”Populister vinner mark i Norden – i politik och debatt”

I Finland har Sannfinländarnas inflytande lett till en normalisering av ”hatprat” och i Danmark är det Dansk Folkepartis värderingar som präglar samhällsdebatten. Det menade forskare och journalister i ett samtal om populistiska partier i Norden.

Så bemöts populism i Norden – inkludera eller utesluta? Det var ämnet för debatten som anordnades av Hanaholmen och Norden i Fokus i Stockholm. Vad var då svaret? Att de populistiska partierna kan få inflytande oavsett om de sitter i regeringen eller inte.

Statsvetaren Anders Hellström, Malmö Högskola, resonerar kring skillnaderna i förhållningssätt i Danmark och Sverige. 

– I Sverige vill andra politiker inte ens stå i samma kö till kaffeautomaten som Sverigedemokraterna medan Danskt Folkeparti har anammats av mainstreampartierna och man använder sig av en motsvarande retorik som Danskt Folkeparti. Det är två motsatta exempel, och i båda de fallen har partierna gått kraftigt framåt.

Statsvetaren Ann-Cathrine Jungar, Södertörns högskola, påpekar att den exkluderande inställningen som finns i Sverige inte är unik. I Danmark fanns ett motstånd mot Danskt Folkparti i slutet av 90-talet, även hos Venstre. 

– Man tyckte att Danskt Folkepartis invandringspolitik var alldeles för radikal. Men sedan samarbetade man ändå 2001. Det som hände var att Venstre fick ett dåligt valunderlag så man behövde ta stöd av Danskt Folkeparti för att få regeringsmakten. 

Motståndet försvinner
Jungar säger att samma sak kan man se ute i Europa. Högerradikala partier blir stödpartier åt center-högerregeringar. 

– Är det så att ett högerkonservativt parti har varit ute i opposition för länge och man blir sugen på att regera så börjar man snegla mot de högerpopulistiska partierna. 

– Detsamma gäller ju Höyres inställning till Fremskrittspartiet i Norge. Men det har varit en lång resa också där. Man måste få stöd hos partimedlemmarna, man måste ha acceptans hos aktivisterna. Och därför ser vi i Norge idag att Kristelig Folkeparti och Venstre har uppenbara problem att vara stödpartier till en regering där Fremskrittspartiet ingår. 

Vad har då hänt när de populistiska partierna har fått regeringsinflytande? Bengt Lindroth, journalist, berättar att i Norge har Fremskrittspartiets partiledare Siv Jensen haft stora framgångar som finansminister. Samtidigt gick det väldigt dåligt för partiet i det senaste kommunalvalet. Men i takt med flyktingkrisen har partiet vågat sig på en mer hårdför retorik än de övriga politikerna och stödet för dem har då ökat. 

Bengt Lindroth menar att i Sverige, Norge och Danmark har det varit vanligt med minoritetsregeringar på lite olika sätt och det kan underlätta för populistiska partier att få inflytande. Det gäller i synnerhet i Danmark där breda allianser är önskvärda också mellan opposition och de som sitter i regeringen. 

– Det ger ett gyllene tillfälle för ett populistiskt parti som kan stå ett tag på högersidan, och sedan byta till vänstersidan. Det har fått Dansk Folkepartis Pia Kjaersgaard att säga ”det ligger inte i Dansk Folkepartis gener att vara minister. Nuvarande ordförande har sagt något liknande. 

– Mot bakgrund av det sätt som man bildar majoritetsbeslut på i det danska folketinget så tjänar man mest på om man sitter i opposition och är så där lagom cynisk och hänsynslös, eller är stödparti ibland och ibland inte, säger Bengt Lindroth. 

Tyckande blir fakta
I Finland har Sannfinländarnas plats i regeringen inte gett dem några mätbara framgångar. De har fått låga siffror i opinionsmätningar sedan de fick makt. Deras väljare är besvikna på dem och de har inte fått igenom sina profilfrågor. Samtidigt har Sannfinländarna bidragit till en radikalisering av det finska samhället. Det menar journalisten Johanna Korhonen. 

– De extremistiska grupperna utanför det politiska systemet har förstärkts och det finns en anknytning mellan Sannfinländarna och de här extremistiska grupperna. 

Johanna Korhonen säger att det är svårt att förhålla sig till Sannfinländarna. Hon säger att de flesta av deras väljare är vanliga människor, men inte alla. 

– Problemet är att vi inte vet vilka människor vi inkluderar när vi släpper fram Sannfinländarna.

Hon menar att Sannfinländarnas etablering har lett till en annan kommunikationskultur, där tyckande värderas lika högt som kunskap. 

– Nu kan man säga att det har blivit mer våld på grund av invandrare, utan att kunna hänvisa till fakta. Man kan bara säga: Det är min åsikt. 

Det är inte bara i Finland som kulturen har förändrats. Lars Dencik, professor i samhällsvetenskap vid Roskilde universitet, och i publiken på seminariet, säger att Dansk Folkeparti är dominant för hur man i Danmark talar om samhällsutveckling och demokrati. Han frågar om panelen tror att det kan bli likadant i övriga Norden. Bengt Lindroth svarar ett halvt ja, när det gäller Norges utveckling. 

– Jag läste just i Aftenposten att Carl I Hagen tycker att nästa kommande partiordförande ska bli Sylvi Listhaug, nuvarande invandrings – och integrationsminister. Hon är minsann smord i käften kan man säga. Hon har nog höjt den här retoriska nivån, trots att hon sitter i regeringen. Hon har sagt saker som hon får fan för, så visst går det att ta efter Danskt Folkeparti. 
– Samtidigt vill jag väl hävda att klimatet i Norge totalt sett är annorlunda än i Danmark. Jag tror inte att man kan gå på hur mycket som helst i Norge. 

Danmarks stil passar inte Sverige
Hur är det då med Sverige? Anders Hellström säger att det inte verkar som att det kommer att bli en motsvarande utveckling i Sverige. 

– Enligt Jimmie Åkesson kan det inte bli en modell, om man läser vad han skriver i sin självbiografi. Han skriver att Pia Kjaersgaard har vunnit många framgångar i Danmark men hennes retorik är inte anpassad till den svenska kulturen så därför kan det inte bli på samma sätt i Sverige.