Det här innebär att den brist på arbetskraft som ännu för ett år sedan kunde skönjas, tillsvidare har strukits från agendan helt och hållet. Nu förbereder man sig i stället för en kännbart ökad arbetslöshet, som kan uppgå till tio procent under de närmaste åren. Det innebär många förändringar. Många industriarbetstillfällen står plötsligt under direkt hot. Inom den offentliga sektorn går förändringen långsammare.

Antalet arbetstillfällen inom social- och hälsovården ökar fortfarande och det är till och med svårt att hitta folk till vissa arbeten. Inom den sektorn orsakar den nya situationen press på ett annat sätt.

Den ekonomiska krisen har tärt våldsamt på skatteintäkterna för staten och kommunerna. Det innebär ofta strama sparåtgärder: försök till effektivering av olika funktioner, rekryteringsförbud, besparingar som drabbar personalen och ökad stress på arbetsplatserna då man försöker klara av samma mängd eller till och med mer arbete med färre resurser. Kortvariga anställningar och tidsbundna avtal blir allt vanligare.

I Finland har kommunerna ansvaret för att anordna utbildning och offentlig hälso- och sjukvård. Kommunernas ekonomiska utgångspunkter kan variera mycket i olika delar av landet. Det finns rika och fattiga regioner, regioner på tillbakagång och framgångsrika regioner. Kommunerna har beskattningsrätt och också staten för över medel till kommunerna för att trygga anordnandet av lagstadgad service.  Oberoende av vilka tider vi lever i och vilket utgångsläge kommunen har, så har kommunerna alltid klagat på stram ekonomi och knappa resurser.

Redan för länge sedan såg man problemen komma. Finlands befolkning blir allt äldre och går tidigt i pension, vilket innebär ett allt större behov av service. Därför har staten mer eller mindre med tvång försökt få kommunerna att bilda större helheter för att servicen ska kunna ordnas på ett effektivare sätt. Dessa operationer inleddes redan innan man visste om den kommande ekonomiska krisen.

Sparkrav på arbetsplatserna

I år har många kommuner och städer runt om i landet tvingats inse att den budget som fastslogs i fjol inte håller. De gamla kalkylerna stämmer inte längre då skatteintäkterna har rasat, i synnerhet skatteintäkterna från företagen, och plötsligt har man finansieringsglapp på många miljoner euro. Samtidigt måste ändå den lagstadgade servicen ordnas.

Det första som flög i skräpkorgen var talen om brist på arbetskraft. Det skulle egentligen finnas mycket att göra inom utbildningen, den sociala sektorn samt inom hälso- och sjukvården, för de tidigare behoven har inte försvunnit och befolkningsprognoserna ljuger inte. Antalet äldre ökar, liksom behovet av att ordna service för dem. Den ekonomiska krisen medför ökad arbetslöshet och därmed ökat behov av sociala tjänster, och så vidare.

Nu är nyckelordet ändå besparingar. Tjänster som blir lediga besätts inte, antalet vikarier minskar. Många kommuner har dessutom tvingats fundera på tillfälliga oavlönade permitteringar av personalen. Allt detta innebär för de anställda att arbetsbördan ökar samtidigt som anställningen blir allt mer osäker.

Förändringen har varit väldigt snabb. För mindre än ett år sedan såg det ut som om det enda man kunde göra för att lösa problemet med brist på arbetskraft inom hälso- och sjukvården var att få in utländsk arbetskraft. Visserligen håller detta delvis än men situationen som helhet har ändå blivit helt annorlunda än förväntat. I Helsingforsregionen är bristen på arbetskraft inom hälso- och sjukvården mer aktuell än på annat håll i landet.

Den nya arbetsministern inför stora utmaningar

Nu diskuteras det om hur svårt det är för nyutexaminerade unga att överhuvudtaget komma in på arbetsmarknaden. Detta är ett av de största problemen också för Finlands nya arbetsminister, De grönas 35-åriga ordförande Anni Sinnemäki, även känd som poet.

Hennes företrädare Tarja Cronberg, som också haft en lång karriär som fredsforskare i Danmark, lämnade frivilligt partiordförande- och ministerposten i maj. Bland De gröna är denna typ av rotation inte ett tecken på intern kris, vilket det vore i andra partier, utan närmast en del av partikulturen. Cronberg hade så när fyllt sin kvot i antal ordförandeperioder.

Den unga och urbana Sinnemäki står nu inför en av landets mest otacksamma uppgifter: att vara arbetsminister under en tid då arbetslösheten oundvikligen ökar. De färskaste analyserna visar att de goda sysselsättningsresultat som uppnåtts under de senaste årens ekonomiska uppsving nu byts ut mot allt större problem. De kanske inte blir lika stora som under depressionen i början av 1990-talet, men ändå tillräckligt stora.

Dessutom ser arbetskraftssituationen ut att leda till allt stramare attityder i fråga om Finlands, fortfarande rätt lilla, invandrarbefolkning. Den ekonomiska krisen är visserligen ett nytt fenomen som har förändrat situationen så snabbt att ingen egentligen har en ordentlig uppfattning om dess konsekvenser.

Atmosfären ute på arbetsplatserna har i varje fall förändrats då diskussioner om uppsägningar blivit vardag nästan överallt. Det är klart svårare för unga att få sommarjobb och tillfälliga arbeten, vilket leder till att de unga allt mer söker sig till utbildning. När de sedan ska lämna den trygga hamnen står de ändå inför problem om arbetsmarknaden fortfarande är stängd för dem när de utexamineras.

Förlängd karriär

I samma veva talas det i Finland hela tiden om behovet att höja pensionsåldern, förkorta studietiderna och på det sättet förlänga arbetskarriären. Många undersökningar visar klart att det är så man borde göra för att samhällsekonomin överhuvudtaget ska klara av de förestående kostnaderna för en allt äldre befolkning.

Men medborgarnas personliga vilja till sådana lösningar är inte särskilt stor: de flesta vill komma bort från det stressiga arbetslivet så fort de har möjlighet. För att minska på antalet anställda är det ändå många arbetsgivare som på sistone varit beredda att bevilja pension även till sådana som egentligen inte har uppnått pensionsåldern än.

Under vårvintern meddelade statsminister Matti Vanhanen att regeringen har för avsikt att höja pensionsåldern från nuvarande 63 till 65 år. Resultatet blev en kraftig politisk storm och en våg av protester, som till och med höll på att rucka Vanhanens egen ställning. Till slut begravdes frågan för beredning i arbetsgrupper.

Ärendet förvärrades av att Vanhanen meddelande om saken utan att i förväg ha förhandlat med arbetsmarknadsparterna. Därmed blev frågan om höjd pensionsålder en principfråga som det var svårt att föra en naturlig diskussion om. Även oppositionen såg sin möjlighet till profilhöjning. Beslutet sköts fram på obestämd tid men problemet i sig har inte försvunnit: det vore fortfarande nödvändigt att förlänga arbetskarriären.

Politiskt är tiden inte mogen för ett sådant beslut om många arbetstagare inser att deras arbete är hotat redan en lång tid före pensionsåldern eller att det är svårt att överhuvudtaget orka i arbetet fram till pensioneringen.

Inom hälso- och sjukvården, äldreomsorgen och utbildningen innebär den nya situationen knappare resurser och mer arbete. Själva strukturen på de offentliga tjänsterna är inte hotad, men den innehållsmässiga utvecklingen ligger för fäfot. Fortfarande måste man lösa frågan om vem som ska ta hand om de äldre i framtiden och med vilka medel. Just nu finns det inte ekonomiska möjligheter att öka antalet anställda att motsvara behovet, så man försöker lösa problemet med omorganiseringar. Knappa ekonomiska marginaler leder alltså till att kvaliteten i vården blir lidande.

Den ekonomiska krisen bromsar också upp arbetskraftsrotationen och nya arbetstillfällen uppstår inte i samma takt som tidigare. Är allt detta bara en tillfällig störning eller en mer bestående ny situation, det är det ännu ingen som vet.

The views expressed are those of the author.