ungdomar har tvingats lämna staden för att hitta jobb i de större städerna runt omkring. I stället har de nya svenskarna flyttat in och spänningarna mellan den gamla lokalbefolkningen och de nya invandrarna har ökat.

Kvinna avled i Landskrona

De nådde sin kulmen på en parkeringsplats utanför en mataffär i slutet av mars i år.

Ett äldre par hade kört dit för att handla, den 71-årige bilföraren hade svårt att svänga in på en parkeringsplats för att det stod en bil i vägen. 71-åringen tutade, när han parkerat uppstod en ordväxling mellan honom och den 23-åriga föraren i den andra bilen. De båda männen började slåss.

Den äldre mannens 78-åriga hustru skyndade ur bilen för att komma till undsättning, men även hon fick en smäll, for i backen och avled djupt tragiskt av fallet. Den äldre kvinnan var av svensk härkomst. 23-åringen var invandrare.

Brottsrubriceringen blev först mord och uppmärksamheten blev enorm. Så småningom ändrades brottsrubriceringen till, vållande till annans död och det visade sig att kvinnan hade ett aneurysm, det vill säga ett blodkärlsbråck i hjärnan som gjorde henne extra känslig för våld mot huvudet.

Dagarna efter dödsmisshandeln befarade många att det skulle bli sammandrabbningar i Landskrona. Ansvariga politiker manade till lugn och polisen kommenderade ut extrastyrkor.

Riksmedia skrev långa utläggningar om motsättningarna i Landskrona och nu for de dit i förhoppning om att få täcka Sveriges första invandrarkravaller.

Det främlingsfientliga extrempartiet Nationaldemokraterna skulle hålla en demonstration. Autonoma grupper varslade om motdemonstrationer. Men aktionerna kom av sig och bilden som kablades ut via media blev snarare några enstaka bråkstakar på ett torg. Hela debatten som bara några månader tidigare varit så hetsig, nu tystnade den.

Befolkningen i Landskrona lade blommor på dödsplatsen och sedan sökte de sig till varandra. När den hetsiga stämningen hotade att övergå till våld slöt befolkningen sig samman. Då blev det inte ”vi och dom” längre utan ”vi Landskronabor”.

Kanske blev också Aftonbladets debattartikel en väckarklocka. Sverigedemokraterna hade visserligen jobbat hårt på att bli rumsrena, tvättat sig, tagit på sig kostymerna och kastat ut alla ex-brottslingar och nazister ur partiet. Man hade försökt profilera sig som partiet för familjer och äldre.

En av partiets kommunala käpphästar var en äldreombudsman i varje kommun. Men i debattartikeln föll polityren av: ”Muslimerna är vårt största hot, som Sverigedemokrat ser jag detta som vårt största utländska hot sedan andra världskriget och jag lovar att göra allt som står i min makt för att vända trenden när vi går mot val”.

Partiets alla ansträngningar för att framstå som ett anständigt parti till trots, efter debattartikeln blev islamofobin det enda budskap som fick fäste bland svenskarna.

Acceptansen för invandrare ökar

I slutet av maj presenterades så en rapport från SOM-institutet vid Göteborgs universitet. Institutet mäter regelbundet svenskars attityder och det har hög trovärdighet.

Rapporten var gjord av Marie Demker, professor i statsvetenskap. Den visade att svenskar blir alltmer positiva till invandrare. Trots Sverigedemokraternas mobiliseringsförsök har invandrare aldrig varit så accepterade som nu.

I en debattartikel i Dagens Nyheter skriver Marie Demker att även inställningen till flyktingmottagandet är mer positiv. Det är framför allt befolkningen i storstäderna som ser positivt på invandringen. Detta trots att de flesta invandrarna bosätter sig i just i och omkring storstäderna Stockholm, Göteborg och Malmö.

Kvinnor och yngre har lättare att acceptera invandrare. Mer konservativa moderater är mer tveksamma medan de gröna miljöpartisterna har lättast att acceptera invandringen. De liberala i Folkpartiet är mindre toleranta mot invandrarnas religionsutövning i dag än när mätningarna påbörjades för sjutton år sedan.

Undersökningen kommer att presenteras i sin helhet i juni i år under titeln ”Nordiskt ljus” (red Weibull & Holmberg).

Allt färre svenskar anser alltså att det finns för många invandrare i landet. Ofta är man mer tolerant så länge man inte direkt berörs av invandringen.

Därför är det anmärkningsvärt att acceptansen också har ökat för att ta emot en invandrare i den egna familjen. Hösten 2009, alltså den höst debattartikeln publicerades, är det bara tolv procent som har något emot att få en invandrare från en annan del av världen ingift i sin familj.

Den samhälleliga och privata acceptansen går uppenbarligen hand i hand. Acceptansen har också ökat för att ta emot flyktingar.

Det är bara Sverigedemokraterna som har en klar aversion om invandrare och flyktingar. Sverigedemokraterna har hittills aldrig varit i närheten av den svenska riksdagen. Och sannolikheten för att de ska komma in minskar också denna förvalsvår 2010.

Opinionssiffrorna dalar och partiet ligger nu nere på ett opinionsstöd på två procent. För att komma in i riksdagen vid valet i september behöver det fördubbla den siffran.

Som läget är nu kommer Sverigedemokraterna inte in och därmed har också debatten mellan de etablerade blocken ebbat ut. Den rödgröna oppositionen har varit benhård emot allt samarbete med Sverigedemokraterna medan den borgerliga regeringsalliansen lämnat frågan mer öppen.

Medierna har slutat att skriva om partiet och i slutet av maj föll också domen i Landskrona tingsrätt. 23-åringen dömdes till fängelse i ett år och tio månader, något som invånarna i Landskrona accepterade utan några som helst protester.

Indholdet i artikkelen er udtryk for skribentens egne holdninger