I början av mars offentliggjorde statistikcentralen i Finland rysliga uppgifter: Landets bruttonationalprodukt sjönk med 7,8 procent år 2009. Nedgången var den största produktionsminskning som skett under ett enda års tid sedan åren 1917–18, då Finland låg mitt i ett blodigt inbördeskrig mellan de röda och de vita. Något liknande upplevdes inte ens under vinter- och fortsättningskrigen, och inte heller i början av 1990-talet såg siffrorna så bedrövliga ut, trots att allt tycktes ha stannat som mot en vägg.

När bruttonationalprodukten sjunker så häftigt kunde man tänka sig att mycket annat också rasar ihop. Men verkligheten har sett annorlunda ut. Det har varit mycket lindrigare panik nu än under depressionen för knappt 20 år sedan. Arbetslösheten har hållits bättre i schack, och den här gången har man inte behövt bekymra sig om penningvärdet, räntenivån eller skuldsättningen.

Nu talas det inte alls om bankernas öde, för det har inte funnits något att tala om. Bankernas kreditförluster har varit obefintliga eller väldigt små och någon offentlig oro har de inte lett till. Allt prat om medborgarnas utbredda överskuldsättning på grund av höga bostadslån är något som gäller mer i teorin än i praktiken.

Allt var annorlunda förr

Numera är det svårt att ens hitta ett bankkontor i gatubilden. I slutet av 1980-talet låg de sida vid sida på paradplats i varje stad och tätort. Neonskyltarna stoltserade med namn och symboler, som nästan alla nu har gått till historien. Egentligen är det bara de lokala eller regionala andelsbankerna som finns kvar, och de anklagades då för att reagera för långsamt på förändringar i tiden.

Andra bankgrupper reagerade snabbare på de möjligheter som öppnades i slutet av 1980-talet, med den påföljden att ingen av dem längre finns kvar. Bankernas kollaps var total, djup och dyr. Man har räknat ut att bankkrisen då kostade staten ofantliga 12,8 procent av bruttonationalprodukten. Det är mycket mer än i Norge eller i Sverige.

Bankerna föll inte helt i statens famn, även om det var nära. Det hängde på ett hår att inte landet hamnade under den internationella valutafondens, IMF:s, förmyndarskap. Räntorna var skyhöga, marken enbart en bricka i valutaspekulanternas spel och företag föll som korthus, såväl stora som små. Bankernas kreditförluster gick över både medborgarnas och bankdirektörernas förstånd.

Finlands Bank och regeringen improviserade en räddningsoperation, som det inte fanns någon modell för, då alla ekonomins stöttepelare tycktes rasa på en gång. Inget var längre bestående, varken de banker som funnits sedan hedenhös eller den för många finländska företag så lukrativa östhandeln, för hela Sovjetunionen hade ju tagit och försvunnit.

Från topp till krasch, liksom Island nu

Bankkrisen berodde på många olika faktorer. Man hade levt under en kraftig högkonjunktur, penningpolitiken hade avreglerats, de finländska bankerna hade gett sig ut för att erövra världen. Företag och medborgare lyfte obekymrat valutalån.

Plötsligt var man internationell och modern och växande, då allt precis innan under en längre tid varit smått och nationellt. Ingen trodde på varningssignalerna för allt såg ut att vara dynamiskt och växande långt in i framtiden.

Mycket av det som hände påminner om de nyheter vi nu har hört från Island, med den skillnaden att Finlands ekonomi trots allt, med nöd och näppe, höll sig på fötter.

Till slut garanterade staten skyddet av depositionerna. En betydande bankgrupp, sparbankerna, kollapsade helt. Det var just den bankgruppens vansinniga framfart som blev kostsam att reparera.

Staten tvingades sopa upp de icke-livsdugliga delarna i sin egen skräpbank, resten delades mellan de övriga bankerna. De viktigaste affärsbankerna, som tidigare varit hårda konkurrenter, tvingades slutligen att fusionera sig för det var den enda möjligheten att komma vidare.

Under de åren togs tunga beslut hela tiden i en omvärld som ständigt förändrades. Bankernas namn, logotyper och ägarskap ändrades från och till. Förmögenheter gick upp i rök. Många företags och privatpersoners skuldbörda blev förkrossande stor och det har tagit lång tid att betala såväl de materiella som de mentala räkningarna. Medborgarnas depositioner var ändå hela tiden skyddade, och till slut, när det blev stillsammare tider, kunde man börja se på vad som egentligen hade hänt.

En nordisk spelplan

Banksystemet, som tidigare hade varit helt nationellt, började nu få en helt ny ägarstruktur. Den finska spelplanen hade blivit nordisk, och brytningen har fortsatt ända in på 2000-talet, då Sampo Bank såldes till Danske Bank.

Det är bara de banker som har en lokal, regional eller annars begränsad verksamhet som har blivit kvar i inhemsk ägo. Dessutom har en del försäkringsbolag och affärsgrupper utvidgat sin verksamhet till bankvärlden. De andra traditionellt stora finländska bankerna har antingen försvunnit eller blivit nordiska, på sätt eller annat.

Det här innebär alltså att de risker som kommer från utlandet under den nuvarande ekonomiska krisen är mycket mindre för finländarna än förra gången. De finländska bankerna verkar inte i t.ex. Estland, som Sverige gör.

Den djupa bankkrisen i början av 1990-talet bidrog också till att Finland, efter att ha gått med i EU, som enda nordiska land snabbt tog sikte på euroområdet. Man hade fått nog av devalvering, valutaspekulationer och fluktuerande räntor: den allmänna uppfattningen var att Finland inte ensam skulle klara av att försvara sin egen valuta i en krissituation.

Ändå fick den nya krisen alarmklockorna att ringa, då nyheterna från annat håll i världen nådde oss om bankkrascher och regeringar som höll krismöten. I många länder vräkte man ut pengar för att rädda banker och Finland förberedde sig på samma sak.

Den viktigaste åtgärden i slutet av år 2008 var beslutet om ett statligt borgensansvar på en för Finland enorm summa om 50 miljarder euro, som man förberedde sig att sköta en eventuell finanskris med, helt enligt EU:s riktlinjer. Dessutom höjdes depositionsskyddet och de som var kunder hos den isländska Kaupthing-banken i Finland fick sina depositioner tryggade.

Ingen bostadsbubbla heller

Någon stor politisk fråga blev det inte eftersom hela reserveringen verkade teoretisk, vilket den också har varit.

En betydande skillnad gentemot början av 1990-talet är att både företagens och de privata hushållens lån nu är bättre under kontroll. Ingen har tagit för vådliga risker. Dessutom har det varit överraskande lugnt på bostadsmarknaden.

Det har alltså inte funnits någon bostadsbubbla. Den ökade arbetslösheten och stagnerade ekonomin har visserligen gjort att priserna har sjunkit men förändringarna har varit förutsebara och moderata. Den avgörande faktorn är att låneräntorna har varit rekordlåga, vilket har underlättat situationen avsevärt för dem som har bostadslån.

Men det finns vissa risker: om räntan stiger kommer många med stora bostadslån att få svårigheter. Ändå är situationen annorlunda än för 20 år sedan då bostäderna sjönk drastiskt i värde och samtidigt var räntorna rekordhöga, valutalånen dyra och marken devalverad. Euroområdet har nu varit en buffert mot allt detta.

I den nya ekonomiska krisen är det uttryckligen banksektorn som tycks ha påverkats minst. Kanske har man lyckats ta lärdom av det som hände för 20 år sedan.

The views expressed are those of the author.