Document Actions
This content is not available in your chosen language, we are displaying it in Swedish.

Markku Heikkilä

Finland - mitt i mellan Moskva och Bryssel

Norden, Europa, Ryssland, Amerika. Den utrikespolitiska debatten i Finland studsar fram och tillbaka i detta fyrfält, likt en flipperboll som inte vet var den skall landa. Norden, som på sistone har legat i utkanten av spelet, fick plötsligt huvudrollen för en stund när man i Finland firade landets 50-åriga medlemskap i Nordiska rådet.

Nov 16, 2005

Norden, Europa, Ryssland, Amerika. Den utrikespolitiska debatten i Finland studsar fram och tillbaka i detta fyrfält, likt en flipperboll som inte vet var den skall landa. Norden, som på sistone har legat i utkanten av spelet, fick plötsligt huvudrollen för en stund när man i Finland firade landets 50-åriga medlemskap i Nordiska rådet.

Finland, som på 1950-talet stegvis trädde fram ur krigets skuggor, kunde bli medlem av detta nordiska broderskap något senare än de övriga. Medlemskapet var nämligen en fråga som först skulle lotsas igenom i Moskva: det gällde att hela tiden sträva efter balans i utrikespolitiken. Kanske är det en kvarleva från den tiden att den utrikespolitiska debatten också i dag är full av dolda budskap.

På 50-årsjubileumsfesten hölls det mest uppmärksammade talet av vår förre socialdemokratiske statsminister, riksdagens talman Paavo Lipponen.

EU-fråga till Norge och Island

Lipponen har själv lämnat den egentliga dagspolitiken och är på god väg in i de aktiva ex-statsmännens klubb, vars synligaste medlem just nu är Finlands förre president, Martti Ahtisaari. Lipponen, som har intresserat sig för utrikespolitik under hela sitt liv, hade ett budskap såväl om Finlands roll i Norden som om de andra nordiska ländernas, särskilt Norges och Islands, roller i Europa.

”Speciellt till Norge och Island riktar jag frågan: Hur kan vi trygga våra länders gemensamma intressen i den europeiska integrations- och samarbetsutvecklingen? Vi saknar ett gemensamt strategiskt tänkande. I all vår provinsialism ser vi inte att EU går sina egna vägar”, resonerade Lipponen.

Med sitt utfall efterlyste han en gemensam nordisk linje i stället för att länderna skall ligga i olika läger. Men det blev nog ett rop ut i tomma intet. Åtminstone har det inte gett något eko.

Lipponen vände sig också till de finländska politikerna. Av dem efterlyste han ett genuint intresse för nordiska kontakter också utanför de officiella mötena. Han påminde om att intresset för nordismen även omfattar språkkunskap.

På det här svarade publiken med en gäspning. Inför Nordiska rådets session i Reykjavik tvingades talman Lipponen söka med ljus och lykta efter riksdagsledamöter som var villiga att delta. Riksdagens intresse för nordiska frågor demonstrerades av en underbemannad delegation, där tungviktspolitikerna helt lyste med sin frånvaro. I den finländska politiken utövas nordismen mer i festtal än i det praktiska livet.

Det här har ändå inte bromsat Lipponen i hans favoritsysselsättning, nämligen att skapa utrikespolitiska visioner. Han färdas land och rike runt, senast i Kanada i början av november, och predikar om Europeiska unionens framtid. Antagligen skulle hans ord ha mer tyngd om han för ett par år sedan hade lyckats i sina föresatser att bli kommissionens ordförande. Nu är han en nära på pensionerad politiker i ett litet land. Visserligen har han goda relationer men han sitter inte längre bland beslutsfattarna eller vid förhandlingsborden.

Hans efterträdare som ordförande för det socialdemokratiska partiet, finansminister Eero Heinäluoma, satsar däremot främst på inrikespolitiken och har en marginell erfarenhet av utrikespolitik. I den utrikes- och säkerhetspolitiska debatten har han inte yttrat många ord.

Allt det här innebär att den socialdemokratiska spelplanen står öppen för utrikesminister Erkki Tuomioja. Han är en man som tenderar att ha en stark åsikt i utrikespolitiska frågor, inte sällan en åsikt som går stick i stäv med Lipponens. Under sin tid som statsminister var Lipponen mycket integrationssinnad, och envis. Hans förlust mot centerns Anneli Jäätteenmäki i senaste riksdagsval orsakades främst av att han på eget bevåg hade talat med George W. Bush om Finlands stöd till alliansen i Irakfrågan, ett förfarande som Jäätteenmäki starkt angrep.

Något senare förlorade dock Jäätteenmäki själv sin nyvunna statsministerpost p.g.a. samma soppa eftersom hon hade missbrukat hemliga dokument. Det var nog en av de märkligaste episoderna i Finlands historia. Det hela slutade med att Matti Vanhanen blev statsminister, också till sin egen förvåning.

Misslyckat anfall av samlingspartiet

I det här läget ligger alltså regeringens samlade utrikespolitiska erfarenhet hos Erkki Tuomioja, utrikesminister i både den föregående och den nuvarande regeringen. Han är en vänstersinnad socialdemokrat, som enligt många har en läggning åt det oppositionella. Han försökte, men lyckades inte, vinna kampen om partiordförandeposten mot Lipponen, som representerar partiets högerfalang.

Tuomioja, som är mycket språkkunnig och skärpt, representerar en gammal, kulturell politikersläkt. Med dessa egenskaper i bagaget går han ofta in i politiska debatter med samlingspartisterna, för vilka Tuomiojas åsikter och hela hans väsen är ett rött skynke.

En av de häftigaste och mest misslyckade attackerna från samlingspartiets sida gjordes i oktober. Tuomioja hade i Finland gett en intervju, där han resonerade kring sättet att välja medlemmar i Europeiska unionens parlament och parlamentets roll som remissinstans i alla möjliga frågor. Snart därefter hördes de konservativa parlamentarikernas skarpa invändningar från Bryssel och man hotade med att Finlands EU-ordförandeskap nästa år kommer att misslyckas på grund av Tuomiojas uttalanden.

Efter en stunds förvirring riktades dock blickarna mot samlingspartiets representant i EU-parlamentet, Alexander Stubb. Det framgick nämligen att det var han som hade spridit ifrågavarande intervju över hela Bryssel. Nu var inte Tuomioja längre i blickfånget i Finland, utan Stubb, som fick en skopa ovett över sig. Den mest typiska kommentaren var att han springer med skvaller i Bryssel om finländarnas uttalanden på samma sätt som vissa politiker i tiderna rapporterade om ”sovjetfientliga” uttalanden i Moskva. För den unge och hittills framgångsrike Stubb kom reaktionerna säkert som en rejäl överraskning.

Det var Finlands utrikespolitiska komplex i ett nötskal. Tidigare relationer till Moskva och nuvarande relationer till Bryssel i ett och samma paket.

Säkerhetsunderskott – har vi det?

Diskussionen om Finlands Natomedlemskap skulle antagligen vara än mer intensiv än den är nu om inte regeringen George W. Bush hade den utrikespolitik som den har. Tanken på Förenta staterna som en nära bundsförvant fascinerar för närvarande ingen annan än de mest entusiastiska transatlantisterna och dem som tycker att Nato är som vilken som helst annan internationell gemenskap, och där bör vi vara med.

Enligt opinionsmätningarna är folket emot ett Natomedlemskap. Men en förfrågan i oktober visade att majoriteten av folket kunde tänka sig att följa sina ledare om dessa ”av motiverade skäl” skulle besluta sig för ett Natomedlemskap. Ingen säger hurdana skäl det kan tänkas vara frågan om.

Det är ingen som i debatten direkt skulle tala om Ryssland som ett hot. Men se bara på den finländska arméns uppbyggnad. Den allmänna värnplikten är fortfarande verklighet, vilket inte är fallet i de flesta andra västeuropeiska länder. Försvarsmakten är en mycket respekterad institution och utgångspunkten är territoriellt försvar och en manstark armé – alltså en helt annan modell än den t.ex. Sverige har i dag. Många är ändå av den åsikten att vi inte behöver något Nato, som dessutom bara skulle orsaka onödiga spänningar vid vår långa gräns. Det som tidigare kallades neutralitet, numera alliansfrihet, är tydligen något vi har i ryggmärgen.

Det nya kodordet är ”säkerhetsunderskott”, har vi det eller inte? De som anser att vi lider av ett säkerhetsunderskott vill ta stöd av Nato eller EU:s gemensamma försvar. Det här är en linje som det är lätt att få allmänhetens stöd för i Finland, men det är ingen som vet vad det innebär i praktiken.

Följden blir att den säkerhetspolitiska diskussionen inför presidentvalet snarare består av en samling abstraktioner än av konkreta förslag. Märkväl att president Tarja Halonen och utrikesminister Erkki Tuomioja, som båda har en pacifistisk bakgrund, samt statsminister Matti Vanhanen har representerat en mycket återhållsam linje inför alla lösningar. Halonen har ägnat sig åt att fundera på globaliseringen, Vanhanen tycks närmast nöja sig med att lösa frågor vartefter de dyker upp.

Under de senaste åren är det nog Lipponen som har fått komma med nya visioner och utspel. Han stod till exempel för idén om den nordliga dimensionen i EU och förde också i övrigt en mycket stark EU-politik. Halonens och Tuomiojas initiativ gällde att behärska globaliseringen, den s.k. ”Helsingforsprocessen”, som inte riktigt fattade eld. Nu tycks det vara tunnsått med utrikespolitiska idéer bland de aktiva politikerna i Finland. Regeringen drar andan och förbereder sig för storsatsningen nästa år, EU-ordförandeskapet.

En motvikt till bristen på initiativkraft är ex-presidenten Martti Ahtisaari, som med hjälp av sin egen byrå, Crises Management International, löser konflikter än här och än där. För en tid sedan fick han till stånd fred i Aceh i Indonesien och den senaste utmaningen är att hitta en lösning i Kosovo. Nu när finländarna inte längre behöver spekulera i om Lipponen skall få en hög EU-post eller inte kan de i stället fundera på när Ahtisaari skall få Nobels fredspris.

The views expressed are those of the author.

Contact

Michael Funch

Search Analys Norden