Document Actions
This content is not available in your chosen language, we are displaying it in Swedish.

Markku Heikkilä

Den arktiska frågan står och stampar efter valet, precis som allt annat

För två år sedan fick Finlands utrikesminister Alexander Stubb ett arktiskt uppvaknande vid Arktiska rådets utrikesministermöte i Tromsö. Efter det inledde Finland en stark utrikespolitisk invasion mot norr. Men när de övriga ländernas arktiska utrikesministrar samlades i Nuuk nu i maj stannade Stubb hemma. Efter valet i april har all politik i Finland varit som förlamad, inklusive den arktiska politiken.

Jun 09, 2011

När den här artikeln skrivs har försöket att bilda en ny regering precis havererat. Samma skådespel har upprepat sig dag efter dag under två veckors tid: regeringsförhandlarna från de sex partierna har förtegna gått uppför trapporna och in i Ständerhuset i Helsingfors på morgonen och lika förtegna kommit ut därifrån sent på kvällen. Att komma överens om ett regeringsprogram var ovanligt svårt då det knappt fanns någonting som förenade de deltagande partierna – förutom att det sågs som den enda möjliga konstellationen för att få till en bred majoritetsregering utan valets stora vinnare Sannfinländarna och stora förlorare Centern.

I början av juni havererade det försöket. Det största partiet Samlingspartiet och partierna till vänster, Socialdemokraterna och Vänsterförbundet, kunde inte komma överens om skatterna, och Samlingspartiets ordförande Jyrki Katainen som samlar ihop regeringen tog bort vänstern från förhandlingarna. Precis efter det var det ingen som visste vad som händer härnäst.

När Analys Norden kommer ut kanske förhandlingarna fortsätter i en annan riktning. Det som är uppenbart är att bildandet av Finlands nya regering kommer att fortsätta långt in i juni. Med andra ord står Finland just nu inför en ovanlig inrikespolitisk kris, och allt eftersom tiden går har man i allt högre grad börjat tala om ett möjligt nyval. Efter valet i april har ingenting gått enligt det vanliga manuset.

Sannfinländarnas valseger var enorm historiskt sett och enligt de flesta borde partiet ha varit med i regeringen för att ta ansvar. Men Sannfinländarnas inställning till att stödja krisländerna i euroområdet är så fullkomligt negativt att det inte gick att sammanjämka med de övriga partiernas inställning i frågan. Sannfinländarnas ordförande Timo Soini gav själv beskedet att han förblir i opposition, vilket var en lättnad för de andra. På så sätt behövde de inte aktivt avvisa valets stora vinnare.

Nu i början av juni är dock alla möjligheter återigen öppna, och politikerna har dragit sig tillbaka för några dagars paus för att tänka och få andrum. Eftersom vi inte hinner redogöra för den nya situationen i detta nummer av Analys Norden kan jag bara rekommendera er att följa de dagliga nyheterna från Finland.

Varierande intresse för Arktis

Även om man inte i skrivande stund har några kunskaper om den nya regeringens sammansättning och ännu mindre dess mål får man anta att Finlands växande intresse för den arktiska regionen fortsätter. Det är en fråga som aldrig tidigare har varit partipolitiskt färgad, och den administrativa kontinuiteten har tryggats. En bred arktisk delegation har inrättats i Finland under Statsrådet, som förenar olika aktörer och fortsätter att leva vidare oavsett regering.

Trots detta finns det även andra faktorer som har betydelse. Utrikesminister Alexander Stubb har varit personligen intresserad av den arktiska politiken och tagit initiativ på området, vilket har satt fart på utvecklingen både inom utrikesministeriet och andra ministerier. Om Stubb fortsätter som minister kommer hans arktiska intresse troligtvis också att fortsätta. Om någon annan blir utrikesminister återstår det att se hur situationen utvecklas.

En gång i tiden var Finland mycket initiativkraftigt när det gäller den arktiska politiken. Michail Gorbatjovs historiska tal i Murmansk år 1987 markerade på ett sätt en slutpunkt för kalla kriget i den arktiska regionen. Finland tog tillfället i akt och började driva frågan om att inleda ett arktiskt miljösamarbete. Det ledde till regionens första gemensamma ministermöte 1991 och denna process, den så kallade Rovaniemiprocessen, ledde i sin tur till grundandet av det breda Arktiska rådet.

Samarbetet i Barentsregionen inleddes på Norges initiativ 1993, men Finland drev redan från början frågan om en utvidgning av det geografiska området för samarbetet så att Karelska republiken i Ryssland och Uleåborgs län i Finland kom med. Europeiska unionens nordliga dimension började utvecklas 1997 på dåvarande statsminister Paavo Lipponens initiativ och 2001 grundades nätverket för arktiska universitet och högskolor i Rovaniemi (University of the Arctic).

Finland drar in EU i den arktiska regionen

Mot slutet av 2000-talet är emellertid den enda förändring som skett i politiken i Finlands arktiska område och Barentsregionen att man sköter de obligatoriska rutinerna. Det arktiska fönstret inom den nordliga dimensionen har hela tiden varit väldigt förtäckt.

Skiftet i inställningen i Finland skedde för ett par år sedan, vid samma tid som det internationella intresset för den arktiska regionen började öka kraftigt. Globaliseringen, klimatförändringarna, nya transportvägar samt kombinationen av efterfrågan på energireserver och råvaror har fått blickarna att vändas mot norr överallt. Även i Finland började man inse att internationella intressen stod på spel och att Finland på riktigt kan vara en arktisk aktör. Finlands arktiska strategi offentliggjordes sommaren 2010.

Efter att ha förlorat Petsamo till Sovjetunionen i kriget har Finland inte haft någon arktisk kustlinje.  Det innebär att Finland inte har någon plats i de diskussioner som gäller de arktiska havsområdena och förvaltningen av resurserna där. Å andra sidan har Finland inte heller några egna nationella intressen att försvara i området, vilket försätter landet i ett slags neutral förmedlarposition.

På de premisserna har Finland försökt stärka Arktiska rådet, som alla länder i regionen är med i. Finlands starka strävan har varit att få med EU-kommissionen i rådet som ständig observatör, men på mötet i Nuuk lyckades man inte med detta. I samma paket ingår även andra aktörers intresse av att bli observatörer, som exempelvis Kina, och denna fråga har varit förvånansvärt svår att lösa.

EU är redan närvarande i det arktiska området, i Lappland och Norrbotten, och kommissionen är grundande medlem i Barents euroarktiska råd. Trots detta har den så efterlängtade rollen som observatör inte öppnats för EU. Situationen har vänts upp och ner: för ett tiotal år sedan skulle EU lätt ha kommit med i Arktiska rådet och Finland försökte också att få med EU, men på den tiden fanns det inget intresse för det från kommissionens sida.

Ett av Finlands mål är att etablera ett arktiskt informationscenter för EU i Rovaniemi i anslutning till Arktiska centret vid Lapplands universitet. Bakom detta initiativ har man samlat ett samarbetsnätverk av europeiska forskningsinstitut, men hittills har inte EU-kommissionen tydligt tagit ställning till frågan och inga beslut har fattats.

Stubb försökte med arktiskt toppmöte

Förra sommaren gick Alexander Stubb ut med att man skulle arrangera det första toppmötet mellan de arktiska länderna i Rovaniemi. Initiativet finns fortfarande kvar, men ingenting har ännu blivit bestämt. USA:s och Rysslands utrikesministrars närvaro på Arktiska rådets möte i Nuuk hade gett tillfälle till korridordiskussioner, men på grund av situationen med regeringsbildandet i Finland kunde inte Stubb närvara och Finland representerades av utrikesministeriets tjänstemannaledning.

Även om Finland inte har någon arktisk kustlinje har landet kunskaper om och intressen i sjöfarten. Det behövs ju dessutom nya transportvägar till och från alla de nya gruvor som håller på att öppnas norrut. Allt detta gör att det finska näringslivets intresse för den arktiska regionen med säkerhet upprätthålls. Aktiviteten med att rita in olika nya bansträckningar mot Skibotn och Kirkenes i Norge och Kantalahti i Ryssland på kartorna är i full gång och ett övergripande mål är att förbättra tillgängligheten mot Ishavet. Inga av dessa gigantiska transportplaner är emellertid ens i närheten av att genomföras konkret.

En undanglidande regering lade grunden till Finlands starka arktiska politik. Det finns dock inga garantier för att den kommer att fortsätta innan den nya regeringen börjar bekänna färg i form av handling och politisk inriktning.

The views expressed are those of the author.

Search Analys Norden