Document Actions
This content is not available in your chosen language, we are displaying it in Swedish.

Svenska Dagen

Tal på Svenska Dagen i Tammerfors 6.11 2010

Speaker: Jan-Erik Enestam

Date: Nov 06, 2010

Bästa festpublik, kära vänner!

Svenska Dagen firas i år i en atmosfär av språkpolitiskt lågtryck och snålblåst. Vi ser nu den självklara följden av att det andra inhemska språket inte längre är ett obligatoriskt ämne i studentskrivningen. På sina håll reses krav på att också den obligatoriska undervisningen i svenska borde avskaffas eller såsom statsminister Kivimäki föreslår kunna bytas ut mot ryska i östra Finland. Någon som inte håller festtal kunde kanske kosta på sig konstaterandet, att det var just för att vi inte skulle behöva tala ryska som vi utkämpade vinter- och fortsättningskrigen.

Men bilden är inte enbart dyster. Till den skall jag återkomma i slutet av mitt tal, som består av tre delar; den obligatoriska, ett försök att beskriva dagsläget gällande svenska språket och som socker på botten, ett försök att också se några ljuspunkter.

Obligatorium

Varför firar vi Svenska Dagen den 6.11? Det svenska språket i Finland började mot slutet av 1800-talet att trängas tillbaka. Avgörande för dess ställning var representationsreformen år 1906. Genom att de svenskspråkiga högre ståndens maktposition försvann, när allmän rösträtt infördes, fick finskheten en starkare ställning. Detta ledde till en svensknationell samlingsrörelse, till att tanken på landsbygdsbefolkningen som kärnan i Svenskfinland fick politisk betydelse och till att Svenska folkpartiet grundades i maj 1906 med Svenska partiet som utgångspunkt. I motsats till Svenska partiet var SFP för det första en fast partiorganisation och för det andra ett ”politiskt” parti, inte endast ett språk- och nationalitetsparti. Som central punkt på SFP:s program stod språkfrågan och den finlandssvenska befolkningens intressen.

1907 tog SFP två viktiga initiativ för att stärka svenskheten. Det ena gällde upprättandet av en Svensk kulturfond och det andra var inrättandet av en särskild ”Svensk dag”. Syftet var att arrangera fester till förmån för den nyinrättade Svenska kulturfonden. Axel Lille uttryckte förhållandet så här: ”Såsom ett medel att tillföra kulturfonden ekonomisk förstärkning samt verka för den svenska befolkningens sammanslutning beslöt centralstyrelsen uppmana denna befolkning att överallt i landet fira en dag såsom en allmän svensk dag. Vid dessa fester skall den svenska befolkningen över hela landet kunna känna sig såsom ett av gemensamma band sammanslutet helt av betydelse för fosterlandets väl och samtidigt bliva i tillfälle att efter råd och lägenhet offra en skärv för tryggandet av svensk odling i Finland för kommande släktled”.

I december 1907 fattade SFP:s centralstyrelse ett beslut om att utse Gustav II Adolfs dödsdag, den 6.11, till Svensk dag. I protokollet finns inga som helst motiveringar för valet av just denna dag, inte heller uppgifter om varifrån förslaget härstammade. Gustav Adolfs-dagen var dock inte det enda förslag som centralstyrelsen tog upp. Andra förslag var den 5 februari (Runebergs födelsedag), den 15 juli (då Åbo Akademi inrättades 1640) den 1.2 och den 1.3 Av olika orsaker förföll de förslagen.

Gustav Adolfs-dagen hade en förhållandevis fast ställning i landet. Den lutherska kyrkan överallt i Europa hade uppmärksammat dagen för den svenska kungens död på slagfältet i Lytzen allt sedan 1600-talet. Genom kyrkan firades dagen i skolorna i Sverige och även i Finland allt sedan 1600-talet ännu efter 1809. Topelius Fältskärns berättelser är den största enskilda faktorn för vårdandet av Gustav Adolfs minne. Topelius avtecknade hos Gustav Adolf två viktiga egenskaper: värnaren av tros- och tankefrihet och värnaren av folkets i lag hävdvunna frihet. Detta spelade säkerligen en avgörande roll för att vi idag firar Svenska dagen. När valet av Gustav Adolfs-dagen gjordes fördes diskussionen hela tiden i termen ”svensk dag”. Man ville betona svenskheten i så brett perspektiv som möjligt, inte finlandssvenskarna som minoritet. Man ville fira svenska dagen, inte finlandssvenskarnas dag. Därför tedde det sig naturligt att hylla danaren av svensk samhällsform – Gustav II Adolf.

Dagsläget

Aggressiva språkliga påhopp och osakliga inlägg är tydligen något vi får lära oss leva med. Ett problem när det gäller attityderna är den ohejdade vulgärdebatten på nätet. Det fria ordet på nätet har många välsignelser. Men det är ett bekymmer när också seriösa och stora dagstidningar utan att ta ansvar för vad som publiceras i sina diskussionsspalter tillåter de mest hatiska angrepp på allt och på alla. På kort sikt spelar det kanske inte så stor roll. Risken är att vi på längre sikt skapar en kultur och en atmosfär där det blir politiskt korrekt att slå på svenskspråkiga, på invandrare, på allt och på alla som inte passar in i en monokultur. Detta får inte ske.

I det sammanhanget är det oerhört viktigt att det finns starka opinionsbildare och politiker som tar ansvar för svenskan och därmed tvåspråkigheten. Vi svenskspråkiga klarar inte ensamma av att upprätthålla Finlands tvåspråkighet. Till det behövs förståelse och stöd från språkmajoriteten.

Här kan vi göra en koppling till det europeiska perspektivet, eftersom det i dagsläget finns klara skillnader i hur språkminoriteter behandlas. De forna öststaterna har i regel en klart negativ hållning till språkminoriteter, medan de västeuropeiska länderna visar ett ökat stöd för minoritetsspråken. Finland ska fortsättningsvis hålla sig på den västra planhalvan också i detta avseende.

Det är i många fall en märklig väg som debatten om nationalspråken slagit in på den senaste tiden. Samma gäller diskussionen om språkkunskaper. Språkkunskaper förklaras vara en av de viktigaste nationella framgångsfaktorerna i framtiden. Samtidigt är det ett faktum att språkkunskaperna klart har minskat under de senaste åren. Finländarna läser inte bara mindre svenska. Vi läser också mindre tyska, franska och – ryska! Procentsatserna och undervisningstimmarna talar sitt tydliga språk. Antalet elever som läser B2-språk, oftast antingen tyska eller franska, har minskat från 42 till 14 % sedan 1996. Trenden är liknande, om än inte så tydlig också gällande andra språk. Svensktimmarna har minskat från nio till sex vecktimmar. O.s.v.

Samtidigt går en debatt där svenskan ställs mot andra språk, med budskapet att kunskaper i svenska är till skada för kunskaper i andra språk. Tillspetsat sagt; vi klarar inte av att läsa många språk. Inget kunde vara mera fel. Det vet alla vi som pluggat flera språk. Ju fler språk man kan, desto lättare är det att lära sig ytterligare ett.

Statistiken talar sitt tydliga språk. Valfriheten har lett att antalet som läser språk minskar. Språkkunskaperna minskar. Därmed står vårt utbildningssystem inför ett vägval: att antingen ytterligare öka valfriheten med minskade kunskaper som följd, eller att restaurera den finländska bildningsskolan genom att ställa krav. Låt mig citera Svenska.NU ledarna Paavo Lipponen och Gunvor Kronman: Mitä vähemmän ruotsia ja vieraita kieliä valitaan, sitä suuremmaksi kasvaa oppilaiden sosiaalinen ja alueellinen eriarvoisuus. Oppilaiden mahdollisuudet jatko-opiskelua ja työelämää ajatellen on taattava tasa-arvoisesti koko maassa.

Begreppet språkstrid har under de senaste månaderna förekommit ofta i debatten. Det är skäl att komma ihåg ett par saker. Språk väcker känslor. Så länge Finland har varit självständigt och redan innan det har språkfrågan varit på tapeten, ibland högljutt, ibland med mindre volym. Så kommer det att fortsätta.

Samtidigt är det viktigt att inse, att det som kan se ut som en språkstrid inte nödvändigtvis alltid är det. Språken blev ett slagträ i förvaltningsreformen, symboliserat av om Karleby skulle överföras till finska Uleåborg eller tvåspråkiga Vasa. När dammet lagt sig kommer det tydligt att framgå, att den debatten handlade mera om partipolitik än om språk.

Men finlandssvenskarna måste också ha rätt att ta nationalspråket svenska i försvar i lägen där det upplevs att de språkliga rättigheterna åsidosätts, utan att för den skull bli beskyllda för att skapa språkstrid.

Det gäller att vi alla kan hålla huvudet kallt och förhålla oss seriöst och sansat till språkdiskussionen. Sist och slutligen är säkert de flesta överens om att språkkunskaper är viktiga. Tvåspråkigheten är en resurs för Finland och vår språklagstiftning är på en mycket hög nivå. Det gäller för oss alla att förvalta dessa resurser så klokt som möjligt.

Ljuspunkter

Också på nordiskt plan uppmärksammas den tilltagande språkförbistringen. Nordiska Ministerrådet, regeringarnas samarbetsorgan har startat en särskild språkkampanj, vars mål är att barn och unga i Norden skall lära sig ett annat skandinaviskt än sitt modersmål. Bakgrunden är intressant. Initiativtagare är nämligen f.d. danska samarbetsministern Bertil Haarder, som utan omsvep erkände att danskan är det stora problemet i det nordiska samarbetet. Också de danska språkvårdarna är bekymrade. Den alltid otydligt uttalade danskan uttalas idag ännu otydligare. Det kan man lätt märka då man tittar på danska filmer från 1950 och -60-talen och jämför med dagens.

Finland övertar nästa år ordförandeskapet i Nordiska Ministerrådet. Också i Finlands ordförandeskapsprogram har språkförståelsen har omsorgen om språkförståelsen en framskjuten plats. Det är det värt att notera då den finländska samarbetsministern inte är SFP:re utan samlingspartisten Jan Vapaavuori.

Också stora finskspråkiga personligheter som Martti Ahtisaari och Paavo Lipponen har synligt uppträtt till försvar för det svenska språket, Ahtisaari som ordförande för Folktingets arbetsgrupp för svenska i Finland och Lipponen för Svenska.Nu.

Bästa festpublik!

Den svenska historikern och samhällsdebattören Gunnar Wetterberg skrev inför NR:s session i Stockholm för drygt ett år sedan en debattartikel i Dagens Nyheter där han föreslog att Norden borde bli en förbundsstat med modell från Kalmarunionen, som fungerade från slutet av 1300-talet inpå 1500-talet. Sällan har en debattartikel väckt sådan genklang.

På uppdrag av NR och NMR har Wetterberg nu utvecklat sina tankar i en debattskrift som presenterades vid NR:s session i måndags i Reykjavik. Tiden medger inte att gå in på detaljer i förslaget annat än att hans modell är den schweiziska federationen, dvs. en mycket lös federation där i huvudsak utrikes-, försvars- och handelspolitiken skulle skötas på federal nivå, resten av nationalstaterna, den regionala och kommunala nivån.

Vi lät 1032 personer slumpmässigt valda i alla fem länder svara på ett antal frågor. Hela 42 % kunde tänka sig en nordisk förbundsstat! Och i den pågående diskussionen på nätet förhåller sig påfallande många finskspråkiga positiva till tanken.

Och tanken är fascinerande. Realiserad också delvis skulle den bl.a. för all framtid ”rädda” det svenska språket i Finland.

Bästa festpublik!

Jag vill avsluta mitt tal med att i fri översättning citera vännen och min f.d. statsminister Paavo Lipponen, som i en debattartikel i Suomen Kuvalehti  nr 38 (24.9.10) med rubriken ”Ruotsin kieli on Suomelle suuri valtti” bl.a. säger : ”Finland är världens bästa land som en del av det nordiska samfundet. Det svenska språket och den finlandssvenska befolkningen har en för vårt land livsviktig roll i att upprätthålla kontakterna till det nordiska. Inget annat samfund kan ersätta denna för oss så stora fördel. I den nuvarande globala situationen måste vi aktivt driva på en förtätning av det nordiska samarbetet, så att vi undviker marginalisering”.

Jag önskar alla en trevlig Svenska Dagen!

Contact

Heidi Orava
Phone: +45 21 71 71 48