Finlands president Urho Kekkonen var närvarande då de rika industriländerna år 1970 i FN:s generalförsamling lovade höja sitt officiella u-landsbistånd till 0,7 procent av bruttonationalprodukten. Kekkonen lovade att också Finland skulle förbinda sig vid detta mål.

Nästa år har det gått 40 år sedan löftet gavs, något som frivilligorganisationerna inom utvecklingssamarbete gärna påminner om. Nu kommer Finland upp till 0,51 procent av bruttonationalprodukten, vilket motsvarar det minimimål som Europeiska unionen satt för gamla medlemsstater år 2010. Landet siktar på att nå FN:s målsättning år 2015.

Dylika tidsgränser har man haft också tidigare. När den nuvarande statsministern Matti Vanhanens första regering tillträdde år 2003 skrev man i regeringsprogrammet att 0,7 procent ska uppnås år 2010.

Finland har genom åren i ett otal internationella fora lovat sträva efter 0,7 procent. Det är pinsamt att ligga under den gränsen, i synnerhet i en nordisk jämförelse. Program och tidtabeller har gjorts upp – och en gång, år 1991, uppnåddes och till och med överskreds målet.

Det skedde alltså under den förra depressionen. Bruttonationalprodukten sjönk drastiskt och innan biståndsanslagen hann sänkas hade deras relativa andel stigit över FN:s gräns. Under de följande åren gjordes en budgetnedskärning som har ansetts utgöra världsrekordsfart i biståndsminskning. År 1994 var andelen bara 0,3 procent av bruttonationalprodukten. Det egna landets ekonomiska problem hade kört över de internationella löftena, och utvecklingssamarbetet drabbades av en kraftig avveckling.

Ny ekonomisk kris

Det har tagit en lång tid att kravla sig upp ur den gropen, och nu står vi mitt i en ny ekonomisk kris. När statsbudgeten för år 2010 gjordes upp i somras var många rädda för att anslagen för utvecklingssamarbete delvis skulle stryka med. Den här gången tyngde ändå de givna löftena så mycket att anslaget bibehölls på ungefär samma nivå som tidigare. Verksamheten kan fortsätta planenligt.

Diskussionen om Finlands utvecklingssamarbete har framför allt handlat om nivån på anslagen. Innehållsfrågorna har knappt intresserat vare sig den stora allmänheten eller politikerna, och inte heller organisationerna i branschen har bildat några folkrörelser, vilket frivilligorganisationerna i Finland sällan gör annars heller. Samtidigt finns det ändå fenomen som klart tyder på en ökad medvetenhet. För tio år sedan fanns det rättvisemärkta produkter bara i vissa specialaffärer, nu kan man välja rättvisemärkt överallt.

Ideologin inom det finländska utvecklingssamarbetet har varierat genom tiderna. I början var tanken närmast att främja Finlands egen export. Efter det följde många projekt som utsattes för kraftig kritik, t.ex. ett misslyckat försök att grunda en traktorfabrik i Tanzania.

Numera ägnas arbetets innehåll mer eftertanke. Det övergripande målet är att minska fattigdomen och verka för en hållbar utveckling. Tyngdpunkter är klimat och miljö, krisförebyggande arbete och stödjande av fredsprocesser. Därtill finns det ett antal viktiga teman att verka för: kvinnors och flickors ställning, jämställdhet, barns, handikappades, ursprungsbefolkningars och etniska minoriteters rättigheter samt bekämpning av hiv/aids. Listan över de länder som Finland huvudsakligen har bilateralt utvecklingssamarbete med har minskat till åtta. Dessa länder är Etiopien, Kenya, Moçambique, Zambia, Tanzania, Vietnam och Nicaragua.

Martti Ahtisaaris stora betydelse

Under de senaste åren har de internationellt sett mest imponerande prestationerna inte utförts av statens officiella aktörer, utan dem har en man stått för, nämligen Martti Ahtisaari. Hans operationer (i Namibia, Kosovo, Nordirland, Indonesien, Irak osv.) utgör ett kapitel för sig i Finlands internationella historia.

Ahtisaari gjorde karriär som finländsk diplomat i Afrika och fortsatte sedan i olika FN-uppdrag. I sitt hemland har han alltid varit något av en utomstående, vilket delvis bidrog till att han valdes till president år 1994, då de partitrötta finländarna sökte ett nytt ansikte i stället för de utnötta politikernas. Samtidigt ledde utanförskapet ändå till att han saknade ett starkt stödmaskineri i Finland. Hans popularitet minskade och socialdemokraterna lyfte fram sin nya presidentkandidat Tarja Halonen.

Presidentperioden var ändå en rejäl språngbräda för Ahtisaaris internationella karriär, i synnerhet då perioden kulminerade i att han blev fredsmäklare i Kosovo. Han grundade organisationen Crisis Management Initiative, CMI, som har sitt huvudkontor i Helsingfors och är en aktör som utanför statsförvaltningen arbetar för att förbättra det internationella samfundets förmåga till krishantering och konfliktlösning. CMI arbetar med både synliga medlingsuppdrag och mindre synliga uppgifter som att utveckla användningen av informations- och kommunikationsverktyg i fredsbygget.

Sedan Ahtisaari i fjol tilldelades Nobels fredspris har finländarna lärt sig att värdesätta honom ännu mer. Man kan utan omsvep säga att uppfattningen om det globala ansvaret inte skulle vara på långt när lika omfattande i Finland utan Ahtisaaris agerande. Detta trots att CMI i sig inte har sökt mycket offentlighet inom landet.

Långa fredsbevarartraditioner

Redan för årtionden sedan föddes i Finland en myt om att landet är ”en stormakt inom fredsbevarande”. Det började med aktivt deltagande i FN:s tidigare fredsbevarande operationer på Cypern, i Suez och på andra ställen. Traditionen har fortsatt: Finland är för närvarande med i t.ex. Kosovo, Tchad och Afghanistan. Flest soldater, cirka 400, har Finland i Kosovo.

Det här ger försvarsmakten efterlängtad internationell erfarenhet. Arméns huvudsakliga uppgift ligger ändå förankrad i ett traditionellt nationellt försvarstänkande. Det är frivilliga som åker ut i världen, inte professionella fredsbevarare.

Problematiskt för Finland är att konflikterna blir allt mer komplexa och ibland uppstår situationer där militärt våld kan bli aktuellt. Finland hör inte till Nato, men samarbetar tillräckligt intensivt med Nato i dessa frågor. Nordisk samverkan är i det här sammanhanget redan en självklarhet, i synnerhet med Sverige och Norge. En förutsättning för det hela är ändå att man har FN:s mandat, och några stridsuppgifter kommer inte på fråga. Våld kan användas i självförsvar, vilket har skett i Afghanistan, men inte annars.

Finland har alltså tonvikten på civil krishantering och på att hjälpa samhällena att komma på fötter. I själva verket ligger målen för Finlands utvecklingssamarbete, krishanteringsverksamhet och det arbete som Ahtisaaris organisation gör i linje med varandra, målet är att lappa ihop söndertrasade samhällen.

Nu i december bad Nato Finland om fler styrkor till Afghanistan. Där finns för närvarande cirka 120 finländska soldater men antalet kommer förmodligen inte att öka märkbart. Politikerna är eniga om att närvaron i Afghanistan är viktig men de drar sig för att besluta om en väsentlig ökning av styrkorna. Dessutom verkar det inte längre finnas många som frivilligt skulle åka dit.

Verksamheten i närområdena

En väsentlig del av Finlands internationella insatser görs i närområdet. Efter Sovjetunionens fall siktade man på att hjälpa de baltiska länderna att komma på fötter och på att underlätta de sociala och miljörelaterade problemen i nordvästra Ryssland, i närheten av den finska gränsen. Verksamheten i de baltiska länderna behövs inte längre och även i Ryssland har arbetet ändrat karaktär. I stället för biståndspengar betonas multilateralt samarbete, som också Ryssland förbinder sig till.

Nu har man t.ex. med hjälp av Nordiska Investeringsbanken (NIB) skapat finansieringsmekanismer för miljöpartnerskapet inom EU:s nordliga dimension. Något liknande eftersträvas också inom det trafik- och logistikpartnerskap som håller på att inledas inom den nordliga dimensionen. Målet är att förbättra miljöns tillstånd i regionen och att uppgradera trafikförbindelserna.

Den nordliga dimensionen uppstod på sin tid genom ett finländskt initiativ. Det är också finländska aktörer som har försökt hålla initiativet vid liv genom att ge det nytt innehåll. Miljöpartnerskapet har fungerat bra tack vare lyckade finansieringslösningar, ett bra exempel är det reningsverk som byggts i S:t Petersburg.

Samtidigt ökar oron för Östersjöns tillstånd. I december ökade Finland betydligt, genom NIB, sin finansiering av havsaktionsplanen för Östersjön.

Inom den här sektorn finns också Nordiska miljöfinansieringsbolaget NEFCO, som hittills gjorts sina största insatser i nordvästra Ryssland, Baltikum, Ukraina och Vitryssland. I fortsättningen verkar NEFCO i samarbete med Nordiska utvecklingsfonden (NDF) för att finansiera klimatprojekt i de fattigaste utvecklingsländerna.

Dessa tre organ (NIB, NDF, NEFCO), som har sina huvudsäten i Helsingfors, arbetar mycket sakkunniginriktat. Innehållet i den finländska samhällsdebatten har de inte haft något större inflytande på och det är inte heller många utomstående som känner till deras existens.

Indholdet i artikkelen er udtryk for skribentens egne holdninger