Natoanhängarna ser redan år 2012 som en första möjlighet att ta beslut i frågan.

Vid den tidpunkten har Finland redan fått en ny regering och en ny president. Trots att presidentens inrikespolitiska makt har reducerats nästan till obefintlighet – någon ny överlägsen president som Kekkonen kan landet inte längre få – så har presidenten ändå något att säga till om i utrikespolitiken. EU-frågorna hör till regeringen men i övrigt är det per definition presidenten tillsammans med regeringen som leder utrikespolitiken. Det är presidenten som beslutar om Finlands relationer till andra stater och han är också försvarsmaktens överbefälhavare.

Med andra ord kan Finland inte gå med i Nato mot presidentens vilja. Det kommer alltså inte att ske under Tarja Halonens presidentskap, för hon är klart emot ett Natomedlemskap. Men Halonens period går ut år 2012 och den nya presidenten och regeringen kan ha en annan linje.

I Finland diskuteras det ofta om huruvida presidenten borde fråntas all makt också gällande utrikespolitiken och man skulle övergå till en entydigt statsministerledd politik. Det skulle förutsätta en ändring i grundlagen. I princip skulle det finnas tid att göra de ändringarna innan nästa president tillträder men just nu ser det ut som om man inte kunde uppbåda tillräcklig politisk enighet i frågan. Därför kommer den nya presidentens åsikter att ha stor betydelse i Natofrågan.

Finland har en enorm reservistarmé

Det är hur som helst lätt att förutspå att det inte i en handvändning går att ändra Finlands officiella linje i fråga om Nato, varken inrikes- eller utrikespolitiskt. Orden Finland och Nato har en enorm laddning av både medvetna åsikter och omedvetna känslor, vilkas rötter står att söka så långt bakåt i tiden som i vinterkriget år 1939.

I praktiken har den finska arméns materielanskaffningar och styrningssystem redan nu anpassats till Natostandarder. I fredsbevarande och krishantering samarbetar Finland med Nato, utan särskilda inrikespolitiska problem. Den här typen av umgänge är intensivt men tröskeln till ett officiellt Natomedlemskap är hög.

Man bör komma ihåg att Finlands försvarspolitiska erfarenheter skiljer sig totalt från de övriga Nordiska ländernas, vilket också återspeglas i de lösningar man har i dag. Finland är kanske det enda västeuropeiska land, där allmän värnplikt fortfarande hör till vardagen, och där den inte ens ifrågasätts. Finland kan på en månad mobilisera och beväpna en reservistarmé på 350 000 man, vilket är en väldig mängd i ett land med fem miljoner invånare.

Detta tankesätt avviker totalt från Natoländernas yrkesarméer. Många sakkunniga anser att man lugnt kan minska på antalet reservister i Finlands armé. Men ett sådant beslut är politikerna inte benägna att ta. Understödet för den nuvarande värnpliktsmodellen är så starkt att det inte ger politiskt utrymme för förändringar.

Historiens tunga barlast

Förklaringen finns i historieböckerna. Finland var två gånger, vintern 1940 och sommaren 1944, i verklig livsfara. En övermäktig Sovjetarmé trängde in, med avsikt att ockupera Finland och ändra på samhällssystemet. Båda gångerna stod den finländska armén emot, och båda gångerna upplevde Finland sig stå ensam i sin kamp (trots att Tyskland var en allierad i fortsättningskriget).

Sedan dess har man tänkt att Finlands försvarsmakt med egna krafter måste klara av att försvara hela sitt rike – med 1 300 km landsgräns mot Ryssland.

Efter kriget blev det en svår balansgång mellan öst och väst både i de internationella relationerna och i inrikespolitiken. Ända fram till slutet av 1980-talet var nyckelordet Finlands opartiskhet. Vad det egentligen innebar fördes det många diplomatiska duster om. I och med opartiskheten höll Finland ett avstånd till Moskva och byggde upp sitt eget nordiska samhälle. Priset för detta var att Finland tvingades hålla sig utanför många europeiska samarbetskonstellationer, till och med Europarådet. Tanken på ett finländskt Natomedlemskap var stört omöjlig.

Den tiden är nu förbi men åsikten att Finland ska hålla sig utanför militära allianser sitter fortfarande djupt hos många. Också tanken på utländska trupper i Finland är främmande för de flesta. Dessutom ingår här också en viss realpolitisk tolkning om Finlands ställning som granne till Ryssland. Enligt den tolkningen skulle ett medlemskap bara öka spänningen vid den finska gränsen – samtidigt påminner man ändå om att Finland fattar sina beslut själv.

Finländarna har deltagit i fredsbevarande operationer runt om i världen. Tyngdpunkten ligger nu i Kosovo och Afghanistan, på båda ställena i ett nära samarbete med Nato. I Afghanistan har Finland visserligen bara hundra soldater, vilket i internationell jämförelse är få. Krishanteringen i utlandet är viktig för försvarsmakten i Finland, men inte en tyngdpunkt.

Majoriteten emot Nato

Natoanhängarnas argument är att Finlands säkerhet skulle förbättras och att Nato har förändrats till sin natur. Nu är det ju närmast fråga om en internationell samarbets- och krishanteringsorganisation, som det med tanke på landets internationella relationer vore naturligt att höra till.

Redan EU-medlemskapet var för Finland till stor del ett säkerhetspolitiskt val. Man ville förankra landet i de västeuropeiska strukturerna. Men EU och Nato är i den finländska debatten två olika saker. Nato hör framför allt mer ihop med Förenta Staterna och på den punkten varierar synen mellan beundran och avsky.

Det har kontinuerligt gjorts opinionsundersökningar om Natomedlemskapet och i alla dem har en klar majoritet varit emot en anslutning. Det har en viss betydelse eftersom ett eventuellt beslut om medlemskap förmodligen skulle gå till folkomröstning. Under den senaste tiden har motståndet ändå minskat. Många synliga personer, som Nobelpristagaren president Martti Ahtisaari och den förre statsministern Paavo Lipponen stöder ett medlemskap. Det ligger ändå en viss poäng i att de inte ansåg sig kunna främja frågan medan de var i tjänst.

Inställningen till Nato delar också partierna i olika läger. Samlingspartiet, som är på uppgång, är det enda betydande parti som öppet stöder ett medlemskap. Centern och Socialdemokraterna har en del anhängare men största delen är ändå emot.

Nästan ingen av motståndarna utesluter ett medlemskap med ett kategoriskt nej. I Finland har man i åratal vädjat till ”Nato-optionen”, alltså Finlands möjlighet att söka sig till militäralliansen om man så beslutar. Det är heller ingen som på åratal har talat om opartiskhet, utan om alliansfrihet eller om att hålla sig utanför militära allianser.

Finlands säkerhetspolitik utstakas vart fjärde år i en mycket ingående och väl beredd säkerhets- och försvarspolitisk redogörelse. Den senaste är som bäst under behandling i riksdagen. I den sägs, helt enligt förväntningarna, att den gamla linjen håller. Redogörelsen påverkar ändå bara de närmaste åren.

Mest har man i redogörelsen fäst uppmärksamhet på definitionen av Natorelationen. Det står: ”Det finns också i fortsättningen starka grunder för att överväga ett finskt Natomedlemskap.” I den finländska debatten har det här tolkats både som en ändrad inställning till Nato och som att den gamla inställningen fortfarande gäller. Det är närmast frågan om hur man vill läsa texten.

Finland har inte officiellt tagit ställning till Thorvald Stoltenbergs rapport om nordiskt försvarssamarbete och den har heller inte väckt någon större debatt. Rapporten fick ett motstridigt mottagande. De nya tankarna rosades men uppmärksamheten riktades främst till förslaget om gemensam luftövervakning av Island, vilket för många kändes som en främmande uppgift för Finland. Det dryftades också om förslaget i praktiken innebar ett steg mot en nordisk försvarsallians. De nordiska länderna har ju i sig varit naturliga samarbetsparter, åtminstone när det gäller materielanskaffningar och motsvarande. Det är möjligt att diskussionen tar ny fart när rapporten behandlas i officiella fora.

Indholdet i artikkelen er udtryk for skribentens egne holdninger