Något av det mest utmärkande för det finländska kulturlivet är just att det är så finländskt. Samma gäller politiken och medievärlden, ja hela det offentliga livet. Invandrarna står mest i periferin, ibland i en biroll men sällan som verkliga aktörer. Situationen är den samma inom såväl det finsk- som det svenskspråkiga kulturlivet.

En språklig mångfald som avviker från de övriga nordiska länderna är visserligen inbyggd i det finländska kulturlivet, det finns ju utbud på både finska och svenska. Den svenskspråkiga kulturen mår bra om man ser till hur få som använder språket men den nya mångkulturaliteten är däremot inte så välmående.

I den politiska debatten har ändå en speciell förändring kunnat skönjas. För första gången ser man i den finländska politiken krafter, som uttryckligen propagerar för sin kritiska inställning till invandring. De här tankarna ses främst i diskussionsforum på nätet. Hur mycket understöd dessa tankar har är inte mätt i något val än men tonen i den offentliga debatten har blivit annorlunda.

Invandringen var länge liten

En förklaring till att invandrarna har så liten roll i offentligheten finner man i historien och statistiken. Hittills har både arbetskraftsinvandringen och antalet asylsökande till Finland varit litet. Mellan 1950- och 1970-talet emigrerade arbetskraft från Finland, främst till Sverige, och trafiken åt det andra hållet var mycket sporadisk. Flyktingpolitiken var sträng under en lång tid. Med andra ord finns det inte så många invandrare i Finland som skulle ha långvariga rötter i landet.

Situationen tog en vändning först på 1990-talet i och med internationaliseringen och det ekonomiska uppsvinget. Statistiken gällande både arbetskraftsinvandring och asylsökande har år för år visat en klar uppgång. Det i sin tur återspeglas i den politiska debatten om invandringen.

År 1990 fanns det i Finland enligt statistiken cirka 30 000 utlänningar. Nu är antalet personer med utländskt medborgarskap cirka 150 000. Procentuellt är ökningen stor, men med nordiska eller europeiska mått mätt är antalet fortfarande litet.

De flesta kommer från närområdena

De överlägset största invandrargrupperna kommer från Ryssland, Estland och Sverige. Det är alltså personer som är antingen något slag av återflyttare eller som kommer från samma kulturella krets kring Östersjön. Alla andra länders medborgare utgör grupper på mindre än 5 000 personer. Om man räknar med dem som redan har finländskt medborgarskap är siffrorna något högre.

Det största fenomenet i finsk litteratur under fjolåret var Sofi Oksanens verk Puhdistus (fritt översatt: Rening), som vann alla betydande litteraturpriser och toppade bästsäljarlistorna. Oksanen är en ung kvinna, vars ena förälder är från Estland. I sin bok behandlar hon estniska kvinnoöden under Sovjettiden. I sina tidigare verk har hon skrivit om estländares liv i Finland.

Den här typen av texter ses ändå inte som en del av invandrardebatten, utan närmast som inlägg i fråga om vår samtidshistoria och de komplicerade relationerna mellan Finland, Estland och Ryssland.

Det ryska språket hörs allt oftare på de finländska städernas gator. I Helsingfors utgör de ryskspråkiga redan mer än två procent av stadens invånare. Utöver det räknas antalet ryska turister i hundratusental.

Förändringen märks visserligen i affärernas reklamskyltar men inte i kulturlivet eller i massmedierna. Försöken att få till stånd en egen tidning för ryssar i Finland har inte riktigt vunnit gehör. Den ryska invandrargruppen är väldigt heterogen. En annan fråga är, vilken ortodoxa kyrka de ryska invandrarna ska höra under. Finlands ortodoxa kyrka lyder nämligen under patriarken i Konstantinopel, inte patriarken i Moskva, och många ryssar vill helst hålla sig inom sin egen kyrkliga sfär.

Där har vi alltså ett annat ”inbyggt” drag i den finländska kulturella mångfalden: ett mycket lutherskt land, där de ortodoxa utgör en naturlig andra folkkyrka med officiell status.

Inte många kändisinvandrare – än

Finland, som redan har två språk och två kyrkor, håller på att bli än mer mångkulturellt, men det går långsamt. Den ökande, men fortfarande mycket lilla, befolkningen med utländsk bakgrund har inte mycket synlighet i det offentliga livet. Det finns några kända tv-ansikten, redaktörer och en del andra som har figurerat i offentligheten men den finländska offentligheten och kulturen visar fortfarande upp ett rätt homogent ansikte.

Detta kommer till synes bland annat i att landets riksdag aldrig har haft någon ledamot med klar invandrarbakgrund. I det senaste valet var det nära och någon kommer sannolikt att stiga över denna tröskel med tiden. I kommunernas och städernas fullmäktige finns det dock en del personer med invandrarbakgrund.

Det finns också enskilda exempel åt andra hållet. Till exempel Umayya Abu-Hanna med rötter i Palestina har blivit en känd redaktör och författare i Finland. I sommarens EU-val är hon en stark kandidat på Gröna förbundets lista.

I synnerhet i Helsingforsregionen är mångkulturaliteten vardag i skolan. Det leder så småningom också till mer synlighet när den nya generation växer upp som har lärt sig språket och det finländska samhället, men förändringen kommer inte i en handvändning. Det är först under de senaste åren som det finländska skolsystemet på allvar har tvingats ta itu med den mångkulturella utmaningen.

Främlingsfientligheten sticker upp

Den mest aktuella frågan gällande invandring finns ändå inom politiken. Ett särskilt drag inom den finländska politiken var länge att det saknades ett populistiskt, främlingsfientligt parti. Det kan kanske förklaras med att det fanns få invandrare och de kulturella konflikterna var rätt små.

Nu har understödet för det populistiska Sannfinländarnas parti enligt opinionsundersökningar stigit snabbt till närmare tio procent. Partiets bärande tanke är att man motsätter sig EU och det hela stöder sig mycket på ordföranden Timo Soinis skickliga politiska retorik.

Soini själv har inte plockat poäng med invandrarfientliga uttalanden. Partiets snabba tillväxt och framgång i kommunalvalet har ändå lockat med folk, för vilka just det temat är huvudsaken. De har varit speciellt aktiva i olika diskussionsforum på internet.

Inför EU-valet agerade Soini så att den utlänningsfientliga falangens galjonsfigur inte blev partiets kandidat. Genom att se till att inte ha någon utmanare i de egna leden säkrade han sin egen ställning som partiets främsta kandidat och kan nu koncentrera sig på att kritisera EU. Det är oklart hur många anhängare den utlänningsfientliga falangen har i verkligheten. Detta har ändå påverkat det finländska debattklimatet, i synnerhet då antalet asylsökande har ökat snabbt samtidigt som den ekonomiska recessionen drabbar landet och arbetslösheten ökar. Migrationsministern, Svenska folkpartiets Astrid Thors, har tvingats försvara sin egen linje mot en tidvis hätsk kritik.

Ännu för ett år sedan ansågs det klart att behovet av arbetskraftsinvandring ökar snabbt då Finland får brist på arbetskraft. Den ekonomiska krisen har åtminstone tillfälligt ändrat på den situationen. Samtidigt har också attityderna blivit stramare.

I mitten av april undertecknade alla riksdagspartiers ordförande, utom en, en vädjan mot rasism med inriktning på EU-valet och där man tog avstånd till kandidaternas eventuella rasistiska och invandrarfientliga åsikter. Den enda partiledare som inte undertecknade var uttryckligen sannfinländarnas Timo Soini, som ansåg att denna vädjan var ett sätt att ingripa i kandidatnomineringen inom hans parti.

Indholdet i artikkelen er udtryk for skribentens egne holdninger