Den svåra arbetsmarknadskonflikt som lamslagit finländsk pappersindustri under de senaste veckorna ser inte ens i skrivande stund ut att gå mot en lösning. Konflikten kommer som helhet att bli mycket dyr för såväl industrin, arbetstagarna som samhället i stort. Den är klart speciell såtillvida att den mindre verkar handla om pengar än om principer. Speciellt har också varit, dels de internationella fackliga solidaritetsåtgärderna, dels att arbetsgivarparten valt att via en lockout utestänga arbetarna från arbetet på en rad pappersbruk. Sådana åtgärder hittar vi inte i närhistorien på arbetsmarknaden. De i många avseenden privilegierade, bland annat högavlönade, pappersarbetarna har å sin sida konkret tvingats uppleva att den globalt öppna ekonomin markant försvårat deras förhandlingsposition. Vilka som blir huvudresultaten av konflikten är ännu oklart. Säkert är dock att ingen part ser ut att kunna vinna, utan alla står som förlorare efter konflikten.

Oro för jobben bakom EU-skepsis

I botten på även denna konflikt ser vi klara spår av en alleuropeisk problematik rörande såväl globalisering som EU:s utvidgning och sätt att fungera. Européerna är djupt oroade över bland annat sina jobb i den utvidgade unionen; fransmännen för polska rörmokare, svenskarna för lettiska byggarbetare och finnarna för estnisk arbetskraft. Där folkomröstningar ordnats om den nya EU-grundlagen har väljarna troligen styrts mer av sin oro för arbete och trygghet än av övervägda åsikter om en konstitution som inte ens alla politiker känner till i grunden. I de länder omröstningar inte arrangeras kan samma oro hos medborgarna lätt leda till att misstron mot EU vidgas till att gälla även de nationella politiska ledarna.

Kall vind av extremism

Hotbilden över Europa är i dag lika mörk som tung. Lite tillspetsat ser jag två djupgående och oroande trender. I takt med att arbetstagare mister jobben och även entreprenörer slås ut – detta mest i landsorten, inte i storstäder och tillväxtcentra – så ser det nämligen ut att växa fram folkopinioner som i ett historiskt perspektiv ter sig skrämmande. För det första växer nu kritiken mot de övernationella företagen på ett sätt som allt mer börjar ta sig formen av en mer allmän antikapitalistisk hållning. Denna kanaliseras dock inte via de traditionella vänsterpartierna som ses som delansvariga för det som händer, utan via populistiska partibildningar av olika slag. För det andra ger oron över öppna gränser i det utvidgade EU näring åt en allt starkare skepsis och kritik mot öppenhet och internationalism. Byt ut begreppet ”antiinternationalism” mot nationalism och begreppet ”antikapitalism” mot socialism. Betänk sedan vad som legat till grund, bland annat entreprenörernas utslagning, för högerextremism under tidigare epoker och känn en kall vind svepa in över Europa.

Konkret förvärras dagsläget avsevärt av att stater som kan ses som europeiska stormakter och/eller grundande medlemmar av EU nu har klart olika åsikter om hur unionen skall handskas med medborgarnas oro och framtidens utmaningar. Frankrike liksom Nederländerna drog i nödbromsen. Tysklands och Spaniens ledning kör vidare fast folket knorrar. Storbritanniens ledare vågar inte fråga folket av rädsla att då rasar hela bygget. Lägg till detta de nya medlemsländerna, de forna öststaterna som hungrar efter ekonomisk tillväxt utan att bry sig om den typ av välfärdsapparat som våra traditionella västeuropeiska stater valt att bygga upp. I sanning divergerande intressen och en svårlöst ekvation.

Norden som modell för Europa

Med risk att framstå som något av en idealist – jag får bjuda på detta – menar jag att våra nordiska länder, unionsmedlemmarna med flankstöd av Norge och Island, nu har en möjlighet, närapå plikt, att agera och detta samfällt. I enskilda frågor må intressen och åsikter skilja våra länder åt. Men vad gäller Europas framtida utveckling har dock de nordiska länderna en unik gemensam plattform av kulturell närhet, en pragmatisk inställning till politik och en likartad samhällsuppbyggnad. Utifrån denna plattform kunde man måhända skapa den framtidsvision som inte blott EU utan framför allt de europeiska medborgarna i dag behöver. Finland står ordförande för EU under den senare hälften av år 2006. Vad vore mer lämpligt än att våra nordiska länder då och fram tills dess skulle driva en gemensam nordisk syn på hur Europa skall gå vidare. Idealisten i mig hoppas på en sådan nordism i Europas tjänst, pessimisten i mig fasar för en allt mer växande nationalism.

The views expressed are those of the author.