Herr president! Kära vänner!

Jag tackar hjärtligt för valet till president för min egen del och till vice president för Silvia Modigs del.

Jag har varit medlem, suppleant eller ministerrådsmedlem i Nordiska rådet sedan 1987. Jag uppskattar högt mitt nya uppdrag. Jag vill göra mitt bästa för att öka Nordiska rådets betydelse. Jag stöder det pågående reformarbetet. Rådet skall bli mer relevant och vi måste våga debattera och ta fram också politiska motsättningar. Vi måste minska pappersmängden och göra våra rapporter mer kortfattade.

Låt mig ta fram tre teman i mitt tal: nordiskt varumärke, gränshinder och det arktiska. Den senaste tidens turbulens i världsekonomin med början i finanskrisen år 2008 och den akuta europeiska kamp som skakat oss under hela detta år har aktualiserat en oroväckande motsättning mellan syd och nord inom Europa, Europeiska unionen och eurolandgruppen.

Här i norr har vi alltid haft en striktare tolkning av regelverk och bestämmelser, ett mer absolut förhållande till rättsstaten. Under de allra senaste veckorna har det därför varit föga överraskande att Tyskland, Holland och Finland lett kampen för en striktare ekonomisk politik och kraftåtgärder för att lyfta Europa ur krisen.

Vi här i Norden har under lång tid kunnat glädja oss över alla de undersökningar och mätningar som pekat ut hur framgångsrika de nordiska länderna varit. Det må gälla bruk av informationsteknik, det må gälla hur liten korruptionen är, det må gälla hur fin livskvaliteten eller miljömedvetenheten är – de nordiska länderna finns alltid med i toppen, ofta bland de tio bästa i världen. Detsamma gäller givetvis också konkurrenskraften. Speciellt viktigt är detta för våra fem små nordiska länder som till väsentliga delar byggt sitt välstånd på fri handel och vars framgångar i stor utsträckning beror på export av långt utvecklade produkter.

Vi bör kunna konstatera att det i Norden råder konsensus om vår nordiska välfärdsmodell. Ingen politisk eller annan kraft ifrågasätter våra grundprinciper som innebär att det är samhällets skyldighet att garantera invånarna möjligheter till god utbildning, hyggligt boende, tryggad pension och fungerande omsorg. Det räcker emellertid inte med rättvist delad välfärd och social trygghet. Vi måste också komma ihåg att den nordiska modellen även innefattar den frihet ett starkt samhälle kan garantera.

Till den nordiska välfärdsstrategin hör uttryckligen tanken på att ett fritt demokratiskt samhälle kan förverkligas endast då medborgarna har befriats från hotet om ekonomisk osäkerhet och rädsla för att förlora sin utkomst. I Norden har vi byggt ett starkt samhälle, inte bara för den uttryckliga välfärdens skull, utan också för att ett starkt samhälle ger invånarna mod att pröva på nya saker, byta bostadsort och arbete, utveckla och bruka ny teknik.

Vi har skäl att komma ihåg att tillväxten och den ekonomiska utvecklingen är en förutsättning för vår nordiska modell, vår välfärd, men att välfärden också är en förutsättning för ekonomisk tillväxt. Den universella välfärdspolitiken minskar klyftorna i samhället och skapar en förenande kraft. Goda skolor, effektiv hälso- och sjukvård samt god dagvård ger också näringslivet nödvändiga resurser. Ett välfungerande nordiskt välfärdssystem bygger på en fungerande livskraftig ekonomi.

I dagens ekonomiskt oroliga tider måste vi i samråd slå vakt om vår välfärd och vår välfärdsmodell och via ett utvecklat samarbete och genom att lära av varandra ytterligare förädla den. Vi skall vara medvetna om att vi sitter på ett verkligt bra varumärke – brand – och gemensamt borde kunna göra våra bästa exempel – best practises – till en exportvara av högsta kvalitet.

De nordiska ländernas statsministrar tog vid ett möte i Punkaharju år 2007 det så kallade

globaliseringsinitiativet som vi alla har välkomnat och som lett till hela raden av gemensamma projekt under de senaste åren. I det sammanhanget lyftes också helt följdriktigt frågan om medborgarnas fria rörlighet upp på dagordningen och gavs hög prioritet.

De så kallade gränshindersfrågorna har sedan dess steg för steg blivit en allt centralare del av vårt nordiska arbete. Regeringarnas gränshindersforum, som för ett år sedan fick nytt mandat, har ägnat mycken möda åt att försöka lösa otaliga problem som hänger samman med större och mindre olikheter i våra lagstiftningar. Det är fullständigt klart att vi alltid kommer att få dras med olika gränshinder. De uppstår helt enkelt därför att vi är fem eller åtta demokratier med egen lagstiftning i demokratisk ordning. Vi kan helt enkelt inte räkna med att alla beslut skall bli lika i fem eller åtta parlament. Detta får emellertid inte hindra oss från att med all kraft förhindra att våra invånare faller mellan två stolar, och det gör de alltför ofta i dag.

Gränshindersforum, Nordenföreningarnas utmärkta service Hallå Norden och flera bilaterala gränstjänster gör ett utmärkt arbete med att lyfta fram problem och även peka på lösningar.

Detta räcker emellertid inte. Vi kan helt enkelt inte lämna Gränshindersforumet ensamt och tro att de skall lösa problemen åt oss. Det ankommer på oss parlamentariker, och främst just oss som sitter i Nordiska rådet, att hela tiden stöta på, följa upp frågorna och se till att våra ministerier och våra lagberedningar beaktar grannländernas lagstiftning och att tjänstemännen får möjlighet att ta fram kreativa lösningar.

Vi måste vid våra rådssessioner få konkretare och klarare rapportering, helst av allt en överskådlig tabell över problem, vad som gjorts, vilket land som gjort vad och varför åtgärder inte vidtagits. Man kunde tänka sig att denna tabell också skulle behandlas i våra nationella parlament för att ge fart åt lösningsprocessen. Som det nu är prioriterar både stats- och samarbetsministrarna dessa ärenden högt, och vi parlamentariker vill få frågorna lösta, men för det krävs nya rutiner i administrationen. Det i sin tur kräver klara politiska signaler till tjänstemännen.

Fackministrarnas roll är här helt avgörande. Det borde bli en vana i alla länder att i implementeringen av EU-direktiv eventuella nya gränshinder skulle letas upp och avlägsnas. Vi kan inte fortsätta att förklara för våra landsmän hur de av ett land klassas som invalider och av ett annat avkrävs arbetsmarknadsrehabilitering för att få pension. Vi kan inte heller förklara för väntande mödrar att de måste föda på en bestämd sida av gränsen eller för fäder att de måste arbeta i ett bestämt land för att få faderskapsersättning. Inte heller kan vi försvara rimligheten av att räkna hur många dagar en bil befunnit sig i det ena eller andra landet, för att inte tala om varför det skall vara nödvändigt med ett ständigt springande hos myndigheter för varje jobb på andra sidan gränsen.

Jag nämner nu bara några av de otaliga exempel på direkta orättvisor som nordborna stöter på. Men det är helt klart att det är vår sak att se till att de inte gör det, eller i alla fall allt mera sällan. Vi måste helt enkelt få fram de politiska signalerna som gör att vi kompromissar och aktivt söker lösningar, inte slår vakt om de nationella systemens förträfflighet.

Det arktiska området är under stark omvandling. Där bor fyra miljoner mänskor, men stora delar är orörd vildmark. Klimatförändringarna, den smältande isen och naturrikedomarna gör att en helt ny bild av området nu träder fram. Nya farleder i de nordliga vattnen utforskas aktivt och naturresurserna blir allt mer tillgängliga. Nya gruvor öppnas och olje- och gasfyndigheter utvecklas.

Politiskt håller Arktis på att bli en allt viktigare region. Alla nordiska stater har under de senaste åren utformat arktiska strategier. Omvärlden visar ett allt större intresse för utvecklingen i området.

EU utformar en egen arktisk politik. EU kan bidra till att ge regionen en starkare ställning också globalt. En viktig del av detta arbete är också att förverkliga förslaget om ett arktiskt informationscentrum för EU i Rovaniemi.

De nordiska länderna har en stark roll i Arktiska rådet. Det är viktigt att vi tillsammans fortsätter att aktivt backa upp rådet som den primära organisationen för arktiskt samarbete. Vi kan framför allt bidra till detta genom att arbeta för att göra rådet till en självständig internationell organisation med en egen budget. Ett viktigt steg i den riktningen har redan tagits genom beslutet att etablera ett sekretariat för Arktiska rådet i Tromsö.

Förändringarna i Arktis innebär stora möjligheter för Norden. Nordiska ministerrådets nya arktiska samarbetsprogram, som sätter befolkningen i centrum, utgör en god grund för arbetet. I programmet ingår också åtgärder för att underlätta anpassningen till klimatförändringarna och att uppmärksamma ursprungsbefolkningens behov.

För att klara framtidens utmaningar krävs att vi satsar på utbildning, forskning, teknologi och produktutveckling och stärker den kompetens vi redan har i våra respektive länder, till exempel vintersjöfart, skeppsbyggnad och turism.

Under Finlands ordförandeskap vill vi särskilt fokusera på gemensamma insatser för att kombinera samarbetet i Barentsområdet med Nordliga dimensionens politik. Nordliga dimensionen har etablerat ett nytt partnerskap inom transport och logistik. Sekretariatet för detta samarbete finns i Helsingfors. Nordliga dimensionens transport- och logistiksamarbete kan tillsammans med Nordiska rådets och ministerrådets egna insatser ge betydelsefulla synergieffekter. Vi vill verka för att under det kommande året stärka de nordiska ländernas position särskilt inom denna del av det arktiska samarbetet. Målet är att främja den ekonomiska utvecklingen i området på ett sätt som är ekologiskt hållbart.

Vi har preliminärt tänkt oss att Nordiska rådet under nästa år kunde förbereda en konferens på hög nivå kring dessa frågor i norra Finland, i gränsområdet mot Norge och Sverige.

Herr president!

Jag vill tacka Folketinget och dess personal, våra tolkar, rådets sekretariat och alla som har medverkat för ett lyckat möte här i Köpenhamn. Och ett stort tack till rådets president.

Till slut vill jag citera Nobelpristagaren, president Martti Ahtisaari. Han sade för två veckor sedan: ”De nordiska länderna är en elitklubb. Vårt samhällssystem borde marknadsföras. Tack vare den nordiska modellen har vi fått en levnadsstandard och en samhällsfred som saknar motstycke i världen.”

(Applåder)

Præsident Bertel Harder:

Det er normalt forbudt at klappe her i Folketingssalen, men Nordisk Råd har lov til det. Hjerteligt tillykke til Kimmo Sasi, der overtager præsidentposten pr. 1. januar 2012. Han er altså det, man i USA kalder president elect, og nu har han fået blomster.

Så skal vi ikke glemme, vi også har fået en vicepræsident.