Document Actions
This content is not available in your chosen language, we are displaying it in Swedish.

Eva Franchell

En region under isen

I Sverige finns ett begrepp som innebär att man inte mår riktigt bra: Man är ”under isen”. Begreppet beskriver väl situationen i Arktis våren 2011. Som nytt ordförandeland i Arktiska rådet får Sverige ägna sig åt ren krishantering.

Jun 09, 2011

Under den arktiska isen finns vatten och land, inom några få år kan Arktis vara isfritt under sommaren. Vintertid kommer isen att bli svagare och tunnare. Under de senaste decennierna har nästan hälften av Nordpolens vinteris försvunnit. Glaciärerna fortsätter att smälta, havsnivån stiger. På grund av klimatförändringarna kommer Arktis att förändras vilket påverkar både människa och miljö.

Alla var där

Så länge packisen låg tjock var arbetet i Arktiska rådet ganska styvmoderligt behandlat. Sveriges utrikesminister Carl Bildt minns sitt första möte med rådet i Salekhard i norra Sibirien 2006: ”Det amerikanska deltagandet var på sparsam nivå och inte heller alla mina nordiska kolleger var på plats.”

Fem år senare var alla på plats när Arktiska rådet höll sitt möte i Nuuk på Grönland. Sverige tog över ordförandeskapet den tolfte maj i år och då var både USA:s utrikesminister Hillary Clinton och Rysslands Sergey Lavrov på plats. ”De arktiska utmaningarna är alltmer i centrum”, skriver Carl Bildt i en debattartikel efter mötet.

I sin artikel hänvisar han till tre avgörande framtidsfrågor för Arktis:

  • Klimatförändringarna och uppvärmningen.
  • Kommunikationsmöjligheterna som öppnas mellan Atlanten och Stilla Havet.
  • Möjligheten till utvinning av naturresurser.

Det är intressant att han tar upp frågorna i just den ordningen. Han börjar med det minst kontroversiella, den fråga som alla länder i princip är överens om, att utsläppen av klimatförändrande ämnen måste minska. Ett svenskt initiativ i klimatarbetet är också forskningsprogrammet Arctic Change Assessment. Projektet ska analysera hur Arktis påverkas av både klimatförändringar och ökad ekonomisk aktivitet. Det ska också ta fram förslag på hur negativa effekter kan minimeras och hur Arktis resiliens (anpassningsförmåga) kan stärkas.

Viktigaste åtgärden är givetvis att minska utsläppen av koldioxid, men också av kortlivade, klimatpåverkande ämnen som sot, marknära ozon och metan. Den sistnämnda är en kraftfull växthusgas som ligger bunden i permafrosten. När tundran smälter ökar utsläppen av metan och frågan är hur man kan motverka den processen?

Klimatförändringarna, överfiskning och spridning av kemikalier påverkar också den biologiska mångfalden i Arktis. Världsnaturfonden beskriver arter som på sikt hotas: isbjörnar, vikare, narvalar, vitvalar, valrossar, renar, fjällrävar, jaktfalkar och fjällugglor. Flera av världens rikaste fisken finns också i dessa nordliga vatten. Isbjörnarna lever till exempel på den packis som nu smälter undan, hur ska de klara de arktiska somrarna framöver?

Rikt på olja

Carl Bildt tar också upp levnadsvillkoren för de fyra miljoner människor som bor i den nordligaste regionen. Hur kan de leva kvar när jordmån, växtlighet, djurliv och hela ekosystem förändras? Jakt, fiske och turism är traditionella verksamheter som kan utvecklas. Men, konstaterar utrikesministern, regionen är också rik på naturresurser. När isarna smälter kommer allt fler fartyg att ta vägen genom Nordostpassagen året om. Det är en väg som förkortar transporterna mellan Atlanten och Stilla Havet avsevärt. Men med fler sjötransporter ökar belastningen på den känsliga miljön. I Nuuk kom ministrarna överens om att öka beredskapen inför eventuella oljeutsläpp.

I Nuuk var den omdebatterade frågan om oljeutvinning givetvis också uppe på dagordningen. I sin egen text uttrycker Carl Bildt sig försiktigt: ”Miljöhänsyn måste vara centrala när det gäller varje form av råvaruutvinning i denna ytterst känsliga natur.” Svenska Miljöpartiets nyvalda språkrör Åsa Romson och EU-parlamentarikern Isabella Lövin reagerar starkt på Carl Bildts diplomatiska formuleringar. Rubriken på deras debattsvar är mycket tydlig: ”Gå inte oljebaronernas ärenden, Carl Bildt.”

Sverige ligger inte ens i Arktis, de nordligaste länen Norrbotten och Västerbotten är subarktiska, de delar delvis det arktiska klimatet, kulturen och de är samiska områden. Men trots att oljeutvinningen skulle ske långt norr om Sverige har den ändå väckt starka känslor. Delvis kan det bero på att det just är en svensk som har provocerat mest i frågan. BP:s styrelseordförande Carl-Henric Svanberg har sagt att det är nödvändigt för oljebolaget att ge sig in på djuphavsborrning – även i Arktis.

Svanberg löpte gatlopp

Med tanke på att det var samme Carl-Henric Svanberg som ledde BP under det katastrofala oljeläckaget i Mexikanska golfen för ett år sedan är det klart att hans tvärsäkra uttalande provocerar. I Mexikanska golfen borrade man på 1 500 meters djup, det är på marginalen av vad man klarar av. När oljeriggen Deepwater Horizon exploderade innebar det inte bara att elva man fick sätta livet till. Med ett läckage på sådant djup innebar det dessutom ett oerhört komplicerat arbete med att täta läckan. I nästan tre månader pumpade 780 miljoner liter olja ut i golfen. Miljön och turistnäringen drabbades hårt och Carl-Henric Svanberg fick löpa gatlopp i den internationella pressen.

Ändå står han på ett FN-möte ett år senare och säger att det är nödvändigt att göra om samma manöver fast i de mycket känsligare vattnen uppe runt Nordpolen. Det arktiska ekosystemet är särskilt sårbart och en olyckshantering skulle vara betydligt mycket mer komplicerad i de kalla och avlägsna vattnen. Nu är det inte bara BP som djuphavsborrar, de internationella oljebolagen har ett gemensamt intresse av att få igång utvinningen av nordlig olja. En cyniker kan påstå att de tillsammans skapar sig en ny marknad: ju mer av deras olja som förbränns, desto mer smälter isen så att de får mer vatten att borra i.

Peak oil – det svarta guldet tar slut

Världens samlade oljetillgångar sinar och bolagen får anstränga sig alltmer för att kunna utvinna även den olja som ligger långt bort och djupt ner. Man närmar sig peak oil, det vill säga den dag då oljeproduktionen minskar för att så småningom ta slut.

Men för de arktiska staterna kan oljan givetvis innebära kortsiktiga vinster. Snarast är väl de sista oexploaterade oljefyndigheterna själva anledningen till att både USA och Ryssland plötsligen finns representerade på ett möte de normalt skulle ha struntat i.

Länderna tävlar om tillgången till Arktis och det är framför allt Ryssland, Kanada och Danmark som gör anspråk på oljan under havsbotten. Åsa Romson och Isabella Lövin konstaterar att också Kina bygger sin första isbrytare och ansöker om permanent observatörsstatus i Arktiska rådet – precis som Sydkorea och EU.

Och oljebolagen slåss om koncessionerna. Deras oljeriggar följer issmältningen norrut och i deras kölvatten följer miljöorganisationen Greenpeace. Härom dagen bordade aktivister från Greenpeace en oljerigg från skotska Cairn Energy. Bolaget provborrar efter olja på just 1 500 meters djup strax utanför Nuuk på Grönland. När motsättningarna hårdnar är det få som ser samerna och inuiterna, de verkliga invånarna i Arktis. De finns visserligen representerade i det Arktiska rådet, men de saknar rösträtt.

Helena Omma som är medlem i det svenska samerådet konstaterar i samband med mötet i Nuuk:

– I dag tar ursprungsbefolkningen smällen för den exploderande exploateringen av Arktis. Våra folks framtid är hotad på grund av att vår möjlighet att styra över vår egen situation är högst begränsad.

Oljebolagens historia vittnar knappast om större hänsyn till lokal befolkning. Längs kusterna i Mexikanska golfen var det fiskare och hotellägare som drabbades. Ett yttersta exempel på rovdrift hittar vi i Nigeria, där oljebolaget Shell och den nigerianska staten drivit oljeprospekteringen så hårt att människor fått sätta livet till. Nigerdeltat är ödelagt och jordbruket förstört av oljespill och kemikalier. Amnesty International uppmanar regeringen i Nigeria och Shell att sanera oljeindustrin.

Nu är det Arktis tur att exploateras och ännu en lokal befolkning får svårt att hålla emot när oljebolagen slåss om de sista dropparna olja. Frågan är känslig, Carl Bildt nämner inte ens begreppet oljeutvinning i sin text. Åsa Romson driver på för ett förstärkt arktiskt samarbete för en hållbar förvaltning.

Sverige är ordförande i Arktiska rådet i två år, debatten om regionens framtid kommer att fortsätta – även långt söder om Polcirkeln.

The views expressed are those of the author.

Search Analys Norden