Mera folk. Massor med mera folk. I dag bor det drygt 27.000 människor på Åland. Även i nordiska sammanhang är Åland en lilliputt, men en hyfsat framgångsrik sådan. Åland är sitt geografiska läge till trots en inflyttningsbygd, arbetslösheten ligger på 2 % och landskapet genererar årligen mer skatteintäkter än den 0,45 % av de statliga intäkterna som man schablonmässigt räknar med.

Allt borde alltså vara frid och fröjd. Det är det naturligtvis inte, eftersom inte ens det rikaste samhälle kan stanna upp. Den åländska ekonomin var länge enbent beroende av sjöfarten, till den grad att all framtidsplanering kretsat kring hur man politiskt kan stärka just den sektorns framtidsutsikter. Ur den situationen är Åland på väg bort, främst genom nyetableringar inom it- och banksektorn. Eftersom Åland är så litet syns det bättre än på annat håll att det faktiskt är de enskilda drivande personerna och de enstaka riktigt bärkraftiga idéerna som kan vända hela trender.

Just där kommer problemen in. Vi har en sektor som är på väg att börja blomstra och ge Åland en framtid bortom försäljningen av skattefri sprit på färjorna. Turismen utvecklas årligen och man har lyckats få till stånd en säsongsförlängning med några dyrbara veckor.

Inom alla sektorer i det åländska näringslivet finns ett allt överskuggande problem, och det är bristen på arbetskraft. Det saknas folk inom service-sektorn, till den grad att restauranger i somras fick hålla stängt mitt i brinnande högsäsong för att man inte hade folk. Det saknas folk inom it- och banksektorn, det lokala spelmonopolet är ständigt på jakt efter personal och den offentliga sektorn har svårt att hitta bra människor till de högre posterna inom förvaltningen. Som i alla andra välfärdsstater finns också ett snabbt växande behov av personal till vården och äldreomsorgen.

Finns viljan för arbetskraftsinvandring?

Det finns två huvudsakliga hinder för inflyttning till Åland. Det ena ligger i det åländska minoritetsskyddet, som lägger överkommliga men dock hinder i vägen för en problemfri inflyttning. För att få tillgång till det mest attraktiva boendet, strandtomterna och större markområden, och för att få starta egna företag, måste man ha åländsk hembygdsrätt, och det tar det fem år för en finländsk medborgare att få. Det finns vägar att kringgå detta, men de är än så länge inte tillräckligt smidiga och tydliga, och gör att särskilt resursstarka människor tycker sig mer välkomna på annat håll.

Det andra problemet är den stora bristen på bostäder. Det byggs visserligen villor i rasande takt, men främst av dem som redan bor på Åland, och inte på långa vägar tillräckligt snabbt för att tillgodose behovet av hyresbostäder för nyinflyttade. Bostadspolitiken på Åland har vacklat mellan strategier, så att det kommunala byggandet mest koncentrerats på behovet av socialt boende, medan privata byggare satsat på dyra/svindyra lägenheter med bred vinstmarginal. De vanliga lägenheterna till överkomliga priser är lätt räknade. Situationen blir därmed en effektiv spärr för den som vill flytta till Åland, hur lockande jobb och sociala sammanhang än må vara.

Är då den åländska befolkningen och dess folkvalda redo att driva en inflyttningspolitik som verkligen breddar vägen för en behövlig arbetskraftsinvandring? Ja, och nej. Man pratar mycket om det. Lantrådet Roger Nordlund (c) har många gånger sagt att Åland behöver ha minst 30.000 invånare och att alla är välkomna. Samtidigt handlar den viktigaste diskussionen på Åland om den specifikt åländska identiteten, Ålands enspråkigt svenska status och hur åländskheten ska skyddas från inre och yttre hot. Det åländska samhället är politiskt konservativt och har fortfarande djupa rötter i det gamla jordbrukssamhället, där förändringar är långsamma och nya människor integreras över en generation, inte på några år.

På plussidan kan sägas att de människor som flyttar till Åland i regel snabbt finner sig tillrätta, just för att arbetsmarknaden suger upp alla som finns. Fullvärdig ålänning blir man dock inte i rappet, och det är en tung kvarnsten kring framtidens hals.

I det kommande lagtings- och kommunalvalet, som hålls den 21 oktober, kan man redan av valaffischerna utläsa både kluvenheten till inflyttning och fokuseringen på det förment genuint åländska.

Åländsk center har i alla tider varit det ”statsbärande” partiet på Åland, och går år 2007 till val med parollen ”Våga vara ålänning”. Detta gör man i bister tävlan med självständighetsrörelsen Ålands framtid, vars lösning på alla problem är att Åland bildar en egen stat. Den hotbild som ska mobilisera väljarna är att åländskheten och det svenska språket är under hot, från EU, som utarmar beslutanderätten, från Finland som småaktigt underlåter att förstå ålänningarnas särskilda problem, och från det finska språket i synnerhet som hotar ta över allt större delar av den åländska vardagen.

Dessa frågor måste alla partier i det åländska politiska fältet förhålla sig till, antingen genom att prata för ett mer modernt och öppet förhållningssätt till omvärlden, eller genom att framställa sig som fasta försvarare av den åländska identiteten.

Alla de klassiska välfärdsfrågorna, vård, skola och omsorg och hela höger-vänster-skalan får på Åland ytterligare en dimension av vilken grad av protektionism ett parti anser att Åland behöver, och mot vad. Politiskt befinner sig alla partier väldig nära mitten av ett nordiskt välfärdssamhälles politiska spektrum, så att Ålands socialdemokrater tämligen konfliktfritt under de tre senaste åren samregerat med Åländsk center och borgerliga Frisinnad samverkan.

Åland kan hamna i bakvattnet

Brännpunkten i den åländska politiken är hur Åland ska behålla och skydda sin identitet och särart samtidigt som man bibehåller den gynnsamma ekonomiska utveckling landskapet hittills haft. Eftersom det inte låter sig göras utan mera människor som flyttar till Åland blir både språkfrågan och Ålands särrättigheter som autonom region allt mer omdiskuterade. En inte alltför vågad prognos är att nästa regering, oberoende av vilka partier den består av, kommer att luckra upp näringsrätts- och hembygdsrättsbestämmelserna just för att råda bot på situationen.

Frågan är dock om det räcker och om det går tillräckligt snabbt. Det är inte bara Åland som vill ha inflyttning. Eftersom en stor del av det rika Europa tampas med samma strukturella problem blir snart arbetskraften en bristvara allt längre bort. I takt med att de baltiska ländernas ekonomier utvecklas blir de ekonomiska incitamenten för att söka sig hemifrån allt mindre, och vem vill då flytta till ett ställe som inte klart och tydligt öppnar famnen och säger välkommen?

Å ena sidan kan man säga att diskussionen på Åland i jämförelse med våra nordiska grannar är bakvänd. Här diskuterar man först och främst sin egen identitet, inte hur man skall förhålla sig till andras. Å andra sidan kanske det är bra. Om denna identitetsdiskussion någonsin når fram, så är det kanske till en definition av åländskhet som kan vara orädd, inklusiv och öppen.

Indholdet i artikkelen er udtryk for skribentens egne holdninger