Två länder får illustrera den svenska debatten om bistånd: Zambia och Afghanistan.

Frågan om Zambia splittrar den borgerliga alliansregeringen, medan Afghanistan splittrar oppositionen.

Alltså vill inget parti egentligen lyfta debatten om bistånd och försvar. Enda gången det hettar till är när svenska soldater beskjuts i Afghanistan.

Trots tystnaden och bristen på debatt förändras det svenska biståndet. Världskartan har ritats om och globaliseringen påverkar självklart också det svenska stödet till andra länder.

På 70-talet åkte entusiastiska biståndsarbetare ut i världen för att gräva brunnar. Så småningom lärde man sig att ta med befolkningen i projekten, brunnarna skulle ju användas också.

Ett projekt räddar dock bara en enskild by, medan svält och fattigdom finns kvar i grannbyn.

Modernt bistånd syftar därför till att förändra hela strukturer. Biståndsorganisationerna har lämnat de enskilda insatserna och driver nu oftare på för mänskliga rättigheter, utbildning och arbete, eftersom det är det som krävs för att människor själva ska kunna ta sig ur fattigdom.

När stödet riktas till hela samhällen eller stater ökar emellertid risken för korruption.

Storsvindel

I somras uppdagades en storsvindel på hälsoministeriet i Zambia – 50 miljoner kronor hade förskingrats. En stor del av dem var svenska biståndspengar.

Nyheten försvann snabbt från de etablerade mediernas förstasidor, men biståndsminister Gunilla Carlsson (M) utnyttjade de nya medierna och startade en stafettdebatt om biståndet på debattsajten Newsmill.

Snabbt och effektivt slog hon fast att korruption som den i Zambia inte var acceptabel. Därför hade hon redan förändrat biståndet och begränsat det till färre länder.

Nu ville hon gå ett steg längre och modernisera biståndet, men hon tänkte inte tillsätta någon statlig utredning för att grundligt gå igenom frågan. Istället lät hon en generaldirektör få hundra dagar på sig för att ta fram tio förslag på hur biståndet kunde effektiviseras – mot bakgrund av korruptionsskandalen.

- Många accepterar tyst att skattepengar försvinner i svarta hål eller djupa fickor, sade hon på en presskonferens i somras.

- Sannolikt gick hon för fort fram. Biståndsorganisationerna reagerade och många ansåg att detta var ett led i högerns kampanj mot bistånd. Den kampanjen startades för ett par år sedan av den konservativa tankesmedja Timbro. I boken ”Det svenska biståndsberoendet” framhöll författaren Pär Krause att 10 000 personer är beroende av biståndspengar för sin egen vinnings skull.

Sidarevision

Nu ansåg motståndarna att Gunilla Carlsson spädde på med korruptionsriskerna. Under hösten har hon dessutom gått ut hårt mot den svenska biståndsmyndigheten Sidas övertrasseringar. Sannolikt beror de mest på dollarkursen, men Carlsson har bussat revisorerna på Sida.

– Det är naturligtvis Sidas ansvar att få ordning på ekonomin och styrningen, sade Gunilla Carlsson i radions ekosändning i december.

I december var de hundra dagarna till ända och Gunilla Carlsson säger nu att hon vill gå vidare med sitt tuffa reformarbete av det svenska biståndet som hon beskriver som misskött, dyrt och i värsta fall korrumperande. Även om hon är en stark kritiker, har hon egentligen inte minskat biståndet – det ligger kvar på en procent av BNI. Sannolikt beror det på att hennes allianskamrater i Folkpartiet och Kristdemokraterna har slagits hårt för att bevara biståndet, fast då ska man komma ihåg att nationalinkomsterna minskat på grund av krisen, vilket innebär en reell biståndssänkning på runt tio procent.

Med Zambia som utgångspunkt har Gunilla Carlsson ändå fått igång en diskussion om biståndet i framtiden. Finanskrisen har säkert hjälpt henne att hålla en strängare budget.

Under senare tid har regeringen dessutom utökat biståndsbegreppet genom att peta in helt nya utgifter som till exempel kostnaderna för klimatsatsningar. I Sverige, Norden och EU försöker man nu lägga in en del av klimatkostnaderna i biståndet. Kritikerna är rädda för att det minskar stödet för fattigdomsbekämpning, men i framtiden får vi nog se fler innovativa biståndsprojekt. Nytt i den svenska biståndsbudgeten är till exempel kostnader för flyktingmottagning, skuldavskrivningar till fattiga länder samt förstärkningar på ambassaderna i Kabul, Bagdad och Khartoum.

Nästa år kommer även aktivitetsersättningar till flyktingar samt högskolestipendier att ingå i det svenska biståndet.

Tidningen Sydsvenskan avslöjade under hösten också hur moderaterna kämpat för att internationellt vidga biståndsbegreppet till att även omfatta militära insatser, men där satte både folkpartister och kristdemokrater sin gräns: militära insatser är inte bistånd.

Alliansregeringen är splittrad och i riksdagen står Gunilla Carlsson rätt ensam mot övriga partier när det gäller militarisering av biståndet.

Afghanistan

Alla de biståndsorganisationer som deltagit i stafettdebatten är dock överens med henne om riskerna för korruption. Flera av dem menar att bästa försäkringen mot korruption är att bygga ett folkligt engagemang kring biståndet.

En av dem som deltagit i stafettdebatten är Thorbjörn Pettersson i Svenska Afghanistankommittén. Han vill bygga skolor och sjukhus tillsammans med lokalbefolkningen på plats.

Frågan om den svenska närvaron i Afghanistan är den enda som hettar till i den svenska debatten.

Medan den finska styrkan åker hem, skickar Sverige ner en ny, utökad styrka till norra Afghanistan. Försvarsminister Sten Tolgfors menar att svenska militärer är i Afghanistan för att försvara fred och mänskliga rättigheter. Biståndet beräknas uppgå till 500 miljoner kronor, medan den militära insatsen kommer att kosta nästan tre gånger så mycket. Biståndet har militariserats och det väcker starka känslor både i politiken och i den vanliga debatten. För om det är tyst i biståndsdebatten, är det desto större liv kring engagemanget i Afghanistan.

För att förstå denna upprördhet måste man gå tillbaka till de brunnsborrande biståndsarbetarna på 70-talet.

Då var Sverige ett neutralt land som inte varit i krig på 200 år. När Sverige gick med i EU fanns inte det europeiska försvarssamarbetet. Det växte fram vid millennieskiftet och orsakade aldrig någon större debatt på hemmaplan. Det samma gäller för det nordiska försvarssamarbetet som knappt ens beskrivits i svenska medier.

Många svenskar tror säkert att de fortfarande lever i ett neutralt land och för dem blir chocken stor när de hör att svenska soldater beskjuts utomlands. I november var en majoritet av svenskarna emot den militära närvaron i Afghanistan.

Förtroendet har sjunkit i takt med det försämrade läget i landet. Det är en sak att skicka ut fredsbevarande styrkor, en annan att skicka ut soldater som kan bli attackerade och som kan döda andra.

Locket på

Frågan om svenska soldater i Afghanistan splittrar den rödgröna oppositionen, sprickan går någonstans rakt igenom det socialdemokratiska partiet – mellan förre utrikesministern Jan Eliasson (som är för) och förre biståndsministern Pierre Schori (som är emot) om man vill personifiera den.

Hur svenska folket ställer sig till ett utökat försvarssamarbete är oklart. Sannolikt har de flesta just förstått att vi kan vara i krig.

Även om Sverige nu slåss under Natobefäl är landet inte medlem i Nato. Begrepp som ömsesidigt försvar är nya och frågan om svenska soldater skulle gå i krig för sina baltiska grannar är rent hypotetisk. Det är ingenting man debatterat eller tagit ställning till.

Eftersom frågor som bistånd och försvar är känsliga politiska frågor kommer de säkert inte heller upp till debatt under våren. Det är så nära ett riksdagsval och inget av de två blocken vill ta upp frågor som skapar inre splittring.

Det lär bli fortsatt locket på alltså.

The views expressed are those of the author.