Problematiken finns rimligtvis i hela EU och rör det faktum att kredituppgifter (t.ex. inkomster och betalningsanmärkningar) för en gränspendlare som bor i ett land och arbetar i ett annat inte registreras i bosättningslandet, vilket gör det problematiskt för pendlaren att styrka sin kreditvärdighet i förbindelse med att t.ex. få ett kreditkort, banklån och telefonabonnemang (se exempel nedan). Enligt uppgift ska problemet också vara ett faktum för svenskar som bott utomlands i 18 månader och sedan kommer tillbaka och därmed inte kan styrka sin kreditvärdighet för att deras uppgifter försvunnit ur registret. Problemet är också att det är ett års fördröjning för att dina taxerade inkomster ska registreras i systemet.

Typfallet är t.ex. en dansk medborgare med fast jobb i Danmark som bosätter sig på den svenska sidan vid brofästet och nekas köpa vitvaror på avbetalning

Det grundläggande problemet handlar om avvägningen mellan dels i individens rätt att fungera över gränserna, dels företagens rätt att bedöma om en person går att lita på finansiellt (är kreditvärdig). Datainspektionen uppger att problematiken både är välkänd och vanligt förekommande. Upplysningscentralen (UC), den klara dominanten på den svenska marknaden, ger även stöd åt denna bild. Det är sannolikt så att problemet även är omfattande i andra nordiska länder och speciellt i regioner där rörlighet över gränserna är vanligt.

De enskilda företagens och/eller kreditupplysningsföretagens avvägningar
Varje företag har sina egna regler för när en köpare ska anses vara kreditvärdig (DO: Ingen teckning i diskrimineringslagstiftningen, se § 9). Det är inte bara kreditupplysningen som ligger till grund för om en person ska få köpa en viss vara/tjänst. I praktiken baseras dock en absolut majoritet av beslut rörande t.ex. lån eller avbetalningar på kreditupplysningar. Att ta reda på vilka faktorer i en kreditupplysning som vägs in i ett ärende är relevant eftersom olika länder har olika system kring hanterandet av dessa uppgifter samt olika system som stadgar vilka uppgifter som över huvud taget finns att tillgå. Enligt uppgift räknas ofta en persons kreditvärdighet ut utifrån vissa givna kreditmallar (formel). Dessa är dock konfidentiella. I praktiken etableras någon form utav prioritetsordning där ofta t.ex. betalningsanmärkningar väger tungt. ´

Sammanfattningsvis är det i förlängningen alltid den enskilda företagaren som bestämmer när han/hon anser att en kund är kreditvärdig så länge det inte motiveras med något inom ramen för diskrimineringslagstiftningen (kön, hudfärg etc). I den nordiska kontexten är det krångliga att man har olika kreditupplysningssystem, vilket försvårar och sätter t.ex. Svenska kreditmallar ur spel.

Kreditupplysningar över gränser
Enligt uppgift kan kreditupplysningsföretag mot viss betalning göra kreditupplysningar över gränser. Problemet är dock att företag som regel antingen inte känner till denna möjlighet, eller inte är villiga att ta den extra kostnad eller det besvär som krävs för att göra det. Det handlar mycket om vart man vänder sig till, det enskilda företaget/kreditgivaren tar själv ställning till huruvida kreditupplysning ska hämtas in från annat land. I många fall kan man bara köpa varor på avbetalning om man är skriven i Sverige (Ex: Handelsbanken finans). En annan del i problemet har att göra med företag och enskilda säljare ofta har en ganska stelbent syn på vem som är kreditvärdig och dessutom kanske hämmas av ett standardiserat digitalt försäljningssystem (som fallet med de stora hemelektronikkedjorna). I en del fall skulle sannolikt ökad information avhjälpa i situationer där t.ex. en säljare möter en kund med ett tomt svenskt kreditutdrag. Kunden kan i vissa fall lösa situationen genom att vända sig till en annan aktör/ett annat företag. Det skall dock framhållas att vissa företag (enligt UC ganska få) även värderar denna typ av aktivitet som registreras hos enskilda kreditupplysningsföretag som förfrågningar och kan underkänna en kund pga. att denne gjort för många under ett visst tidsintervall. Det finns dock inget utbyte mellan kreditupplysningsföretagen gällande förfrågningar. Kreditupplysningar från utlandet måste göras på begäran av företaget/kreditgivaren och görs inte på eget initiativ av kreditupplysningsföretaget.

Alla kreditupplysningssystem är uppbyggda för att vara nationella. För att kräva in en upplysning från utlandet krävs att det landets lagstiftning följs. I Sverige krävs ”legitima skäl” för att lämna ut kreditupplysningar om en individ (dock inte företag). Norge och Sverige har relativt lika system. Det danska och det finska systemet registrerar endast kreditanmärkningar (negativa upplysningar). Det danska systemet beskrivs vara minst tillförlitligt. Dessa anmärkningar måste dock strykas från systemet i de fall då personen betalat tillbaka skulden. Ofta godtas den information som fås genom utländska kreditupplysningar i de fall de begärs in, även om de inte har lika många upplysningar som det svenska systemet.

Förloppet
1. → Kund: vill köpa vara/tjänst eller låna som kräver kreditupplysning
2. → Företag: skickar ärendet vidare
3. → Kreditgivare: tar ställning till om kunden ska få låna pengar eller ej genom att beställa en kreditupplysning och kalkylera enligt sina kreditmallar (Här finns aktörer som Handelsbanken Finans, IKANO-banken samt Resurs bank).
4. → Kreditupplysningsföretag: skickar kreditupplysningen till kreditgivaren, de har möjlighet att mot betalning ta in från utlandet.

Sammanfattningsvis är kreditupplysningssystemen i allra högsta grad nationella och dessutom högst fria då de bygger på principen att företagen själva har rätt att bedöma när de anser att en kund går att lita på. Systemet med att kräva in uppgifter från grannländer verkar inte tillhöra praxis och det ligger då ofta på kreditgivaren (banken) som t.ex. en enskild affär är knuten till att få fram dessa uppgifter. Enligt Handelsbanken finans finns det inga hinder för att ta in kreditupplysningar från utlandet. Det görs gratis till deras kunder. Resursbank och IKANO-banken har inte kunnat nås.

Jag är en finländsk medborgare som i januari flyttade till Sverige från Norge. Jag vet, jag har inte gjort det speciellt lätt för mig... Det problem jag har stött på här i Sverige är att jag inte kan skaffa mobilabonnemang eller hemtelefoni för att mina uppgifter inte kommer upp på datorskärmen när de i butiken gör en kreditupplysning. Jag hade ingen inkomst i Sverige i fjol, alltså existerar jag inte, alltså kan jag inte få mitt abonnemang. Det här har gjort mig extremt frustrerad, jag har svårt att hålla kontakten med familj och vänner, jag har tagit det alldeles för givet att man ska kunna ringa till varandra om det händer nåt. Nu undrar jag - varför har man inte ett bättre system som innebar att man kunde få fram dylika uppgifter mellan de nordiska länderna?

Frågeställaren bor i Sverige, men arbetar i Danmark. Han ville köpa vitvaror på avbetalning i Sverige, men kunde inte det eftersom de inte kunde få fram aktuella uppgifter i Sverige då de skulle ta en kreditupplysning på honom (han tjänar ju sina pengar i Danmark). Han kan heller inte få banklån för att köpa vitvaror, då han har bott i Sverige i under ett år. Svenska banker kräver bosättning i Sverige i minst ett år för att kunna bevilja banklån. Detta problem utspelade sig i Öresundsregionen, där allt fler personer pendlar och bor på respektive sidan om gränsen.