Document Actions
This content is not available in your chosen language, we are displaying it in Swedish.

Festtal på Föreningen Norden Ålands 40-års jubileum

Speaker: Jan-Erik Enestam

Venue: Åland

Date: Dec 08, 2010

Bästa festpublik!

Det nordiska samarbetet brukar av illvilliga förståsigpåare kritiseras för att vara mera präglat av fest än substans. Jag hör till dem som menar att det ena inte utesluter det andra och att fest är en väsentlig och viktig del av substansen. Vid mötet med andra människor utbyts tankar och nya idéer utvecklas, oberoende av om det sker i ett hektiskt utskottsmöte eller under friare former före, under eller efter middagen.

Men faktum är att den ena nordiska institutionen efter den andra firar jämna år och håller fest. Det är faktiskt redan tredje festtalet jag håller inom en och en halv månad. Den 25.10  firade Nordisk Energiforskning sitt 25-års jubileum och den 1.11 var det NEFCO:s, den nordiska miljöfinansieringsinstitutionens tur att fira sina 20 år av framgångsrik verksamhet. Nordiska Ministerrådets informationskontor i St Petersburg fyllde 15 år och firade den 5.10. Nästa år fyller informationskontoren i de baltiska länderna 20 år. Firandet kulminerar år 2012 under det finländska ordförandeskapet i Nordiska Rådet. Då har det gått 60 år sedan NR grundades och 50 år sedan den konstitutionella basen för det nordiska samarbetet, det s.k. Helsingforsavtalet ingicks.

År 1970 fick Åland egen representation i Nordiska Rådet och samma år, den 6.3 bildades Föreningen Norden på Åland. Åland firar således i år dubbeljubileum i det nordiska samarbetets tecken.

Ett jubileum inbjuder till historiska tillbakablickar. När Norden-föreningarna grundades efter andra världskriget var det för att främja samarbetet mellan de nordiska länderna. I Danmark, Norge och Sverige inleddes verksamheten 1919, i Island 1922 och i Finland 1924. Precis som i det parlamentariska och det mellanstatliga samarbetet baserar sig verksamheten på den gemensamma historien, gemensamma värderingar, känslan att höra samman och en bred, fastän eroderande språkgemenskap.

Under mellankrigstiden träffades ledande personer inom politik, kultur- och näringsliv i föreningarna Norden. Kurser, fester, kultur- och studentutbyte präglade verksamheten.  Efter andra världskriget utvecklades Norden-föreningarna till medborgarrörelser med lokalföreningar, till ungefär det som kännetecknar föreningarna idag.

Speciellt fadderorts- och senare vänortssamarbetet utvecklades till bärande element i det nordiska medborgarsamarbetet. Föreningarna Norden har genom åren tagit en mängd initiativ och fungerat som påtryckningsgrupp för att göra det nordiska samarbetet tätare.

En noggrann genomgång av det nordiska samarbetets olika faser skulle föra för långt. Ändå kan det vara intressant att rubrikmässigt försöka sig på en tidsmässig kategorisering av utvecklingen. Jag hoppar över vikingatiden, som väl kunde karakteriseras som den tidens globalisering. Vikingarnas sätt att driva handel var inte särskilt sofistikerat, men nog så effektivt – så länge det varade.

För mig ter det sig naturligt att börja genomgången med Kalmarunionen, också därför att den fått förnyad aktualitet i och med Gunnar Wetterbergs årsbok för NR och NMR. Kalmarunionen sammanförde åren 1397-1521 Danmark, Norge och Sverige, med drottning Margareta som ”gemensam nämnare”. I unionsavtalet heter det att länderna skulle fungera som ett rike i förhållande till andra länder och hjälpa varandra i krig. Men i bakgrunden fanns också en ekonomisk nyttoaspekt; tillsammans är vi starkare.

Perioden från år 1523 ungefär 300 år framåt kunde benämnas det tudelade Norden; Danmark å ena sidan, samt Sverige och Norge å den andra.

Den s.k. skandinavismen inföll åren 1830-60. Med den avses samhörighetskänslan mellan de nordiska folken och all den verksamhet som främjar samarbetet mellan folken i Norden och förenar dem politiskt.

Unionen mellan Sverige och Norge varade mellan 1815 – 1905.

Mellan 1873 – 1914 bildade Danmark, Norge och Sverige en myntunion med kronan som gemensam valuta. Den tidens euro!

Nordiska Rådet grundas 1952 och ministerrådet 1971.

GEMENSAMMA VÄRDERINGAR

Det nordiska samarbetet bygger på gemensamma värderingar, såsom demokrati och jämlikhet, inte minst mellan könen, rättvisa och ömsesidig respekt, men också möjlighet att språkligt förstå varandra. Den nordiska välfärdsmodellen är det konkreta resultatet av dessa värderingar.

Ett av den nordiska välfärdsmodellens kännetecken är hög skattenivå och universalitet vad gäller sociala förmåner, i stället för behovsprövning och individuella försäkringar, även om dessa tilltagit. En del kritiker säger att den nordiska välfärdsmodellen överlevt sig själv, att den inte står sig i den globala konkurrensen, att skatteuttaget är alltför högt och att både företag och högavlönade flyr till länder med bättre villkor.

En granskning av resultaten från några internationella jämförelser gjorda av icke-nordiska institutioner pekar på det motsatta. Oberoende av om vi granskar internationell konkurrenskraft, det globala kreativitetsindexet, teknologiutveckling, satsning på FoU, utbildning (PISA) eller hållbar utveckling placerar sig de nordiska länderna i den absoluta globala toppen, trots att vi också ligger i den absoluta toppen vad gäller skattetrycket. Detta brukar jag kalla för den nordiska paradoxen. Dessutom rankas de nordiska länderna som världens minst korrumperade. Detta imponerar oerhört på icke-korrumperade människor från korrumperade länder och betraktas av dem som den främsta framgångsfaktorn.

UTMANINGARNA

I ett närhistoriskt perspektiv har Norden klarat sig utmärkt väl i en internationell jämförelse. Frågan lyder hur Norden möte de utmaningar som den allt ökade globala konkurrensen för med sig? Räcker ”gamla” framgångsfaktorer till?

Framtidens konkurrens handlar i stigande grad om förmågan att åstadkomma sådana värdeskapande lösningar som andra har svårt att kopiera. Det förutsätter både en stark innovationskultur och förmåga att utnyttja sina unika kärnkompetenser. Vi måste därför också blicka inåt, inte bara utåt för att förstå våra styrkor och kompetenser. Och det är de kulturellt förankrade kompetenserna som oftast levererar de starkaste konkurrensfördelarna, eftersom de är unika och därför svåra att kopiera

  1. Vilka kan då dessa gemensamt nordiska värderingar vara som konkurrensfördelarna vilar på? Den danska tankesmedjan Mandagmorgen identifierar fyra grundbetingelser och  åtta värderingar som är gemensamma. Grundbetingelserna är att 1) vi delar samhällsform, 2) vi förstår varandras språk, 3) vi i förhållande till livsstil befinner oss på samma nivå för självrealisering och 4) vi är varandras referensramar.

Värderingarna är: jämlikhet, tillit, kort distans till makten, inkludering i stället för exkludering, flexibilitet, respekt för naturen, protestantisk etik och estetik. Dessa  värderingar anknyter sig till vår samhällsform och medverkar till många institutionella likheter mellan de nordiska länderna, där balansen mellan gemenskap och individualism är central. Detta skapar idealiska förutsättningar för innovation.

FÖRBUNDSSTATEN NORDEN?

Men det räcker eventuellt icke endast med gemensamma grundbetingelser och värderingar, det behövs också volym och ”muskler”. Det är, menar jag, grundtanken bakom den svenska historikern och samhällsdebattören Gunnar Wetterbergs ide´ om att de nordiska länderna borde bilda en förbundsstat.

Men Wetterberg är inte den första som lanserar denna tanke. Autodidakten, författaren och politikern Atos Wirtanen från Saltvik argumenterar för samma sak i en debattskrift som en av mina kolleger fann i ett antikvariat i Köpenhamn. Den har titeln ”Et förenat Norden, morgendagens nödvändighet” med underskriften ”En finsk socialdemokrat skriver om norden”. Den är utgiven 1943, mitt under brinnande krig.

I sin intressanta skrift för Wirtanen en diskussion om Norden borde bilda ett statsförbund eller en förbundsstat. Statsförbundets fördel är att det inte begränsar de enskilda ländernas suveränitet, bortsett från att det skulle medföra en överenskommelse om en gemensam utrikespolitik.  Men, säger Wirtanen, ur alla andra synvinklar är en förbundsstat överlägsen. Endast en på djupet gående nordisk gemenskap, som tar sig uttryck i fasta organisationsformer kan skapa tillräckliga garantier för att sammanhållningen inte spricker när den ställs på prov. Därför ska man absolut föredra förbundsstatsmodellen. Den skulle också medföra en stark ömsesidig inverka på det kulturella och ekonomiska livet i Norden.

Wirtanen konkluderar med att den nordiska förbundsstaten statsrättsligt i det stora hela endast kunde omfatta försvars- utrikes- och handelspolitiken. Detta betyder emellertid inte att den skulle sakna många fruktbara uppgifter på ”det inre livets” områden. Han nämner kulturlivet, ekonomin, tekniken, socialpolitiken och utbildningen som exempel på sådana områden.

Tala om att vara före sin tid. Wirtanen föregick faktiskt också det som skulle bli EU av idag.

Men tillbaka till Wetterberg. Hans argument för Förbundsstaten Norden är i sammandrag – och jag gör kurvorna mycket raka -  följande: De fem nordiska länderna har sammanlagt 25 miljoner invånare och en BNP som sammantaget placerar dem bland världens 10-12 största ekonomier, men var för sig hamnar de utanför de stora avgöranden som globaliseringen och den pågående finanskrisen tvingar fram. Därmed mister frihandeln och öppenheten en viktig röst i G20.

Miljö-, klimat- och energifrågorna kommer att spela en allt viktigare roll i internationell politik. Här har G20-argumentet minst lika stor tyngd som i de ekonomiska sammanhangen. De nordiska länderna har förutsättningar och värderingar som skiljer sig från många andra länders, men för att få gehör för dem måste länderna gå samman.

Om länderna gick samman skulle det frigöra en viktig ekonomisk potential. Förbundsstaten skulle göra Norden till en alltmer gemensam hemmamarknad. Ländernas olika ekonomiska strukturer skulle göra förbundsstaten mer robust mot världshandelns växlingar. En alltmer integrerad arbetsmarknad skulle underlätta företagens kompetensförsörjning, samtidigt som invånarna skulle få mera att välja mellan. Förbundsstaten skulle bli en stark och bred bas för en gemensam forskningspolitik som skulle underlätta satsningar av internationell klass.

Tillväxttakten skulle bli högre än i staterna var för sig.

Förbundsstaten ska ha gemensam författning, statsledning och folkförsamling.

Utrikes- och säkerhetspolitiken måste vara förbundsstatens angelägenhet och därmed också handeln och invandringen.

Förbundsstaten måste också ha ansvaret för att samordna den ekonomiska politiken, även om många beslut fattas å ena sidan inom EU, å den andra av medlemsstater, fylken/landsting och kommuner.

En del andra områden bör vara samordnade med delat ansvar mellan förbundsstaten och de enskilda länderna. Arbetsmarknadspolitiken, lagstiftningen, infrastrukturen samt forskningen och den högre utbildningen är exempel på detta.

Där flera av länderna har viktiga intressen måste förbundsstaten tillvarata dessa i internationella sammanhang. Fiskeripolitiken i Västnorden och skogen i Sverige och Finland är exempel på detta.

Som förebild för Förbundsstaten Norden nämner Wetterberg Schweiz, där federationen har just så mycket makt som kantonerna har varit beredda att avstå.

Man kan ha olika uppfattningar om realismen i Wetterbergs idé, men man kan knappast ifrågasätta rationaliteten i hans argumentation. En realistisk utopi är måhända en god karaktäristik av hans modell; realistisk därför att delar av hans vision med säkerhet kommer att förverkligas, utopisk därför att förbundsstaten nog låter vänta på sig. Och hans tankar har redan nu tjänat ett viktigt syfte genom att bidra till att intresset för Norden och nordiskt samarbete ökat markant. Sessionen i Reykjavik i början av november var en av de allra bästa efter att Sverige och Finland blivit EU-medlemmar. 42 % av nordborna säger sig stöda tanken på en nordisk förbundsstat. Att 1351 digitala mediakällor omnämner Nordiska Rådet registrerats jämfört med 808 under sessionen 2009 är ytterligare ett bevis på denna renässans. Ökningen är hela 67 %. Också utländska medier såsom The Guardian och The Economist intresserade sig för sessionen och särskilt av Wetterbergs förbundsstatstankar.

Det allra bästa omdömet stod en person med långt perspektiv på nordiskt samarbete för: sessionen 2010 påminde om dem på 1970-talet, som ju var en gyllene tid för det nordiska samarbetet, också konkretiserat av Ålands medlemskap och grundandet av Föreningen Norden Åland, vilka härmed gratuleras till fyllda 40 år med önskan om fortsatt framgångsrik verksamhet.