Trots att den ekonomiska krisen inte hotar själva välfärdssamhället i Finland, har ändå såväl staten, kommunerna och den enskilde individen överrumplats av en oro för att pengarna inte ska räcka till. Men gällande pengar har det största samtalsämnet på sistone ändå handlat om något helt annat. Uppståndelsen kring politikernas valfinansiering har på allvar gnagt det politiska systemets trovärdighet i kanten.

Finansminister Jyrki Katainen var pappaledig en vecka i oktober då familjens andra dotter föddes. Ett barn som föds i Finland år 2009 får vandra på välfärdsstatens jämna stig: lagstadgad rätt till dagisplats och förskoleundervisning, en skola som enligt mätningar har de bästa resultaten i världen, en omfattande offentlig hälso- och sjukvård.

Denna service garanteras alla. Allt tydligare framträder ändå det faktum att barn kan ha väldigt olika utgångslägen. Det finns familjer där arbetslösheten går i arv från den ena generationen till den andra och där livet är beroende av socialtjänster av olika slag. Den ekonomiska krisen leder oundvikligen till allt fler utslagna och en ökad arbetslöshet, som på många sätt står samhället mycket dyrt.

När ministerns dotter är vuxen ser hon sig leva i ett land med exceptionellt många äldre medborgare, ett land, där finansieringen av välfärds- och hälsotjänster på grund av den ökade efterfrågan är ett stort bekymmer för alla finansministrar också efter Katainen.

Allt blev osäkert

Ännu för ett par år sedan såg allt så rosenrött ut. Arbetslösheten hade sjunkit i jämn takt och det talades närmast om brist på arbetskraft. Beskattningen hade i sakta mak blivit lindrigare, statsbudgetarna visade överskott, företagen var i gott skick.

Det var då det. I år uppskattas bruttonationalprodukten rasa med sju procent. Arbetslösheten ser ut att stiga över tioprocentsstrecket. Staten har i snabb takt tvingats ta nya lån för stimulansåtgärder och för att klara de obligatoriska utgifterna samtidigt som intäkterna minskar.

I en internationell jämförelse om den ekonomiska krisens följder är siffrorna för Finlands del inte alarmerande och landet lider inte heller av vare sig bankkris eller bostadsbubbla. Ändå har det på kort tid skett en stor strukturell förändring, som medfört att finansieringen av välfärdstjänster och livet överlag står på en något mer instabil grund.

Det spelar inte längre någon roll om man arbetar i ett privat företag eller inom det offentliga. Överallt ska det effektiveras, sparas och skäras ned, och många arbetstillfällen som tidigare ansetts säkra är nu osäkra eller har till och med försvunnit helt.

Enligt alla beräkningar borde finländarna stanna en längre tid i arbetslivet för att samhället ska kunna finansiera de kostnader som den allt äldre befolkningen medför. I verkligheten är det ändå ofta just de anställda som närmar sig pensionsåldern som blir körda på dörren, och efter en kort arbetslöshetstid kan de ledas in i pensionsslussen. Nationalekonomiska teorier och vardagspraxis ligger i den här frågan långt ifrån varandra.

Enligt teorin borde även studietiderna förkortas och de unga komma snabbare ut i arbetslivet. I praktiken är det uttryckligen ungdomsarbetslösheten som har stigit. Om en ung människa lyckas ta sig ut i arbetslivet har hon ändå bara korta visstidsanställningar framför sig och ingen garanti för framtiden. Då är det svårt att börja bygga upp sitt liv, bilda familj och investera i en bostad.

Finansieringen av servicen ett stort bekymmer

Den ekonomiska krisen kom oväntat, för Finland skulle ju vara bättre rustat än andra länder. Man hade ändå lyckats glömma att ett exportberoende land inte kan exportera varor om ingen köper dem. Det kraftiga raset inom exportindustrin har minskat antalet arbetstillfällen och följderna märks också på många andra sätt. Företagen betalar allt mindre skatt, vilket medför svårigheter för många kommuner. Det är ju kommunerna som ska ansvara för undervisningen och social- och hälsovårdstjänsterna. Det finns en gräns för hur mycket man inom dessa sektorer kan spara utan att kvaliteten raseras.

I många års tid har trenden varit att servicen konkurrensutsätts och privatiseras.

Många är uppriktigt oroade över hur välfärdstjänsterna i Finland ska ordnas i framtiden. När befolkningen blir allt äldre är det en utmaning också under goda tider, för att inte tala om tider som denna. Situationen verkar leda till att man samtidigt tvingas skära ner kostnader och strama till beskattningen.

Hittills har Finlands totala skatteuttag sjunkit i jämn takt under hela 2000-talet. Nu ligger det på drygt 40 procent. Den allmänna uppfattningen är att skattenivån oundvikligen kommer att stiga igen.

Ändå har samhällsdebatten om dessa teman under de senaste månaderna hamnat i skymundan för all annan uppståndelse. Ett beskrivande exempel har vi från september. Oppositionen hade utmanat regeringen i en interpellation om äldreomsorgen. Det är en fråga som debatteras livligt: resurserna inom äldreomsorgen motsvarar sällan det ökade behovet och de verkliga omständigheterna motsvarar inte alltid vad som uppfattas som god omsorg.

Riksdagsdebatten om detta viktiga tema har ändå inte intresserat varken oppositionen, regeringen eller medborgarna. Inom politiken och i riksdagen pågår nämligen något som är mycket mer spännande.

Uppståndelse kring valfinansiering och brädhögar

Under hela det gångna året har man i Finland talat mycket om politikernas valfinansiering. Den nu gällande lagen som föreskriver om hur kandidater ska redovisa sin valfinansiering är vag, och det har visat sig att alla politiker inte har följt den.

Före senaste riksdagsval dök det upp en del diffusa bolag och föreningar, som sorglöst tycktes dela ut stora summor, framför allt till kandidaterna i de två största borgerliga partierna, Centern och Samlingspartiet. På listan över dem som fått valpengar finns största delen av ministrarna i den sittande regeringen.

Det är visserligen lagligt att ta emot valfinansiering men politikerna har underlåtit och undvikit att redovisa den. Politikernas minnesbild av sina egna finansieringskällor har visat sig vara väldigt vag, och den har klarnat först när de konfronterats med klara bevis.

De många svängarna i den här bökiga långdansen har stämplat framför allt statsministerspartiet Centern men även andra. Lagen om valfinansiering håller nu på att förbättras i rasande fart men med tanke på det politiska maskineriets trovärdighet är skadan redan skedd.

Saken fick helt nya proportioner i september, då också statsminister Matti Vanhanens ställning var hotad. Oppositionen krävde hans avgång och i ett par dagar verkade det till och med sannolikt. Frågan om nya val dryftades på allvar och i media frågade många när statsministern har tänkt avgå.

Rundradions TV2 hade i ett program påstått att ett byggföretag för tretton år sedan hade skänkt Vanhanen ett värdefullt parti trävaror, för att företaget skulle få entreprenader. Vanhanen var då igång med att bygga en stor villa åt sig själv och ledde samtidigt en stiftelse, som hade i uppdrag att bygga bostäder för unga. Enligt TV2 kom uppgifterna från en pålitlig källa.

Det skulle alltså ha varit fråga om direkt korruption, vilket hade inneburit att Vanhanens dagar som statsminister var räknade. Men han gav igen och bjöd in en facktidskrift i byggnadsbranschen för att inspektera sitt hus. Inga trävaror som skulle ha motsvarat Rundradions påståenden hittades. Situationen är fortfarande olöst.

Ord står mot ord, men kanske blev det i slutändan så att Vanhanens ställning stärktes då Rundradions konkreta bevis inte kommit upp i dagen. Vissa centerpolitiker har för sin del krävt att Rundradions direktör ska avgå.

Samtidigt luskar medierna hela tiden fram fler nya oklarheter kring tidigare års valfinansiering. Polisen har inlett utredningar, för det är högst sannolikt att lagbrott förekommit i något sammanhang. Något som juridiskt kunde fälla Vanhanen eller någon av de andra ministrarna har i skrivande stund inte framkommit.

Men den politiska atmosfären i Finland har på ett ovanligt sätt förpestats av den här röran. Det har nämligen inte varit frågan om en enskild politikers göranden och låtanden, utan en långvarig verksamhetskultur, som nu ser ut att med ett brak ha kommit till vägs ände.

The views expressed are those of the author.