President George W. Bush åtta år vid makten raserade finländarnas bild av USA och i synnerhet av dess ledning, och ledde till att det mentala avståndet till USA har ökat.

På politisk nivå tar sig fenomenet uttryck genom att kontakterna mellan ländernas högsta ledning under en längre tid har varit ovanligt få.

I Finland väntar sig allmänheten att Obama ska införa väsentliga förändringar i USA:s politik. Framför allt anses en helomvändning i klimatpolitiken vara både nödvändig och sannolik. Obamas seger kan också påverka den finländska diskussionen om ett Natomedlemskap, då utrikespolitiken under Bushregimen effektivt minskade många finländares intresse för Nato.

Sinnebilden av USA har framför allt belastats av kriget i Irak, som det har varit svårt att få förståelse för efter inledningsskedet. Kriget i Irak och president Bush politik i övrigt har samtidigt i stort ödelagt den samhörighetskänsla med USA som rådde även i Finland efter terroristattackerna i september 2001.

Bush politik har däremot inte haft någon större inverkan på kontakterna medborgare emellan eller på företagens verksamhet. De har kanske mer påverkats av att även den övriga världen i och med globaliseringen nu har öppnats för finländarna på ett helt nytt sätt - framför allt Kina, Indien och hela Asien. Detta har samtidigt medfört att USA:s relativa ställning har försvagats.

Ett beskrivande exempel på detta är Finnair, vars viktigaste fjärrdestination tidigare var New York. Nu spelar New York-flyget bara en biroll, då de större planen i stället flyger från Helsingfors till de asiatiska metropolerna. Mobiltelefonjätten Nokia har bara en liten fot inne på den amerikanska marknaden medan företaget är kraftigt representerat i Asien och andra länder i utveckling. Också det har bidragit till att ändra på finländarnas världsbild under de senaste åren.

Den ekonomiska kris som fick sin början i USA och de allt dystrare ekonomiska nyheterna därifrån har under de senaste månaderna bara ökat förvirringen kring vad vi egentligen ska tänka om USA.

Uteblivna besök

På politisk nivå har kontakterna mellan Helsingfors och Washington minskat under Bush period vid makten, vilket många har sett som problematiskt. Ett litet land vill ju gärna ha goda diskussionsrelationer åt alla håll. Tidigare fick Helsingfors ofta utgöra en mellanetapp för USA:s presidenter och utrikesministrar. Deras resmål var visserligen inte Finland i sig, utan de kom ofta hit för att träffa ryska eller sovjetiska ledare eller för att förbereda sig inför ett utmanande möte i Moskva.

Under Bush period har varken USA:s president eller ministrar i nyckelställning synts till i Helsingfors, trots att Air Force One ofta har flugit kring Östersjön och landat i grannländerna, såväl i S:t Petersburg och Baltikum som i de andra nordiska länderna.

Det här har man försökt förklara dels med att USA:s utrikespolitiska tyngdpunkter har förskjutits och dels med att president Tarja Halonens och den förre utrikesministerns, socialdemokraten Erkki Tuomiojas världsbilder har legat rätt långt ifrån Bush uppfattningar. Båda har de även kritiserat kriget i Irak. Det mentala avståndet har återspeglats i de utrikespolitiska personrelationerna. Halonen har inte sett till någon inbjudan till Vita huset.

Det samma har gällt statsminister Matti Vanhanen, som inte har lyckats skapa på långt när lika välfungerande relationer till USA som sin föregångare Paavo Lipponen.

En förändring skedde då samlingspartiet för ett och ett halvt år sedan blev regeringsparti och fick de utrikespolitiska nyckelposterna. Den nya regeringens samlingspartistiska utrikesministrar, Ilkka Kanerva, som tvingades avgå, och hans efterträdare Alexander Stubb tyckes genast få fungerande relationer till utrikesminister Condoleezza Rice. Rice kommer förmodligen på sitt första – och sista – besök i Finland i början av december då Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa håller sitt ministermöte.

Den officiella förklaringen till att besöken varit få, en förklaring som de finländska ledarna ofta upprepar, har varit att relationerna mellan Finland och Förenta Staterna är goda ändå.

Nato-positiva samlingspartiet på väg uppåt

I slutet av oktober hölls det kommunalval i Finland för val av fullmäktigledamöter i städer och kommuner. Kommunalvalens betydelse för riksomfattande frågor brukar vara begränsad och vanligen har de ingen betydelse alls för Finlands internationella relationer.

Denna gång medförde valet ändå något som är värt att nämnas också i en analys av relationerna mellan Finland och USA. Kommunalvalet stärkte nämligen framför allt samlingspartiets ställning och försvagade de två övriga stora partierna, centern och socialdemokraterna. Av partierna är det uttryckligen samlingspartiet som gärna ser goda relationer till USA. Samtidigt är samlingspartiet det enda betydande parti som klart understöder ett finskt medlemskap i militäralliansen Nato.

De teman som präglade kommunalvalen hade naturligtvis inget med utrikespolitik att göra. Trots det kvarstår ett faktum efter valen: samlingspartiet fick mest röster (23,5 procent), ökade sitt understöd rejält och tycks även i övrigt vara det enda stora parti som seglar i ordentlig medvind. Samlingspartiet kan förmodligen räkna med att partiets unge ordförande, finansminister Jyrki Katainen, efter riksdagsvalet år 2011 är landets följande statsminister. Partiet eftersträvar också presidentposten år 2012.

Om detta scenario förverkligas kommer landet och dess utrikespolitik att ledas av ett parti med sympatier för ett Natomedlemskap. De övriga partierna ställer sig mer kritiska till att gå med i Nato, om än alla partier utom vänsterpartierna har både Natomotståndare och -förespråkare.

Samlingspartiets unge utrikesminister Alexander Stubb har snabbt gjort sig till en populär politiker med sitt okonventionella och öppna sätt. Denne f.d. EU-parlamentariker, som har studerat i USA, har sagt rent ut att han gillar landet och hör också till förespråkarna för ett Natomedlemskap.

Trots det är också samlingspartiet bundet till det gällande regeringsprogrammet, som inte talar om något Natomedlemskap. Situationen förblir oförändrad så länge Matti Vanhanens nuvarande regering och Tarja Halonen, som är mycket kritisk till ett Natomedlemskap, sitter kvar. Det här betyder att förändringarna kan vara möjliga tidigast kring år 2012, efter nästa riksdagsval och presidentval.

Ahtisaari för ett Natomedlemskap

Inför båda valen väntas en hård diskussion om Nato, men mycket kommer an på hur USA och dess politik utvecklas före det. Det finns förväntningar på att också bilden av Nato ska förändras i och med Obama.

President George W. Bush har varit så massivt impopulär i Finland att också många Natoförespråkare under hans tid har hållit relativt låg profil. De har upprätthållit diskussionen väl medvetna om att ett medlemskap tillsvidare närmast är en akademisk fråga.

Natofrågan ligger dessutom inte enbart i partiernas händer. Det anses självklart att ett eventuellt medlemskap skulle avgöras genom en folkomröstning och hittills har majoriteten av finländarna enligt alla opinionsundersökningar varit entydigt emot en anslutning till Nato. Det är inte enbart en fråga om USA utan också, och framför allt, en fråga om Ryssland. Vid den finsk-ryska gränsen finns just nu ingen militär spänning men många frågar sig hur det skulle bli om Finland hörde till Nato.

En betydande förespråkare för ett Natomedlemskap är republikens förre president Martti Ahtisaari, som till finländarnas stolthet tilldelades Nobels fredspris. Det innebär ändå inte att hans ställningstaganden skulle ha någon väsentlig betydelse för finländarnas allmänna syn på Nato. Ahtisaari motiverar inte ett medlemskap med hotet från Ryssland, utan med att det skulle ge Finland möjlighet att fullt ut delta i den internationella krishanteringen.

Försvarsmakten i Finland har redan nu ett mångsidigt samarbete med Nato inom krishantering. De mest betydande insatserna har gjorts i Kosovo och Afghanistan.

I Afghanistan var Finlands insats visserligen mycket liten internationellt sett. Trupperna i landet består av drygt hundra personer och de är placerade i de fredligaste, norra delarna av landet. Deltagandet i denna operation har väckt rätt lite politisk diskussion och varken den eller den Natoledda Kosovooperationen ses som en alliering med USA.

The views expressed are those of the author.