Hans Wallmark (Main speech)

Herr president! Låt mig erbjuda en konservativ nyans på det här spörsmålet. Ser vi tillbaka på 1900-talet finns det sådant där mitt lands val inför historiska händelser så här i efterhand kan granskas, analyseras och rent av kritiseras.

Det finns all anledning att när åren 1945 till 1989 belyses beklaga att vi inte alla stod upp för de tre baltiska republikerna som då ockuperades. Och i Sverige kunde vi som talade om behovet av frihet och demokrati, om förtrycket och politiska fångar i de dåvarande sovjetiska städerna Tallinn, Riga och Vilnius förlöjligas. Våra motståndare menade att vi ville se ett korståg österut.

I dag vet vi bättre. Vi har lärt oss en läxa. Låt oss inte vara aningslösa! Låt oss inte vara naiva! Vår uppgift är att se förtrycket där det finns.

Vi är för allmänna och fria val. Vi är för fria medier. Vi är för möjligheter för kyrkor och politiska organisationer att fritt verka. Det gäller Ryssland. Det gäller Vitryssland.

Ett nordiskt informationskontor i Minsk ska vara ett skyltfönster, sägs det i våra handlingar, inte ett skyltfönster för fjordar, fjäll, fält och skogar, utan ett skyltfönster för demokrati och öppenhet – det som är vårt nordiska bidrag.

Men ifall vi öppnar ett informationskontor i Minsk finns det anledning att varje kväll kontrollräkna fingrarna. Om det inte fungerar, om vi öppnar ett kontor och inte ägnar oss åt demokratiexport, då tycker jag att kontoret omedelbart ska läggas ned. Vi säger ingenting om formerna i handlingarna. Som en varm anhängare av nordiskt ambassadsamarbete känns det helt naturligt att ett nordiskt kontor i Minsk också skulle kunna samverka med exempelvis den svenska ambassaden i Minsk.