Viveka Eriksson (Hovedindlæg)

President!

När Thorbjörn Jagland från den norska Nobelkommittén meddelade att Barack Obama är årets fredspristagare var det inte många som ropade ”Äntligen”!

Men varför inte?

Min reaktion var att norrmännen tänkte nordiskt. Obama står ju för diplomati, dialog, medling, en kärnvapenfri värld och ett ansvar för miljön och klimatet. En riktig nordist!

Norden i dag är inte ett marginaliserat område. Välfärdsmodellen är flexibel och den är utvecklingsbar, också när finanskris och lågkonjunktur innebär påfrestningar i hela samhället. Men kan världen och EU lära av Norden? Kan Norden bidra till en demokratiseringsprocess inom EU?

Vi har i de nordiska länderna goda exempel på välfungerande system av närdemokrati. Vi har en accepterad folklig förankring i våra politiska organisationer, nationellt och regionalt. Erfarenheterna av ett mångårigt samarbete inom den nordiska gemenskapen kan tas till vara. Det nordiska samarbetet inbegriper också de självstyrda områdena. Här kan Norden lära ut någonting nytt till EU!

Inom EU gemenskapen finns ca 75 olika lagstiftande regioner, att jämföra med Åland, Färöarna och Grönland. Var och en av dessa lagstiftande regioner har liksom nationalstaterna överfört lagstiftningsmakt och beslutanderätt till EU-gemenskapen. Inom vart och ett system finns en stark folklig förankring och en närdemokrati som inte i dag med gällande system tas till vara inom EU-samarbetet. De lagstiftande regionerna kan via de nationalstater de tillhör göra sin röst hörd men den direkta påverkan på EU:s utveckling finns inte. En stor del av EU:s befolkning kan således inte göra sin röst hörd direkt.

EU-samarbetet är ett samarbete mellan nationalstaterna, men för att öka den folkliga acceptansen för EU-bygget har EU behov att närma sig medborgarna. Ett steg i den riktningen är att ta med också de lagstiftande regionerna i samarbetet. Ett sätt kunde vara att införa en tvåkammarsystem i EU-parlamentet, där de lagstiftande regionerna kunde välja in sina representanter så att en direkt återkoppling till medborgarna skulle uppnås.

Åland är ett bra exempel på att EU inte passar självstyrande och lagstiftande regioner och att den folkliga förankringen i beslutsfattandet undergrävts med EU-medlemskapet. När Åland efter två folkomröstningar beslöt att bli en del av EU överlämnade vi en del av den behörighet som genom vårt självstyrelsesystem överförts på oss. Följden blev mindre makt till det åländska lagtinget, mera styrning utifrån men ingen direkt möjlighet att påverka utformningen av systemet. Självstyrelsen urholkades de facto.

Ålänningarna har sedan inträdet i EU kämpat för att få en egen åländsk parlamentsplats för att kompensera behörighetsbortfallet. Ett visst inflytande har vi uppnått men aldrig direkt utan endast via landet Finlands kanaler. Det betyder att på Åland finns ett demokratiunderskott som uppstått med EU medlemskapet och därför kommer vi på Åland att fortsätta kampen för en egen plats i EU-parlamentet .

Samtidigt tror jag, som trots allt är övertygad om att EU gemenskapen behövs för att säkra fred och stabilitet, att EU skulle vinna på att ta med Åland och de andra 74 lagstiftande regionerna in i samarbetet. Jag är övertygad om att EU behöver stärka sin folkliga förankring eftersom det stora hotet mot EU-samarbetet är den svaga acceptansen hos gräsrötterna i Europa.