Det finländska politiska fältet har på en punkt skilt sig från det politiska fältet i Sverige, Norge och Danmark. I Finland har det inte funnits något populistiskt parti som speciellt skulle ha fört sin kampanj kring invandrarfrågan. Närmast kommer det lilla, visserligen växande, sannfinländska partiet, men också det har koncentrerat sig mest på att motarbeta EU-medlemskapet.

Frågan om utländsk arbetskraft har hittills inte varit någon politisk fråga, eftersom själva fenomenet har varit så marginellt.  I motsats till de övriga nordiska länderna har Finland länge sett sig som ett land som mer exporterar än importerar arbetskraft. På 1960- och 70-talen emigrerade hundratusentals finländare till Sverige, i synnerhet från landsbygden i östra och norra Finland. Det var en reaktion på strukturomvandlingen i samhället, när det inte längre gick att få sin utkomst på små lantgårdar.

Sedan dess har utvandringen minskat, men visst ser vi fortfarande en utflyttning t.ex. av finländska sjukskötare och byggnadsarbetare som far till Norge, antingen för kortvariga uppdrag eller för en längre tid.  I Finland är man alltså van vid tanken att flytta utomlands efter arbete.

Däremot har man fortfarande inte riktigt vant sig vid tanken att någon kan flytta till Finland för att arbeta. Dessutom har flyktingar och asylsökande haft mycket svårare att ta sig in i Finland än i de övriga nordiska länderna. Därför är utlänningarnas andel av befolkningen iögonenfallande liten.

Få utlänningar i Finland - tills vidare

Nu håller situationen på att förändras, och allra längst har man kommit i Helsingforsregionen, landets enda metropol.

Förändringen hade sannolikt börjat redan tidigare om inte den djupa ekonomiska krisen i början av 1990-talet hade utgjort ett tillfälligt hinder. Då exploderade arbetslösheten. Den steg till närmare 20 procent och har återhämtat sig långsamt. Arbetsmarknaden var under en lång tid stängd för många finländare, för att inte tala om invandrare som inte kunde språket.

Nu ligger arbetslösheten kring sex procent, vilket i praktiken innebär brist på arbetskraft i många branscher – framför allt på byggen och inom vården. Till exempel på den nya jättebyggplatsen, kärnkraftverket, är de finländska byggarbetarna i minoritet. I skolor och förskolor har man först under de senaste åren på allvar tvingats fundera på de förändringar som olika kulturer för med sig, och det bara i de större städerna.

Det handlar fortfarande om mycket små siffror. Bara tre procent av befolkningen i Finland har något annat modersmål än de inhemska språken finska, svenska eller samiska, och största delen av invandrarna kommer från närområdet kring Östersjön.

Den största gruppen som talar ett annat modersmål bildar de drygt 40 000 personer som nyligen har invandrat från Ryssland. Av dem har många kommit till Finland genom äktenskap eller för att de har släkt i Finland, och de utgör inte heller någon tydlig grupp för sig. Gatubilden påverkas mer av att antalet ryska turister har ökat explosionsartat, i fjol var antalet uppe i en halv miljon. När de ryskspråkiga nu har blivit den största utlänningsgruppen i Finland har det också lett till att en politiskt känslig fråga har lyfts fram, nämligen det ryska språkets ställning i Finland. Men någon status som minoritetsspråk lär det inte bli för ryskan i Finland.

Den näst största utlänningsgruppen är de knappt 20 000 esterna. Tack vare det språkliga släktskapet och närheten till Estland i övrigt har esterna däremot haft lätt för att anpassa sig till det finländska samhället.

Islam en liten religion i Finland

Det finns ungefär 30.000 människor i Finland som har Islam som religion. Bland dem finns knappt 10 000 somalier. Det här innebär att man inte funderar så mycket på den islamska religionens roll i Finland, eftersom det är fråga om en liten och dessutom splittrad minoritet.

De unga somalierna är den grupp som tycks vara mest utsatt, av någon anledning har de ofta blivit en nagel i ögat på rasistiska ungdomsgrupper.

De flesta ledande politiker i Finland har erkänt att vi behöver mer utländsk arbetskraft. På grund av befolkningsutvecklingen blir det nämligen allt svårare att upprätthålla välfärdssamhället med egna krafter. Antalet människor i arbetsför ålder kommer att minska med en fjärdedels miljon fram till år 2025.

En ökning av den arbetsrelaterade invandringen är att vänta, men alldeles enkelt kommer det inte att bli. I många yrken krävs kunskaper i det finska språket, vilket de flesta invandrare inte har. Ursprungsbefolkningen tenderar också ibland att vara rätt intolerant. De som kommer från länder utanför EU stöter dessutom på en komplicerad byråkrati när de ansöker om arbetstillstånd.

Det finns alltså inte särskilt mycket som tyder på att Finland skulle vara ett speciellt lockande land att flytta till. Det här påverkas också av vissa andra åtgärder. När EU utvidgades satte Finland upp tillfälliga begränsningar för arbetskraftens rörlighet, vilket många senare har ansett vara ett klart misstag.

Regeringen har nu uttryckligen som mål att främja den arbetsrelaterade invandringen, marknadsföra Finland utomlands och göra det lättare att få arbets- och uppehållstillstånd. Men de här målen har knappt hunnit omsättas i praktiken än.

Kommunreformen - en garanti för välfärden

Eftersom Finlands befolkning snabbt blir allt äldre kommer äldreomsorgen att vara ett stort problem i framtiden. Den kräver mycket pengar och vårdare, och kommunerna som ansvarar för hälsovården har dålig ekonomi redan nu.

Därför har man nu satt igång den största kommunreformen i landets historia. Kommuner uppmuntras att gå samman eller att åtminstone bilda samverkansområden, för att hälso- och sjukvården samt den övrig basservicen ska kunna produceras billigare. Alla kommuner har varit tvungna att presentera sina egna planer före utgången av augusti, och så får man räkna med att genomförandet kommer att ta några år.

Förutom att vårdbranschen har brist på personal har den också problemet med låga löner, vilket har fått vårdutbildade att ta anställning inom andra branscher eller i andra länder, t.ex. Norge. Vårdarna har hållit fast vid partiernas vaga vallöften om en kännbar löneförhöjning i branschen, och i skrivande stund pågår de svåra löneförhandlingarna fortfarande. De har nämligen blivit höstens största inrikespolitiska problem.

Det behövs alltså personal i en bransch, där arbetsbördan har blivit alltför stor i relation till den befintliga arbetskraften och där man dessutom har dåliga löner. I början av september berättades i nyheterna om ett företag i vårdbranschen som försöker locka hundra sjukskötare från Filippinerna till Finland.

Betecknande för situationen är att det är ett personaluthyrningsföretag som står bakom idén. Det blir nämligen allt vanligare att offentlig service läggs ut, privatiseras och bolagiseras i hopp om att man på det sättet ska lyckas effektivera verksamheten och göra inbesparingar.

Basinkomst åt alla?

Också det här har en koppling till kommunreformen, som ju ska leda till effektiverad service. Den nuvarande borgerliga regeringen favoriserar privata tjänster. Vänstern är däremot fortfarande i en intern kris efter valförlusten och är inte kapabel att föra någon kraftfull ideologisk debatt om frågan. Därmed inte sagt att den borgerliga regeringen skulle ha för avsikt att avveckla den offentliga servicen.

I Finland har det länge varit glest med företag inom servicebranschen, men nu ökar antalet nya småföretag hela tiden. Delvis beror det på att finländarna redan i flera år har fått skatteavdrag för olika hushållsarbeten, t.ex. städning och renovering. Lagändringen har medfört betydligt högre sysselsättningen i branschen.

Ett vanligt problem på arbetsmarknaden är att arbetstakten och kravnivån hela tiden ökar. Det har lett till att vi har en allt större grupp som är helt utslagen ur arbetslivet och som ofta dessutom har hamnat i en ond cirkel med missbruk och fattigdom. Det finns inte längre några enkla, tillfälliga arbeten, och dessutom kan arbetslöshetsersättningen och den sociala tryggheten till och med sporra folk till att undvika arbete. Reglerna är så krångliga att det inte är lönt att ta emot kortvariga arbetsuppdrag.

För att råda bot på det här har arbetsministern, de grönas ordförande, Tarja Cronberg föreslagit en basinkomst som skulle ges till alla och som skulle förenkla byråkratin inom arbetskrafts- och socialpolitiken. Förslaget är ändå så radikalt att de övriga regeringspartierna inte, åtminstone än, har nappat på frågan.

Däremot finns det i grannländerna problem som vi inte har på den finländska arbetsmarknaden. Sjukfrånvaron t.ex., har i motsats till Sverige inte alls varit föremål för diskussion. Det här beror förmodligen delvis på att man ska ha läkarintyg redan den första frånvarodagen.

Indholdet i artikkelen er udtryk for skribentens egne holdninger