”Vad hjälper det en människa om hon häller rent vatten över sig i alla sina dagar”

Diktsamling

Albert Bonniers Förlag

Majoriteten av den bokflod som årligen pumpas ut från landets förlagsredaktioner skall glömmas bort och ersättas av nya, lika snabbt förbrukade titlar. Så ser minnesförlusten ut på den bokmarknad som alltmer präglas av snabb omsättning och kommers. Men Ann Jäderlunds dikter kommer att finnas kvar.

Kanske är hennes författarskap ett av de ytterst få i norden som verkligen har förutsättningar att leva vidare in i nästa århundrade.

Kraften i Jäderlunds poesi är stark. Att läsa henne är att låta dikterna bränna hål på hornhinnorna och känna ljuset skära genom kroppen.

I ”Vad hjälper det en människa om hon häller rent vatten över sig i alla sina dagar”, hennes nionde diktsamling sedan debuten 1985, är hon mer expansiv och platstagande än tidigare. Från att tidigare ha skrivit i ett hårt hållet kondenserat format låter hon här dikterna växa ut över nästan två hundra sidor, utan att fördenskull tappa koncentration och stringens.

Det djupt konstnärliga arbetet i ”Vad hjälper det en människa om hon häller rent vatten över sig i alla sina dagar” gör att vi är glada och stolta över att få nominera diktsamlingen till Nordiska rådets litteraturpris.

För en mer utförlig presentation av verket bifogar jag nedan min recension som publicerades i Dagens Nyheter den 20 mars 2009:

Ann Jäderlund, ”Vad hjälper det en människa om hon häller rent vatten över sig i alla sina dagar”, dikter, Albert Bonniers Förlag

”Den som stiger upp i huvudet. Rakt upp / i en av dess tunnaste kanaler.”

Vem är det? Som stiger upp i huvudet.

Ann Jäderlunds nya diktsamling börjar så, de är de första raderna i en tät diktväv som är etthundraåttioåtta sidor lång; starkare än muskelmassa, tyngre än heroin.

Den röst som strömmar från dessa sidor låter ibland som något som skulle kunna komma från långt inne i kroppen. Kanske huvudet. ”Detta är mitt jag inne i min hjärna” står det i en av dikterna. ”Det är ett sätt att tala om något som det / egentligen inte går att tala om? Som en skimrande iris? Narkotiskt in / i själva blicken”skriver hon i en annan.

Vad är det som inte går att tala om? På sidan 145 ställer dikten samma fråga:

Och vad går det inte att tala om? Allt
kan man ju säga. Och förfoga över
som ord. En bild är också bara
ord. Och allt vad ett ord
egentligen är. Allt vad
vi verkligen ser och
hör. Ska höra. Kan
urskilja mellan
allting. Om vi
vill.

Det ligger nära till hands att öppna för en narkotisk, psykoanalytisk och delvis religiöst färgad läsning av ”Vad hjälper det en människa att hon häller rent vatten över sig i alla sina dagar”. Just för att riktningen så ofta vänds inåt, in mot ”Det som är utan gräns. [---] Som man kan hämta bara ur sig själv”, som det står i en av bokens sista dikter. Första sviten heter också: ”Varför är vi inte i Paradiset?” och samlingen slutar med en önskan om att befinna sig ”Mitt i korset”.

Men samtidigt finns här en enorm tilltro till ”allt vad ett ord egentligen är”. Till vad som ändå är möjligt att säga och skriva. Man kan dra sig till minnes det Wittgenstein-citat som inledde Jäderlunds debut ”Vimpelstaden” 1985:

”Om man emellertid säger:
’Hur skall jag veta vad han menar,
jag ser ju bara hans tecken’, så säger jag:
’Hur kan han veta vad han menar, han har ju bara sina tecken.’ ”

Dessa ord och tecken är vad som står till buds, och Jäderlund använder dem med suverän förmåga. Paradoxalt nog, kan det kanske tyckas, när man talar om inåtrörelsen i den nya diktsamlingen, finns här en centripetal kraft som är starkare än tidigare. Aldrig förr har Ann Jäderlund varit så generöst utsträckande i sina dikter. Det gäller inte bara rent fysiskt, såtillvida att boken är längre och mer narrativ än någon av hennes tidigare böcker. Det har också att göra med tilltalet, som är mer explicit utåtvänt än förut.

Dikterna frågar och resonerar och tillgriper ibland ett slags skruvade slutledningar som för tankarna till Stig Larssons tre senare diktböcker. Eller vad man nu ska kalla dessa genreöverskridande essäistiska texter med närmast hallucinatorisk poetisk förtätning.

I Jäderlunds debutbok finns ett annat citat värt att plocka fram. Det är begreppet ”Ledton” som står som titel för en serie dikter och som förklaras följande: ”Ton som strävar efter att fortsätta en halvton uppåt eller nedåt för att upplösa en inneboende spänning.”

Denna ledton drar genom Jäderlunds poesi, bok efter bok, laddad med sin inneboende spänning. Den kan söka sig uppåt eller nedåt, men finner sällan ro i något läge:

”Jag är döende. Djupt utanför. Ute ur mig själv.
Jag var döende igår och sedan jag föddes.
Jag föddes inte ur mig själv. Jag förstörs.
Min kropp sönderdelar allt jag äger. Jag kan
inte vara därinne.”

Det maximala användandet av kursiver inleddes i ”Blomman och människobenet” och har sedan dess har blivit något av Jäderlunds signum. Att låta texten gå på full emfas i varje rad kräver förstås sin författare. Det är som att tala med någon på fem centimeters avstånd. Men då Jäderlunds dikter har en så kraftfullt uppvriden närvaro faller det sig naturligt. Det är en grafisk form där dikterna kan känna sig hemma.

En avdelning bär titeln Calaissviten och handlar om de sex män som på trettonhundratalet erbjöd sina liv för att rädda den belägrade staden. Rhodins klassiska skulptur ”Borgarna i Calais” apostroferas i dikterna och den visuella sidan hos Jäderlunds poesi, som gärna förhåller sig till andra konstverk, är lika framträdande här som tidigare. Ekfrasen är viktig i Ann Jäderlunds diktning, liksom de nogranna beskrivningarna av färger och former. Om man lite kategoriskt ställer Katarina Frostensons poesi bredvid Ann Jäderlunds kan man se hur olika de båda förhåller sig. Där Frostenson ständigt återkommer till rösten, klangen, tonen – ”röstdjuret” som skall drivas ut – kretsar Jäderlund kring seendet, blicken, färgen, kroppen ”när jag / inte hörde hörde när / jag bara såg”.

Frostenson skriver ut mot horisonten, strecket, skelettet, konturen medan Jäderlund borrar sig in i det obestämda, amorfa, bottendjupa och sfäriska.

Frostensons slätter mot Jäderlunds blommor. Frostensons linje mot Jäderlunds form. Hur utleda måste de inte själva vara på dessa genom decennierna återkommande jämförelser? Men man behöver faktiskt inte välja. Aggressiviteten och omutbarheten liksom en hel del annat, har de gemensamt. Och i ärlighetens namn befinner sig båda författarskapen på en nivå där den enda giltiga jämförelsen är den som görs inom författarskapet självt.

För Jäderlunds del kan man se hur det biografiska spår som öppnades i och med förra boken, ”I en cylinder i vattnet av vattengråt”, utvecklas och förgrenas i den här diktsamlingen. Om förra samlingen hämtade upp ungdomens ”Lucia-vodka” och ”babymanchester”, känns den här boken mer samtida och vuxen. Den extrema koncentration som nådde sin höjdpunkt i ”Blomman och människobenet” är av begripliga skäl mer utspädd, utsträckningen som ”Vad hjälper det en människa…” är skriven i ger en viss energiförlust, som å andra sidan kompenseras av diktsamlingens voluminösa omfång.

Till syvende og sidst är det ändå den fruktansvärda förtvivlan som skär genom dessa dikter som får dem att bli till något mer än recensionsobjekt mellan bokpärmar. Något som man kanske inte kan säga så mycket om. Men läsa och begripa ändå.

”Vad hjälper det en människa om hon häller rent vatten över sig i alla sina dagar” är en bok som stiger rakt upp i huvudet.

Sedan försvinner den inte.

Anna Hallberg