1966 Gunnar Ekelöf, Sverige: Dīwān över Fursten av Emgión

Gunnar Ekelöf var en av Sveriges mest betydande lyriker under nittonhundratalet, men var också flitigt verksam som kritiker och essäist. Han debuterade som poet 1932 med den surrealistiskt inspirerade diktsamlingen Sent på jorden. Ekelöfs position i förhållande till det svenska samhällsbygget var outsiderns, och hans produktion präglas av en ständigt omprövande expansion av de poetiska uttrycken, identiteterna och livshållningarna.

Dīwān över Fursten av Emgión kom att bli den första delen av en trilogi som också innefattar diktsamlingarna Sagan om Fatumeh och Vägvisare till underjorden, utkomna under de nästföljande åren. Dessa diktverk har sin rot i en mystisk upplevelse Ekelöf hade i ett bysantinskt kapell i Istanbul den 28 mars 1965. I samband med besöket begöt en kyrkvakt oombett hans händer med en silverskopa vatten, hämtat från en bassäng invid en ikon som Ekelöf betraktade. I stämningen efter denna händelse nedtecknade Ekelöf i en mäktig nattlig inspirationsvåg 17 av de hymniskt högstämda dikterna i diktsamlingen. Fursten av Emgión är en fiktiv hjälte som Ekelöf infogar i en bysantinsk episk kontext. Den fängslade och bländade fursten söker tröst hos ”Jungfrun av Eld och av Intet”. Hos henne möter han utslocknandet i gestalt av den högsta kärleksföreningen.

Dīwān över Fursten av Emgión

Publicerad av: Albert Bonniers Förlag 

Publikationsår: 1965

Efter diskussion beslöt kommittén utdela Nordiska rådets litteraturpris för år 1966 till Gunnar Ekelöf för hans bok "Diwán över Fursten av Emgíon", en diktcykel, som under formen av tolkningar från bysantinska sånger och myter finner nya och personliga symboler för upplevelsen av det gudomliga och av lidandet och kärleken som mänskliga grundvillkor.