Erkki Tuomioja (Hovedindlæg)

Herr president!

Till denna debatt har vi ett mer konkret underlag än vanligt, nämligen den rapport som Torvald Stoltenberg har utarbetat. Det är en rapport som har diskuterats åtminstone av de berörda utskotten i samtliga våra parlament. Den har också diskuterats i presidiet och diskuteras nu här i rådet. Den var även ett centralt tema vid presidiets möte med utrikesministrarna i dag.

Det kan konstateras att det finns många självklara, goda och nödvändiga saker i rapporten. Självklarheten utgår egentligen från att nästan alla dessa förslag är sådana som redan är på gång och där vi har samarbete de nordiska länderna emellan. Det är klart att vi ska gå vidare med det. Det finns ett stort och brett understöd för det.

Det finns även några mer problematiska förslag i rapporten. Utrikesminister Össur Skarphéðinsson hänvisade till frågan om nordiskt deltagande i Islands luftövervakning. Jag tror att det är realistiskt att konstatera att det inte finns möjligheter för deltagande från samtliga nordiska länder i ett sådant ärende.

Vad gäller solidaritetsklausulen tyckte jag att utrikesministerns beskrivning av den som poesi var oerhört vackert och träffande. Men som vi vet kan skönheten i poesin omintetgöras om vi försöker översätta den till juridiskt bindande avtal, och den svårigheten återstår också i detta fall.

Det finns också ett par luckor i Stoltenbergrapporten, nämligen att det egentligen inte sägs någonting om pengarna, kostnaderna, som i dagens värld med finanskris inte är någon liten sak. Det finns någonting om EU, som dock för oss i Norden, och särskilt för oss i Finland, är den centrala säkerhetspolitiska aktören.

Rapporten kunde, förutom samarbetet i de arktiska områdena, som är viktigt och där vi alla bör vara med, även ha handlat lite mer om samarbetet kring Östersjöfrågorna.

Låt mig avslutningsvis ta upp ytterligare en sak i rapporten, nämligen ambassadsamarbetet. Jag vill påminna om att vi redan före Stoltenbergrapporten har behandlat detta i Nordiska rådet. Vi godkände redan ifjol en rekommendation om att öka samarbetet de nordiska länderna emellan, såväl i form av lokaler som ansvarsområden vad gäller konsulat och diplomatisk närvaro i andra stater och på andra kontinenter. Vi väntar naturligtvis på regeringarnas svar på detta, men jag tror att vi redan nu kan konstatera att vi bör ha en mer långtgående ambition i den här frågan och att det inte bara gäller enstaka ambassadbyggnader utan de nordiska länderna borde också försöka koordinera sina långsiktiga planer , 5–10-årsplaner, beträffande ambassadnätverken. Då kan vi få mest nytta av möjligheterna, inte enbart att vi sitter i samma byggnader, utan också en geografisk arbetsfördelning i framtiden eftersom det är viktigt att vi har en global representation från Norden.