Document Actions
This content is not available in your chosen language, we are displaying it in Swedish.

Markku Heikkilä

Februari 2012: EU har redan vunnit valet i Finland

Det finns två kandidater kvar som kan bli Finlands nästa president, men inte två alternativ. Samlingspartiets Sauli Niinistö och De grönas Pekka Haavisto har samma politiska linje i många centrala frågor och i synnerhet när det gäller Finlands EU-politik ligger de mycket nära varandra. Då de EU-kritiska kandidaterna blev utslagna i första omgången står valet nu snarare mellan de återstående kandidaternas personliga egenskaper än deras politiska inriktning.

Feb 02, 2012

Det ska till ett mirakel för att inte Finlands ledande konservativa parti Samlingspartiets Sauli Niinistö ska bli Finlands nästa president när valet är klart på söndag. Han har legat i täten i alla möjliga opinionsundersökningar i åratal. Segern i första omgången var överlägsen, och opinionsundersökningarna tyder på en lätt seger i andra omgången.

Eftersom det inte finns några betydande politiska skillnader har huvudtemat för diskussionerna bland medborgarna kommit att handla om följande: Ska vi välja en man till president vars partner är en 30 år yngre kvinna eller en man vars partner är en 20 år yngre utländsk man? När Tarja Halonen vann presidentvalet för 12 år sedan ville landet helt klart få sin första kvinnliga president. Nu danar de framgångar som Haavisto hittills haft vägen för en representant för sexuella minoriteter.

Många ser gröna Haavistos inträde i andra omgången som ett tecken på en motreaktion från ett vidsynt och internationellt inriktat Finland mot den uppgång för den populistiska konservatismen som skedde i riksdagsvalet i våras. Det ligger mycket riktigt något sådant i luften: den skickliga användningen av sociala medier, de engagerade unga anhängarna, stödet bland intellektuella kretsar och konstnärer och i synnerhet den känsla som spridit sig bland ungdomarna i städerna av att nu måste vi få ett slut på den tidigare utvecklingen.

Utrikespolitik utan EU

I Finland har presidenten både en stark och en svag ställning på samma gång. Efter Urho Kekkonens alltför långa tid vid makten beskars presidentens maktbefogenheter. Man har emellertid inte velat eller dristat sig till att löpa linan ut på detta område, det vill säga göra presidenten till en uteslutande representativ galjonsfigur. Presidenten har inte längre något att säga till om i inrikespolitiken, men leder utrikespolitiken tillsammans med statsrådet. Som överbefälhavare för armén väger dessutom presidentens ord tungt i utformandet av huvuddragen i säkerhetspolitiken.

EU-frågorna ligger på statsministerns bord, inte presidentens. I det verkliga livet är gränsdragningen mellan EU-politiken och den övriga utrikespolitiken naturligtvis otydlig. Därför skulle valet av en tydligt EU-kritisk president leda till starka spänningar mellan regeringen och presidenten.

Nu kan detta inte ske. Både Niinistö och Haavisto har representerat Finlands traditionella aktiva EU-politik. I debatten inför andra omgången av presidentvalet har EU-frågorna lyst med sin frånvaro, medan de i första omgången var ett av huvudtemana bland de åtta kandidaterna.

Det EU-kritiska fältet sprack

Inledningsvis var två tydligt EU-kritiska kandidater med i leken, Sannfinländarnas Timo Soini, som så snyggt vann riksdagsvalet i våras, och Centerns kandidat Paavo Väyrynen, som led ett svidande nederlag i riksdagsvalet. Tillsammans hade deras röster enkelt tagit dem vidare till andra omgången. Men nu förlorade Väyrynen nätt och jämt mot Haavisto, medan Soini låg långt efter.

Allt borde ha varit klart för att Soini skulle fortsätta sitt segertåg. Andra omgången skulle ha serverats som på en bricka. Men något hände. Soinis kampanj var intetsägande, oinspirerad och amatörmässig. Hans varumärke, den verbala förmågan, tog aldrig fart. Samtidigt gjorde Väyrynen ett intensivt fotarbete, var energisk och humoristisk och dissekerade lekande lätt Finlands EU-politik.

Väyrynen, som var minister redan på 1970-talet, lyckades göra sig själv till ledarfigur för det EU-kritiska Finland, utan det populistiska tonfallet som Soinis parti representerar. På så sätt tedde sig även Väyrynens framgång som en motreaktion mot Sannfinländarnas uppgång.

Om Väyrynen hade nått ända fram till slutrakan hade man fört hätska diskussioner om Finlands ställning i euroområdet och en återgång till den finska marken. Till underligheterna med Finlands politik hör att den mycket EU-kritiska Väyrynen representerar samma parti som EU:s ekonomikommissionär Olli Rehn, som befinner sig i kärnan av räddningsoperationerna inom eurokrisen.

Vänstern försvann

Försvararna av EU-politiken lyckades emellertid inte heller i det här valet. Valutgången för den tidigare statsministern, den socialdemokratiska kandidaten Paavo Lipponen, som betraktas som fadern till Finlands starka roll inom EU, var ett veritabelt fiasko: cirka sju procent av rösterna. Vi talar här om ett parti som samtliga presidenter efter Kekkonen har tillhört – hela 30 år i rad: Mauno Koivisto, Martti Ahtisaari och Tarja Halonen.

Under hela den perioden har de borgerligas och socialdemokraternas kandidater stått emot varandra i upploppet, och alltid har den socialdemokratiska kandidaten vunnit i ett land med borgerlig majoritet. Detta tog slut nu. Å andra sidan har betydelsen av indelningen i vänster och höger försvunnit i Finland för länge sen. De rådande skiljelinjerna dras nu mellan olika värderingar och mellan stad och landsbygd. Det såg man även i striden om andraplatsen mellan Haavisto och Väyrynen.

Hela Finlands vänster raderades nästan från kartan i första omgången. Men man måste komma ihåg att inget är entydigt i politiken i Finland. Det var nämligen många som ansåg att vänsterns huvudkandidat Lipponens politik var mer åt höger än högerns huvudkandidat Sauli Niinistös.

Två kandidater som går sin egen väg

Vilken slags president kommer Finland då att få?

Haavisto representerar en generation av stadsbor, som har uppgången för de alternativa rörelserna och en naturlig internationell inriktning i sitt kollektiva medvetande. Haavisto träffade sin ecuadorianska partner när han som backpacker tittade in på en bar i Bogotá i Colombia.

Haavisto är känd som en god debattör och bland hans internationella meriter kan främst nämnas att han varit verksam inom EU:s och FN:s uppdrag i Sudan. Han har gett en bild av att han på sätt och vis kommer att axla Nobelpristagaren Ahtisaaris mantel. I valet har han målmedvetet sett till att tona ner det egna partiet från synfältet: man blir inte president i Finland bara genom att vara grön.

Niinistö är på ett mer uppenbart sätt Samlingspartiets kandidat, men har i åratal framställt sig som en person som går sin egen väg. Niinistös trumfkort är den långa tiden som finansminister och att han varit verksam vid Europeiska investeringsbanken i Luxemburg.

För sex år sedan var han nära att bräcka Halonen i valet, och efter det har alla tagit det för självklart att Niinistö kommer att bli president. Fenomenet kan även förklaras av hans personliga historia. Det faktum att hans maka sedan en lång tid tillbaka dog i en tragisk trafikolycka, att han och hans söner med nöd och näppe klarade livhanken vid tsunamin i Thailand, den korta förlovningen med den före detta fröken Finland (som på den tiden var kulturminister), det nya äktenskapet med en 30 år yngre kvinna – dylika vändningar ger djup åt personbilden.

Om Niinistö vinner, vilket är troligt, befäster Samlingspartiet sin maktställning med posterna som både statsminister och president. Det innebär att den nuvarande EU-linjen och eurolinjen kommer att fortgå, förutsatt att Europa själv bevaras intakt, men det betyder inte exempelvis Natomedlemskap. Samlingspartiet förhåller sig som parti mer positivt till denna fråga än de andra partierna i Finland, men majoriteten bland befolkningen motsätter sig ett Natomedlemskap så starkt och djupt att man inte kan komma någon vart i den frågan.

Den nya presidenten riktar sig raskt mot Moskva, vars ledare, oavsett vilka de är, Finlands president alltid har strävat efter att skapa fungerande relationer med. Även Halonen lyckades bra med detta. Hon har haft det svårare med USA. FN:s redan starka roll för presidentens agerande ökar, om Finlands strävan efter ett medlemskap i säkerhetsrådet blir verklighet.

Samtidigt tappar folket troligtvis snart intresset för detta. Den tiden är sedan länge förbi då valet av president var riktgivande för nationens öde. Nu handlar det snarare om att följa tidens anda – som redan verkar ha ändrat sig på vägen mellan förra vårens riksdagsval och vinterns presidentval.

The views expressed are those of the author.

Search Analys Norden